Alla har sina favorithistorier. De kan handla om den koleriske advokaten i grön gangsterkostym som klienterna älskade fast han regelbundet slängde kontorsprylar i väggen. Eller om tidningsredaktören som bodde i en bil och ”inte trodde på telefoner”, men som hittade oväntade vinklar och skrev briljant. Och franskläraren som uppnådde skolområdets bästa resultat genom att eleverna fick lära sig dryckes­visor och vänster-revolutionära sånger utantill.

Men de börjar få några år på nacken, anekdoterna om udda personer man mött genom livet. Hur kommer det sig? Kan bristen på nytt material bero på att de original som tidigare befolkade vår vardag tillhör en utrotningshotad art?

Han kallades ”uven”, regeringsrådet som snarkade sig igenom domstolsförhandlingarna men alltid hickade till mot slutet och gav en lysande sammanfattning. Den sortens excentriska fåglar ringmärks inte, så någon tillförlitlig statistik över populationen finns inte att tillgå. Klart står däremot att förutsättningarna för deras överlevnad försämrats dramatiskt de senaste decennierna: Typiska habitat har skövlats av politisk korrekthet; återväxten underminerats av diagnos-iver, och värdet av deras bidrag diskvalificerats i riskminimerande rekryteringsprocesser.

Vardagsoriginalens tynande tillvaro märks inte omedelbart. Bland kändisar och underhållare är allt galnare, glittrigare, och mer regnbågsfärgat än någonsin. Även i de breda folklagren ger toleransen sken av att öka när normer för familjekonstellationer luckras upp och vi generöst lägger till ett antal subkulturer på accepterat-­listan. Beteendekoder i ”dynamisk förändring” upplever vi som tidsandans förtjänst, trots att de i alla tider befinner sig i vandel.

Vi ges ett falskt intryck av att mångfalden ökar som döljer att psykologisk normalitet och uttrycksfrihet för enskilda individer i själva verket definieras allt snävare. De som brukade sticka ut i sin enskildhet (i motsats till som grupp eller minoritet) – eleven som gav sina svar i serieteckningsform, den sjungande busschauffören, morbrorn som skrek på nätterna, och den genialiske maskinisten som flugit i ufo – har medicinerats bort, skrubbats rena eller avskedats.

Excentrikern förblir ett mysterium, särskilt när hans eller hennes kufiskhet kompletteras av något slags oväntad förmåga eller ren briljans; samtidigt som originalen är svårbegripliga och därmed instinktivt väcker misstänksamhet, har de något kittlande. Utöver fascinerande förmågor och icke-linjära talanger utövar oberoendet och friheten i den sociala periferin en mörk lockelse. (Där även excentriker som röner samhällets beundran i någon mån befinner sig eftersom de skapar osäkerhet genom att sätta individualiteten framför lojalitet till gruppen.)

Originalens dragningskraft skyddar dem inte mot de omgivandes reflex att vilja tämja dem. En hand som obetänksamt stryker över huden stannar ofrivilligt till vid varje ojämnhet för att undersöka, ta bort och släta ut. På samma sätt är vi genetiskt programmerade att notera och parera sådant som är annorlunda hos våra medmänniskor. Vi reagerar instinktivt på en ovanlig lukt, känner omedelbart om någon står ett par centimeter för nära, upptäcker ett ovanligt rörelsemönster i ögonvrån och tvekar inför en min som inte ”stämmer”.

Det ligger i oss människor, och i framstegets målbild, att vilja släta ut dessa ojämnheter; att avtäcka mysterier och önska förstå algoritmerna bakom sådant som lockar och skrämmer. Dessa våra känslor inför det avvikande har i ohelig allians med ett antal samhällspolitiska trender gjort nutiden till en ogästvänlig miljö för vardagsoriginalen.

Räddhågsna, überkorrekta storföretag, där man förlorat ur sikte innebörden av ordet kränkt, torde utgöra den mest syrefattiga miljön för vardagsoriginalen, oavsett om de befinner sig på postavdelningen eller direktörsvåningen. En av de mest hotfulla skövlingsmekanismerna på dessa arenor, sett ur excentrikernas synvinkel, är de moderna rekryteringsprocesserna. I arbetet med artiklar för Affärsvärlden om bland annat ”Det lågmälda ledarskapet” och Executive Search-branschen, pratade jag med flertalet vd- och styrelserekryterare som vittnade om hur rigorösa urvalsförfaranden idag medvetet designas för att utesluta alla former av risker. Man begränsar sig inte längre till att kontrollera för korruption och inkompetens, utan tar även stor hänsyn till potentiella pr-risker som kan uppstå av oförsiktiga uttalanden eller en alltför färgstark personlighet. Till varje pris måste medieturbulenser undvikas som i ett slag kan radera ut enorma börsvärden.

