USA har resignerat

Ett av mina starkaste akademiska minnen är från en kurs i organisation och ledarskap. I huvudboken kunde de förhoppningsfulla studenterna läsa om Mushroom Management. Detta var på det dicken­sianska tidiga 1990-talet.

Och det ska väl sägas att det hela inte var något som rekommenderades av vare sig författaren eller skolan. Champinjonsledarskapets karaktäristik var mest en sociologisk observation: ”Keep them in the dark. Feed them shit. And watch them grow.” Boken var naturligtvis amerikansk.

Jag slås av detta minne när jag läser om det amerikanska fenomen som kallas ”The great resignation”. Som tydligtvis handlar om mer än champinjoner.

Under andra halvan av 2021 sade 25 miljoner amerikaner upp sig från jobbet. Det är det största antalet sedan man började föra statistik för drygt tjugo år sedan. Detta sker samtidigt som efterfrågan på arbetskraft stiger och lönerna (inflationen) stiger för nästan alla kategorier. Det lönar sig helt enkelt rätt hyggligt att arbeta just nu. Ändå säger folk upp sig. Många gör det för att ta sig till nya och bättre jobb. Men det återstår ändå miljoner arbetsföra amerikaner som faktiskt helt enkelt bara verkar ha slutat jobba. I alla fall tillfälligt.

I USA har detta fenomen fått flera olika namn. ”The great resignation” är det mest spridda, men man talar även ”The big quit” eller ”quitagion” (som användes för att beskriva de 4,5 miljoner som stämplade ut bara i november).

”Det lönar sig helt enkelt rätt hyggligt att arbeta just nu. Ändå säger folk upp sig.”

Mycket har ekonomiska förklaringar. Stödpaketen under pandemin har gjort det mer at­traktivt att inte arbeta. Många passar på att vara lediga, därför att skattebetalarna betalar. I vissa branscher – så också i Sverige – har lockdowns och restriktioner tvingat personal att söka sig någon annanstans. Det gäller inte minst i restaurang- och hotellbranschen. Servitörer, kockar och kallskänkor har bytt spår eller börjat skola om sig.

Men också andra säger upp sig. I den oändliga kader av olika specialister och tjänstemän som får ”Corporate America” att snurra – IT-specialister, jurister, ekonomiavdelningsmänniskor, kommunikatörer et cetera – har helt enkelt många gått hem. Eller stängt av datorn på hemmakontoret.

Men resignationen sträcker sig längre upp i näringskedjorna. På de advokatfirmor och banker där sjuttio- eller åttiotimmarsveckor är en del av förväntan på inte minst yngre medarbetare sker också en förändring.

I mars förra året gjorde tretton unga analytiker på Goldman Sachs revolt genom att presentera – och läcka – en genomgång av deras arbetssituation. Arbetsveckor över 100 timmar och arbetsdagar som slutar långt efter midnatt, men också allmän bristande tillfredsställelse med arbetsuppgifter, chefer och bemötanden. Finansiell champinjonodling.

Med ingångslöner runt 85 000 dollar mötte de väl inte bara de breda massornas djupt kända sympati. Men bankledningen lyssnade till slut, höjde lönerna ytterligare och noterade i alla fall önskemålet att sätta ett tak på 80 timmar i veckan.

En annan teori för att förklara den stora resignationen är djupare och hävdar att arbetet helt enkelt förlorat sin mening för många. Under pandemin har man upptäckt sin trädgård, sina fritidsintressen eller helt enkelt sin familj.

Men den gjorde också en närmast existentiell uppdelning i ”nödvändiga arbeten” och det vi andra ägnar oss åt. Jobb för vita kragar och högutbildade har ställts mot arbetsuppgifter som faktiskt får samhällets basfunktioner att fungera. Och under pandemin har det naturligtvis framförallt handlat om sjukvården. Men även kollektivtrafik, fabriker, livsme­delsbutiker, transporter et cetera.

Att sitta hemma och flytta kommatecken i avtalstexter eller fjärrstyra programvaruinstallationer har möjligen varit tryggt och friskt, men kanske inte bara meningsfullt.

Amerikanerna är också deprimerade på ett sätt som provocerar ens föreställningar om nationalkaraktärer. Gallup har sedan 1972 försökt mäta hur nöjd amerikanen är. Före pandemin var 48 procent nöjda med livet. Två år senare 38 procent. Det är rekordlågt. Andelen som är ”väldigt olyckliga” är högre än någonsin. Andelen som är ”väldigt lyckliga” är lägre än någonsin.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

I januari 1981 – då USA inte heller var på sitt bästa humör – avslutade Ronald Reagan sitt förs­ta och enastående installationstal med den optimism som var hans signum:

”It does require, however, our best effort, and our willingness to believe in ourselves and to believe in our capacity to perform great deeds; to believe that together, with God’s help, we can and will resolve the problems which now confront us.

And, after all, why shouldn’t we believe that? We are Americans. God bless you, and thank you.”

Så ryck upp sig, Amerika! 

Fredrik Johansson

Senior director på Hallvarsson & Halvarsson.

Mer från Fredrik Johansson

Läs vidare