När den konservativa Alice Teodorescu år 2015 utsågs till politisk redaktör på Göteborgs-Posten blev det stort rabalder på sociala medier, och flera ledarskribenter sade upp sig i protest. Man fruktade att Teodorescu skulle vrida tidningens ledarsidor i mer konservativ riktning, och många av hennes värvningar infriade de värsta farhågorna. Göteborgs-Posten blev, i alla fall på ledarplats, en konservativ tidning.

År 2017 utsågs Björn Werner till kulturchef på Göteborgs-Posten. Han kom direkt från en tjänst som chefredaktör på vänstertidningen Arena, samtidigt som Göteborgs-Postens omvandling till konservativ fyrbåk vid det laget var fullbordad. En betraktare helt utan förkunskaper om svenskt kulturliv hade kanske förväntat sig ett liknande rabalder över värvningen av Björn Werner. Rimligtvis borde väl tidningens nya, konservativa läsekrets gå i taket, och tidningens konservativa kulturskribenter säga upp sig i protest?

För betraktare med förkunskaper om svenskt kulturliv låter mina föreslagna scenarion emellertid fullständigt absurda. Skulle konservativa läsare överhuvudtaget bry sig om en kultursida? Och ”konservativa kulturskribenter”, vad är det för märkliga fabeldjur? Det låter som en omöjlig figur som konstnären M C Escher hade kunnat komma på.

Vänsterns hegemoni inom kultursfären och den konservativa frånvaron brukar förklaras med att kulturlivet till sin själva natur attraherar ”vänster” och repellerar ”höger”. ”Vänstern” är mer kreativ och flummig och blir därför i högre utsträckning poeter, konstnärer, musiker och naturligtvis kulturskribenter, medan ”högern” med sitt starka inre behov av avgränsningar och ordning snarare blir jurister, poliser och kanske möjligtvis ledarskribenter, om något slags kreativ läggning trots allt gömmer sig djupt inne i deras fyrkantiga hjärnor.

Förr i världen förklarades bristen på kvinnliga forskare eller svarta företagsledare på ett liknande sätt. Dessa roller passade helt enkelt inte deras sinnen, och själva bristen på kvinnliga forskare och svarta företagsledare var ett tillräckligt bevis för tesen. Och lika naturligt som det en gång ansågs för vita män att syssla med avancerat intellektuellt arbete, anses det idag vara för ”vänstern” att ägna sig åt kultur.

Liksom gårdagens vita män bortser dagens ”vänster” helt från att det finns kraftiga incitament för den som intresserar sig för kultur att inta ”vänster”-positioner, eftersom det är vad som välkomnas på kultursidor, av bokförlag, av filminstitutet och så vidare, medan ”höger”-positioner tvärtom leder till refuseringar och uteslutning. Som exempel på det senare kan man nämna exempelvis Katerina Janouch och Marcus Birro, som efter ”höger”-vridna uttalanden hänvisats till självutgivning och swishtiggeri.

Exemplen på det förra är inte lika uppmärksammade. Det tas helt enkelt för självklart att ”vänster”-människor hör hemma på kultursidor, oavsett bakgrund. En av DN Kulturs mest anlitade skribenter just nu heter exempelvis Rebecka Kärde. Hon blev först känd för en bredare allmänhet efter att hon med en satirisk glimt i ögat krävt den konservative ledarskribenten Per Gudmundsons avrättning i vänstertidningen Galago. Skulle någon kultursida någonsin publicera en skribent som blivit känd för att ha satt upp ledarskribenter som Anders Lindberg eller Lisa Magnusson på en satirisk dödslista i en högertidning?

Den kritiska läsaren kan säkert hitta flera exempel på ”höger”-skribenter som regelbundet publicerar sig på kultursidor. Till och med skribenter som kallar sig själva ”konservativa”, eller bekänner sig till katolicism, islam eller någon annan konservativ världsåskådning. Deras närvaro är emellertid villkorad, genom en anständighetens gräns som ”vänstern” bestämt, en gräns som dras vid den för tillfället viktigaste frågan. För tillfället är den frågan invandringen, där det enda anständiga hållningen naturligtvis är att ”ingen människa är illegal”, det vill säga att landet skall välkomna samtliga invandrare.

