För Europas del innebär det att dess länder identifierar sig som typiska utvandringsländer. Den gamla världen var något man lämnade, inte något man uppsökte. För t ex Nordamerikas del har det på omvänt sätt inneburit att landet har uppfattat sig om en invandrarkultur – en värld som alltid är stadd i förändring, och som är inställd på att suga upp och tillgodogöra sig nya impulser.

Under de senaste decennierna har utvecklingen vänt. Idag har Europas gamla utvandrarländer blivit invandrarländer, och med det följer en djup mental omställning – en omställning som utmanar hela den traditionella europeis­ka självsynen, som huvudsakligen vilar på nationalstaten som sådan. I processen från utvandrar- till invandrarland uppstår ett omvandlingstryck med starka politiska spänningar.

Den senaste migrationsvågen når visserligen inte på långa vägar upp till den omedelbara efterkrigstidens, som bland annat berörde över tolv miljoner fördrivna tyskar. Men tillräckligt många för att kasta om i det politiska landskapet. Om migrationen till Europa handlar boken The Unsettling of Europe av den brittiske historikern Peter Gatrell. Boken är encyklopedisk till sin karaktär då all immigration till Europa (läs Västeuropa) beskrivs, kartläggs och presenteras. Den är kronologisk och uppdelad i fem perio­der. Gatrell är apologet för att dagens Europa borde omfamna såväl fortsatt immigration som mångfald i en tid då ett flertal europeiska länder, däribland Frankrike och Tyskland, har fler utlandsfödda invånare än någonsin tidigare. Han är en sann idealist med en viss förmåga att blunda för de politiska realiteterna.

”I processen från utvandrar- till invandrarland uppstår ett omvandlingstryck med starka politiska spänningar.”

Gatrell delar upp bokens kapitel i en kronologisk sekvens av fem tids­perioder under efterkrigstiden. Att använda ett slags epoker över tid kräver en blick för vad som utmärker en period. Alltså, varje tidsintervall kräver på sitt sätt en början och ett slut, en bestämning av vad som utmärker de olika faserna av sju decenniers invandring till Europa, förändring och kontinuitet. För att skapa något slags ordning i en så bred ansats som immigration till Europa utgör, krävs en mer finstämd ambition än vad som är för handen hos Gatrell. En omfattande detaljgenomgång utan skarp tematik för varje avsnitt kan i säms­ta fall dränka bokens tydlighet och skärpa. Ibland dirigeras upplägget av migration som sådan, det vill säga: folkgrupper som korsar en gräns fram och tillbaka, och inte sällan lyfter han också fram den omfattande urbanisering som följde efter andra världskriget. Det blir för läsaren viktigt att hålla tungan rätt i mun för att få ett klart grepp om den europeiska allmänna utvecklingen i allmänhet och migrationen i synnerhet.

Den första fasen innefattar de stora folkomflyttningar som sker under och efter andra världskriget, inte bara de redan nämnda miljonerna etniska tyskarna som fördrivs i samband med de omfattande gränsjusteringar som sker när Tyskland flyttas västerut, utan även de tio miljoner så kallade displaced persons som skickas åter till sina hemländer. Dessa ”personer” var icke-tyskar med ett förflutet i den tyska rustningsindustrin. En del vägrade och utgjorde så småningom kärnan i UNHCR:s skyddsprogram, som startade i början av 1950-talet. UNHCR:s flyktingdefinition från 1951 är alltjämt basen, en konstruktion från kalla krigets dagar, som formar vår syn på vem som är flykting. Således en anakronism, då den är påtagligt tidsbunden. Vilket inte är något som Gatrell ägnar någon större uppmärksamhet.

Mitten av 1950-talet inleder Gatrells andra period. De västeuropeiska länderna är i full gång med modernisering och uppbyggnad av välfärdsstaten, och vi kan iaktta en omfattande arbetskraftsinvandring från södra Europa och Nordafrika till industriländerna i Nordvästeuropa. I huvudsak följer migrationen en axel från söder till norr som är ett trendbrott i förhållande till den tidigare öst-västliga axeln. Nu är det primärt fråga om gästarbetare/arbetskraft, medan öst-väst axeln dominerades av fördrivna och flyktingar. Ett nytt (Väst)Europa tar form där också de gamla kolonialländerna ser sig som hemvist för medborgare i de forna kolonierna. Gatrell lägger på ett förtjänstfullt sätt stor uppmärksamhet på det senare.

