Tidskriften Arkitekturs relativt nytillträdde chefredaktör, Björn Ehrelmark, försöker ta reda på vilken sorts pastorat han är satt att sköta. Han intervjuar internationella arkitekter verksamma i svenska sammanhang och kommer fram till denna slutsats i bilden av det byggda Sverige: ”Påtagligt vag men ändå tydlig.”

Orden är förstås nonsens – den sortens gallimatias som arkitekter gärna tar till och som förmodligen bidrar till den skepsis och det hat som de och deras verk ibland möts av allmänheten, borgerliga ledarskribenter och arga grupper på sociala medier.

Ehrlemark fortsätter sin genomgång med att titta på vad Sverige försöker exportera i form av mode, design och arkitektur – och då handlar det fortfarande om den förra regeringens program och ambitioner. Här blir omdömet att det svenska står för ”hållbarhet” och ”viljan att bygga ett gott samhälle”.

Detta kan man ju vara glad för så till vida att det inte är rent nonsens, däremot är det fortfarande klyschor. Vilken västerländsk demokrati står idag för något annat i den här frågan? Gör ens Xi Jinping det?

Hur den nuvarande regeringens idéer om byggd Sverigebild ser ut, om den har några, vet vi inte än. Men även om den så småningom uttalar sig annorlunda, vilket inte är omöjligt, så vet vi att arkitektur och byggande är långa och långsamma processer och att en eventuell förändring alltså kommer att dröja. Det svenska byggandet ligger inom något som fortfarande kanske kan beskrivas som inom den moraliska stormaktens ideologiska sfär.

Vi bygger lite energisnålare, lite mer feministiskt och lite mer klimatanpassat än andra länder. Kanske.

Så jag påstår alltså att något som var bättre förr (inte alltid, men tillräckligt ofta för att fortfarande kunna inspirera oss) är arkitektur (och förmodligen arkitekter). Nu tillhör jag inte dem som kategoriskt avvisar all modernistisk arkitektur. Stilriktningen har fått frodas i nästan hundra år vid det här laget och ja, den dominerar fortfarande det som byggs i Sverige, åtminstone om vi ser till större projekt än småhus. Däremot håller jag med om att vi inte behöver fler hus i form av anonyma lådor av stål och glas i våra innerstäder.

När jag pluggade till arkitekt under andra halvan av 1980-talet fick vi bland annat lära oss att det var viktigt att ”ta ett stort grepp” och – faktiskt – att vara tydlig. Men lika viktigt som formspråk (eller utseende) var hur det hus man ritade förhöll sig till omgivningen, smälte in eller bröt emot, skapade nya sammanhang och rum tillsammans med omgivningen. Det tycker jag fortfarande stämmer. Stadsplan eller planering av helheten är fortfarande lika viktig, kanske viktigare än det enskilda husets utseende.

Och för att nu ta ett riktigt tydligt historiskt exempel på detta – stort grepp, tydlighet och dialog med omgivningen – så väljer jag Stockholms slott, ritat av far och son Tessin, planerat efter Tre Kronors brand 1697.

Stockholms slott är monumentalt och bryter helt med den omgivande nordeuropeiskt vertikala stadsbebyggelsen. Slottets horisontalitet, dess sammanhållna men sinsemellan olika fasader och volymer, dess trygga dominans av Stadsholmen med lejontassarna i vattnet kan inte ha liknat något annat då det byggdes, liknar faktiskt fortfarande inte något annat än idag. Slottets olika gårdar och de mellanrum dess byggnader skapar tillsammans med omgivningens bidrar till denna magnifika anläggning i stilen barock, där Slottsbacken intar en särställning och vattenspegeln, Strömmen, är en förutsättning.

Under stormaktstiden antogs också en stadsplan – rutnät inspirerat av kontinentens renässansplaner – för Norrmalm och Slottets nära omgivningar som höll måttet ända fram till 1866 då Albert Lindhagens plan klubbades. Överhuvudtaget är stormaktstidens planer och byggande inspirerande för den som gillar det tydliga eller anslående. Drottningholms slott med park, örlogsstaden Karlskrona med det gigantiska torget bebyggt med två fina ockragula kyrkor ritade av Tessin den äldre. Men inte bara kronan och kyrkan byggde flott, också adeln lät uppföra slott och stadspalats som inte riktigt fått någon motsvarighet sedan dess.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Det går inte att jämföra, säger förmodligen de flesta här. Den moraliska stormakten är en modern liberal västerländsk demokrati. Sverige var i det närmaste en teokratisk diktatur under stormaktstiden. Och så vidare. Och det stämmer ju förstås. Men jag påstår inte att man ska göra likadant eller bygga pastischer på stormaktstidens byggnader. Jag påstår att man, som arkitekt eller kanske framförallt beställare, där det officiella Sverige naturligtvis intar en särställning, ska låta sig inspireras av stormaktstidens byggande.

Däremot förordar jag inte en speciell stil eller något särskilt formspråk. Varje plats har sina förutsättningar och det gäller att komma åt dem.

Gör man inte det så blir man ”påtagligt vag men ändå tydlig”, vilket inte är önskvärt. Eller för att tala med Tegnér: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta – något som gäller också arkitekturen.