1 Jag är inte säker på att USA verkligen är så djupt polariserat, om vi med detta begrepp menar att de två stora partierna rört sig mot ytterkanterna. Detta är inte vad som hänt. Republikanerna har rört sig betydligt mer åt höger än vad Demokraterna gjort åt vänster.

I flera avseenden kan man faktiskt säga att Demokraterna knappast förflyttat sig överhuvudtaget – Joe Biden 2022 är knappast mer progressiv än vad till exempel Walter Mondale var 1984 eller Bill Clinton 1992. Där­emot befinner sig dagens GOP långt till höger om det parti som leddes av Ronald Reagan och George H W Bush, och en långt större andel republikaner skulle kalla sig konservativa än andelen demokrater som skulle kalla sig liberala. I kampanjen inför primärvalen 2022 var det inte många demokratiska kandidater som beskrev sig själva som långt åt vänster, och det fåtal som gjorde det och vann kandiderade alla i väletablerat demokratiska valkretsar. Så om vi alls ska tala om polarisering, så är den asymmetrisk till sin form.

Samtidigt ser vi ett samhälle kluvet på djupet, med kraftfulla ömsesidiga antipatier, uttalad tribalism och en motvilja till det slags välvilliga förhandlande mellan parter som är avgörande för en välfungerande demokrati. Vi har hamnat i något som ligger bortom den traditionella typen av motsättningar inom politiken (inte alltid något dåligt), något djupare och mer besvärande: ett upplösande av amerikanernas anknytning till nationen. Männi­skor förskansar sig i ekokammare där alla tycker likadant och låter sig luras av dess bekräftelsebias; de har sällan några utbyten alls med människor som har avvikande åsikter.

Att förändra denna realitet kommer inte att bli lätt, men kanske kan en historisk tillbakablick ge viss anledning till hopp. För mer än etthundra år sedan, på 1890-talet, under det som kal­lats The Gilded Age, ”kattguldets tidsålder”, var det amerikanska samhället kluvet på ett liknande sätt, och av liknande skäl – enorma skillnader vad gäller tillgångar, intensivt ställningskrig mellan parterna, utbredd social isolering, grasserande rasism och häftiga utfall mot flyktingar. Det amerikanska experimentet framstod för många av dem som observerade det utifrån som om det närmade sig ett sammanbrott. Men detta kunde undvikas genom ett kraftfullt agerande av de reformvänner som steg för steg lyckades vända USA i riktning mot ett mer rättvist och starkare samhälle.

Är utmaningen större denna gång? Kanske. Men jag är inte beredd att förtvivla och ge upp. USA har hanterat perioder med akuta kriser tidigare och alltid hittat ett sätt att ta sig igenom dem; det kan man göra igen. Det finns också en del opinionsundersökningar som visar att klyvningen bland vanliga amerikaner är mind­re än vad partiernas uttalanden och mediernas rapportering ger intryck av.

”Men jag är inte beredd att förtvivla och ge upp. USA har hanterat perioder med akuta kriser tidigare och alltid hittat ett sätt att ta sig igenom dem; det kan man göra igen.”

Dessa amerikaner vill inte leva i Amerikas oeniga stater, och de förstår instinktivt sanningen i det Abraham Lincoln uttryckte för mer etthundrafemtio år sedan: ”Det finns inte mycket som är helt igenom ont eller helt igenom gott. Nästan allting, särskilt när det gäller politik på nationell nivå, är en oskiljbar förening av dessa två, vilket gör att vi alltid måste använda vår egen omdömeskraft för att orientera oss på bästa sätt.”

2 återigen är jag inte beredd att hålla med om att vi nu befinner oss i en sådan situation. Men jag utesluter inte möjligheten att vi kan komma att hamna där, vilket är något jag aldrig skulle ha sagt för sju eller åtta år sedan. I detta mardrömsscenario upplöses all tillit i samhället, människor upphör att samarbeta och strävar inte längre efter något gemensamt gott. Samhället bryter ihop.

För att förhindra ett sådant fullständigt sammanbrott, då människor inte längre litar på att den andra sidan agerar i god tro och våra politiska motståndare blir regelrätta fiender, så är det avgörande att medborgarna – politiska ledare likväl som vanliga väljare – möter varandra regelbundet. Det finns inget substitut för meningsfull och ihållande interaktion.

Gräsrotsorganisationer har en nyckelroll i denna process, och för politikerna i Washington betyder det att de behöver återuppta sin tidigare vana att äta lunch med kolleger från motståndarpartiet. Kort sagt måste tonvikten läggas på empati, på ett försök att verkligen förstå varandras synpunkter. En sådan empati får inte vara selektiv; den måste inkludera dem du är oenig med vad gäller grundläggande politiska principer. Det sistnämnda kommer inte att vara enkelt – samhällsvetenskaplig forskning visar att människor tenderar att etablera sin identitet och lojalitet i sin ingrupp, och misstro eller avvisa dem som uppfattas inte ingå i den. Men om tillräckligt många amerikaner kan komma ihåg sin gemensamma identitet som arvtagare till en kraftfull medborgarrättsrörelse, så är det inte omöjligt.