Om invandringen skulle försvinna från dagordningen kommer emellertid nya gränser för anständigheten att dras igenom abortfrågan, frågan om samkönade äktenskap, brottsprevention eller var nu den framtida striden kommer att stå som hetast, och konservativa undantag kommer bara tolereras på den rätta, ”vänstra” sida av denna anständighetens gräns.

Detta privilegium är naturligtvis någonting ”vänstern” absolut inte vill kännas vid, då det hör till självbilden att man är en underdog som kritiserar privilegium, till den grad att själva ordet ”privilegium” fått en smak av ”vänster”-vriden samhällskritik. En vanlig invändning mot den egna hegemonin på kultursidorna brukar vara att själva tidningarna ägs av kapitalister och ofta har en uttalat borgerlig politisk färg, som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen.

Implicit i detta påstående ligger vad som närmast liknar ”gaslighting”, vilket innebär att man försöker få sin motståndare att framstå eller känna sig som galen. Varför skulle borgerliga tidningar som ägs av kapitalister tillåta en vänsterhegemoni på sina kultursidor? Hör du inte själv hur dumt det låter? Påminner inte resonemanget om antisemitiska konspirationsteorier, där kapitalism och socialism bara utgör den evige judens olika tentakler?

Det är just på grund av den invändningen som jag fram till nu satt de politiska beteckningarna ”höger” och ”vänster” inom citationstecken. ”Vänster” och ”höger” är populära men inexakta och ibland direkt felaktiga termer för att beskriva kultursfärens hegemoniska ideologi och dess fiende. Vad det snarare handlar om är motsatsparen ”radikal” och ”konservativ”, där både anhängare och motståndare gärna kallar framförallt den förra positionen för ”vänster”. Det är också inom den politiska vänstern som den radikala hegemonin är som starkast, medan det fortfarande går att tala om en konservativ och en liberal höger.

Detta slags vänster har dock relativt lite gemensamt med 1900-talets socialistiska vänster, och utgör snarare den borgerliga klassens överideologi, en dominerande tendens beskriven redan i Kommunistiska manifestet: ”allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras”. Karl Marx såg den borgerliga kapitalismen för den normkritiska kraft den är, och det är i det skenet man bör betrakta den ”vänster” som dominerar kultursidorna. Då upplöses den skenbara motsättningen mellan borgerliga ägare och ”vänster”-vridna kultursidor, liksom den andra stora och skenbara motsättningen: den borgerliga ”vänsterns” elitism och ogenerade klassförakt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Tidigare hade även den borgerliga ”vänstern” i alla fall ambitionen att företräda och kommunicera med de lägre klasserna. Den så kallade 68-vänstern utgjorde visserligen ett tydligt ideologiskt brott med den tidigare vänstern, och utgör i mångt och mycket grunden till dagens renodlat borgerliga vänster. Men även för 68-vänstern var det fortfarande viktigt att återkoppla till folket med rapportböcker och dokumentärfilmer där folket gavs en röst. I och med de sociala mediernas uppkomst har man i allt högre grad gett upp dessa försök, för att istället hänge sig åt det rena hånet mot den särskrivande, sverigedemokratiska pöbeln.

Det här beror förstås på att de sociala medierna gett pöbeln en jämlik röst som kan göra sig hörd utan redigering, utan att kulturarbetare ställer frågor och bestämmer ämnet. Det är värt att notera att en ganska stor del av den underklass den borgerliga ”vänstern” fortfarande anser sig företräda har den stora fördelen att de saknar egen röst tack vare språkbarriären, och därför fortfarande kan filtreras genom kulturarbetarnas urval, redigering och översättning.

Samtidigt bidrar de sociala mediernas särskrivande pöbel i mycket hög grad till att reproducera den kulturradikala ideologin. Detta genom att med kommentarer och arga delningar sprida kulturradikala artiklar på sociala medier, vilket motverkar den olönsamma isolering deras elitism annars skulle riskera att mynna ut i. Vilket innebär att kulturradikalismen, sin elitism till trots, ändå blir lönsam. Och på så sätt lyckas ”vänstern” fortsätta att reproducera sina idéer, som en intellektuell markör för den upplysta medelklassen och ett hånfullt klickbete åt plebejerna.

Johannes Nilsson är författare.