Det handlar inte bara om rekrytering. Holistisk riskminimering i en organisation kräver mer administration, mätning, möten och mallar i alla led. Att vara framgångsrik inom ramen för sådana arbetsformer är numera inte bara centralt inom näringslivet utan avgör även vem som blir befordrad som läkare, professor, polis och tjänsteman. Till och med akademin, som länge varit originalens tillflyktsort, definieras alltmer av incitament som är avsedda att minimera risk.

En förståelig anledning till att föredra välanpassade personer framför original är att med excentrikernas styrka att vara annorlunda kommer ofta en viss självs­våldighet. Denna ”jobbighet” framgår lika tydligt i de anekdoter vi gärna delar, som berättarens motvilliga beundran. I många fall handlar det om en brist på lyhördhet som skapar konflikter och problem för dem som har mindre att sätta emot. Starka personligheter har inte sällan förmågan att påverka andra oproportionerligt. Original av den introverta sorten, å andra sidan, kan vara svårkommunicerade eller rena enstöringar. Alla kräver de något av omgivningen.

Återväxten av egensinniga individer har även den stött på patrull under senare år i form av en alltmer sofistikerad dia­gnos- och medicineringsapparat. Ett oroligare förhållande till begreppet normalitet lugnas effektivt av etiketter på dem som annars inte kan sorteras in i fack. Med en diagnos tillhör en avvikande person vips en definierad grupp, istället för att skapa olust som en fri molekyl av ­bubblande individualitet. Med allt vad gott som diagnoser åstadkommer (främst i form av anpassat stöd), följer dessvärre att toleransen för ”oförklarad olikhet” minskar och måste ”hanteras”. Frestelsen uppstår att anpassa aspirerande unga original till systemet istället för tvärt om. Den identitetsiver som florerar i alla sammanhang hämmar återväxten ytterligare genom att stärka gruppens definierande roll på bekostnad av individualitet.

Det finns många anledningar till varför vi gärna återkommer till minnen av våra vanliga arbetsplatsers ovanliga individer. Utöver originalens mystik och livskraft har den integritet som ofta kommer hand i hand med deras kompromisslöshet en djup attraktionskraft. Samtidigt som avvikelser på ytan signalerar fara, känner vi på oss att excentrikerna i realiteten kan tillföra mod och trygghet.

Det är inte den välanpassade majoriteten med sin starka önskan att tillhöra gruppen och rädsla för att sticka ut, som är känd för att ha hjälpt judar och motståndsrörelser under andra världskriget. Den tyske litteraturkritikern Marcel Reich-Ranicki lär ha sagt att den polske skriftställare som med risk för eget liv gömde honom undan nazisterna gjorde det därför att ”världens mäktigaste man säger att dessa människor ska dö. Jag säger nej.” Man föreställer sig att det inte bara var på temat Hitler som skriftställaren var konträr – säkert ofta till omgivningens frustration.

För oss som saknar vardagsoriginalens färgrikedom, med allt vad den för med sig av frustration, finns ett hopp. I vårt tidevarv av förutsägbarhet och fake har excentrikerna nämligen ett trumfkort på hand: deras glimmande autenticitet. I ett samhälle på en gång vattenkammat och polariserat ropar vi allt högre efter äkthet. De som känner sig kallade att exemplifiera det genuina är sällan the real deal, vilket vi omedelbart luktar oss till.

Hungern växer än mer eftersom en kritisk insikt pockar i det undermedvetna: autenticitet är en grundförutsättning för uppriktig mänsklig kontakt. I all den kantighet en excentriker må besitta finns något uppriktigt och solitt som inte låter sig tämjas av en rekryterare eller definieras av en diagnos. Vi vet att vi inte bara behöver vardagsoriginalen som rollfigurer i underhållande anekdoter, utan som påminnelse om hur fria i uttrycket vi alla är. Egentligen.