3 En tidig företrädare för idén om cykler i den amerikanska historien var en historiker på Harvard, Arthur M Schlesinger senior (hans son Arthur junior vidareutvecklade senare teorin). Schlesinger menade att USA alltid pendlat mellan perioder präglade av pragmatisk liberalism och perioder av messiansk konservatism, typiskt cirka trettio år långa. När den stora massan av väljare lägger mest vikt vid allmän välfärd så är det liberaler som får en central roll i politiken; när majoriteten tröttnar på dessa aktiva statliga åtgärder så förskjuts tyngdpunkten mot privata intressen och konservativt styre.

På senare tid har statsvetaren Stephen Skowronek argumenterat för att USA genomgår en omvälvande presidentperiod med ett mellanrum på cirka fyrtio till sextio år. Ytterligare en teori, lanserad av William Strauss och Neil Howe i The Fourth Turning, räknar med cykler på runt åtta år.

Tanken om återkommande cykler är förförisk, men man får inte tolka den alltför mekaniskt eller dra alltför långtgående slutsatser. Det ska dock sägas till deras försvar att ingen av dessa författare påstått att deras formuleringar erbjuder nyckeln till att förstå USA:s hela historia. Men att den amerikanska historien växlat mellan perioder då privata intressen respektive allmän välfärd stått i centrum för politiken är svårt att förneka.

Var befinner vi oss då för närvarande? Jag tror att vi kan befinna oss precis i början av en ny progressiv period, denna gång initialt pådriven underifrån av gräsrotsrörelser. Det finns enstaka men konkreta belägg för detta på lokal nivå inom de enskilda delstaterna.

4 Amerikaner uppger återkommande i opinionsundersökningar att de skulle vilja se ett betydelsefullt tredje parti i USA. Det är färre väljare än någonsin som identifierar sig med de två stora partierna, och många är missnöjda med de val de ställs inför. Ett system med flera partier skulle kunna stimulera till kompromisser och koalitionsbyggande, tvinga partier att samarbeta för att kunna regera, föra in fler perspektiv, och i slutänden leda till ett system som är mer inkluderande och mer produktivt. Men som du själv konstaterar har alla försök att förändra det amerikanska tvåpartisystemet misslyckats.

De existerande partierna har strukturella fördelar, inte minst när det gäller att samla in pengar, som är extremt svåra för ett nytt parti att utmana. Till skillnad från i system med proportionell representation, så har man i USA ett system där vinnaren tar allt i valkretsar som skickar en enskild person till kongressen; denna ordning gör det svårt för kandidater från ett tredje parti att lyckas, för väljarna vill inte riskera att ”kasta bort” sin röst på en kandidat utan en rimlig chans.

En reform som skulle kunna ge ett tredje parti en möjlighet att få ett genombrott vore införandet av så kallad ranked-choice­ voting, ett system där väljarna anger både sitt förstahandsval och sitt andrahandsval och så vidare. Om ingen av kandidaterna får en majoritet av förstahandsrösterna, så vinner den som får flest andra- eller tredjehandsröster. Detta system, som redan används i många lokala val i USA, gör det möjligt för kandidater från ett tredje parti eller oberoende kandidater att placera sig som ett andra- eller tredjehandsval utan att därför stämplas som chanslösa. Och eftersom kandidater i ett sådant system gynnas av att få förstahandsplacering av vissa väljare och andrahandsplacering av andra, så ger det incitament att vända sig till en bredare väljarbas, vilket i sin tur kan leda till minskning av fula påhopp och negativism.

5 Så är det verkligen: Ända sedan Alexis de Tocquevilles iakttagelser för nästan tvåhundra år sedan har utländska observatörer imponerats av denna amerikanska benägenhet till medborgerlig organisering och dess roll för demokratins fungerande. ”Amerikaner i alla åldrar, från alla samhällsgrupper och med alla tänkbara personligheter”, skrev Tocqueville 1835, ”bildar ständigt nya sammanslutningar.” Han kallade dem ”skolor för demokrati”, eftersom de sammanförde männi­skor på tvärs av skilda trosuppfattningar och ideologier i en strävan efter ett gemensamt gott.

Utan sådana medborgerliga sammanslutningar, skrev Tocqueville profetiskt, skulle demokratins medborgare vända sig inåt och börja inrikta sig på en farlig typ av självbevarelse, ointresserade av alla andra förutom den närmaste kretsen.

Fransmannens varning var träffsäker. Under de senaste decennierna har deltagandet i medborgerliga sammanslutningar sjunkit påtagligt i USA, vilket fått precis de negativa effekter Tocqueville förutspådde. Min kollega Robert Putnams klassiska bok om detta fenomen, med den kärnfulla titeln Den ensamme bowlaren, utkom för mer än tjugo år sedan. I den beskriver Putnam hur det sociala kapitalet i USA minskat i betydelse från 1970-talet och framåt, och han lyfter fram just nedgången för deltagandet i de sammanslutningar som håller samman samhället – bowlingklubbar, föreningar för hem och skola, liksom många andra ideella organisationer. Den nedåtgående trenden har fortsatt även efter att Putnams bok publicerades.

Skeptiker har påpekat att inte alla medborgerliga organisationer kan dras över en kam – vissa kan vara trångsynta, isolerade från samhället i stort och ointresserade eller fientligt inställda till centrala aspekter av demokratisk politik. Och det är säkert sant. Samtidigt är det svårt att förneka att demokratin i USA påverkats negativt av att de medborgerliga sammanslutningarna krympt. Kan de komma att blomstra ännu en gång? Det är en avgörande fråga för vår tid.

Översättning: Christian Nilsson