Faserna tre och fyra följer den euro­peiska utvecklingen i stort. Konflikten i Mellanöstern och den därpå följande oljekrisen och recessionen i början av 1970-talet begränsar importen av arbetskraft. Företagen och fackförbunden är restriktiva och upphör med den aktiva rekryteringen i Sydeuropa. Tillflödet består vid denna tid av anhöriginvandring och flyktingar som lämnar konflikter för en fristad i Europa. Samtidigt med att den europeiska gemenskapen successivt nedmonterar de interna europeiska gränserna, ökar trycket på den gemensamma yttre gränsen. Påfyllnaden av männi­skor från andra kulturer, först internt euro­peiskt och senare även utomeuropeiskt,­ får diskussionen om det europeiska nationella homogena kontra det multikulturella samhällsbygget att sakta ta fart. Naturligtvis ser dessa diskussioner olika ut beroende på vilket europeiskt land vi följer. Men grundtonen är dock satt och bollen är i rullning.

Detta bekymrar Gatrell, och med rätta. Men först den fjärde perioden som inleder slutet på kalla kriget och början på det nygamla Europa. Många egenartade migrationsrörelser inleds. Tyskland och Israel­ möts till exempel i Tel Aviv i början av 1990-talet för att diskutera hur de båda länderna skall hantera återvändandet av etniska tyskar och judar från Sovjetunio­nen och Östereuropa till sina ”hemländer”. Till historien hör att inga av dessa hemvändande har någonsin varit i vare sig Israel eller i Tyskland. Det är i många fall flera hundra år sedan förfäderna utvandrade österut. Till Tyskland återvänder något mer än två miljoner männi­skor och till Israel något över en miljon. Hur är detta möjligt? Både Tyskland och Israel har i sina konstitutioner en klausul om rätten till återvändande av bröder och systrar utanför moderlandet – enligt devisen Samla nationen – som nu aktiveras genom att östblocket faller samman. Och de nytillkomna påverkar på många sätt den interna utvecklingen i sina ”nygamla hemländer”, särskilt i Israel.

Gatrell berör den här ”etnonationella migrationen”, men han gör det på ett individuellt plan. Det är de individuella människoödena som fångar hans intresse och som han genomgående låter bära fram i boken för att åskådliggöra en viss typ av migration. Det är ett ymnighetshorn av detaljer som Gatrell ger oss, berättelser som det är lätt att identifiera sig med som läsare. Ta exempelvis Emma Neumann, som lämnar byn Friedental i södra Ural för en framtid utanför Hamburg. Hon anser sig ha två hemländer men har svårt att acklimatisera sig i sitt nya. Hon hamnar i ett svävande mellantillstånd. Detta är ett av många hjärtknipande levnadsöden som Gatrell ger oss. Det är gott och väl, men överblicken går förlorad.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Men åter till det som bekymrar honom mest och som är bokens huvudpoäng. I det sista kapitlet och likaså i den senaste fasen diskuterar Gatrell effekterna av 2015 års omfattande immigration till Europa. Han oroas över att de europeiska politikerna tycks ha glömt kontinentens förflutna med ett Europa med öppna svängdörrar. Strängt taget försummar vi den ödmjukhet som borde följa på den europeiska erfarenheten vad gäller människor på flykt och i nöd. Författaren sätter likhetstecken mellan det europeiska gemensamma projektet och mänskliga rättigheter. Förintelsen där många europeiska länder deltog direkt eller indirekt, inte bara Tyskland, är det korrektiv som alltjämt borde styra vår samsyn.

En sak är dock säker. Den politiska striden om det etniskt homogena europeiska samhället har idag udden riktad mot nuvarande och framtida migrationsströmmar, och det råder en konsensus om att bygga ut och cementera det europeiska huset. Det är en utveckling som enligt Gatrell skulle få Gemenskapens grundlagsfäder att rotera i sina gravar. Han har en poäng. Men han har tolkat tidsandan helt fel.

Med en sådan utgångspunkt infinner sig frågan om huruvida den universella, inkluderande svenska välfärdsstaten med mänskliga rättigheter och internationell solidaritet som stolta honnörsord nu är ett minne blott. Sverige måste finna sitt eget modus vivendi och förena hög moralisk svansföring med hardcore­ realpolitik. Sverige vill inte sitta med svartepetter en gång till och tvingas laga efter läge. En anpassning har redan skett i och med politikernas senaste aktstycke om den framtida migrationspolitiken. Det är praktisk politik. Något som Gatrell borde ägnat mer tid i en annars imponerande bred, överväldigande detaljrik och emotionellt rik framställning av migrationen till Europa efter andra världskriget.