Det finns en detalj i ett nästan förlorat drama av Euripides som inte lämnar mig i fred. Detaljen är en gåtfull metafor som rymmer ett tempeltak. Taket är byggt av cypressträ och sammanfogat med tjurlim. Jag tror att just denna bild öppnar oerhörda perspektiv. Den kan på ett nytt sätt få oss att förstå hur metaforer påverkar vårt tänkande.

Dramat heter Kretensarna och sattes troligen upp under 440-talet före Kristus. Det handlar om Minotauros födelse, monstret som är hälften tjur, hälften människa. Av tragedin finns bara fragment kvar. I ett av dem, som alldeles säkert är från början av pjäsen, talar en präst. Han tillhör en religiös rörelse inspirerad av den mytiske sångaren Orfeus, en rörelse som av de flesta greker vid denna tid ansågs vara suspekt och subversiv. Han sjunger om sitt tempel:

Jag kommit har från ett gudomligt tempelvars tak är byggt av doftande cypressträsom vuxit här och höggs av Asiens yxor,och blandats med det lim som kokts på tjurar,och fogats samman till helt raka bjälkar. (min översättning)

Metaforen inbegriper alltså cypressträ som är ”blandat” med tjurlim. Det kanske inte låter så konstigt, men när vi tittar närmare på bilden kommer vi att upptäcka att den inte tar den väg som metaforer vanligen följer. En metafor innebär att ett namn på en företeelse överförs till en annan företeelse, säger Aristoteles, som var den förste grekiske tänkare som utarbetade en teori om sådana språkliga bilder. Enligt den tradition som utgår från Aristoteles lär vi oss något, ser vi något, när två olika bilder genom metaforen förs samman till en enda. Säger man om hjälten Achilles att ”lejonet Achilles störtade fram” är det i ett avseende oegentligt och lite konstigt. Bilden för samman lejonet och Achilles. En eländigt pedantisk person skulle kunna invända att Achilles inte är något lejon. Men bilden av den våldsamme, framstörtande, orädde Achilles som ett lejon hjälper oss att se gestalten mycket bättre. Denna våldsamhet, tapperhet och styrka, som är Achilles egen och som liknar lejonets, framträder så mycket bättre i metaforen. Vi kan se likheten mellan lejonet och Achilles med hjälp av den språkliga bilden.

Enligt Aristoteles har därför metaforen en kognitiv funktion, det vill säga den lär oss något, får oss att inse något. Vi upptäcker en likhet mellan två företeelser, och metaforen framställer den likheten. Även modern forskning har visat att metaforer i grunden påverkar hur vi tänker. Psykologiska experiment har till exempel visat att människor föreslår olika lösningar på politiska problem beroende på de metaforer med hjälp av vilka dessa problem formuleras. Så har forskaren Lera Boroditsky klargjort att uppfattningar om lämpliga åtgärder mot brottslighet beror på om personer som tillfrågas får höra brottsligheten beskrivas som en ”farsot” eller som en ”best”, och de åtgärder som personerna anser lämpliga beror i högre grad på den metafor som intervjuaren i experimentet har valt att beskriva brottsligheten med än på de allmänna politiska ståndpunkter som de intervjuade säger sig ha. Samma experiment visade att intervjupersonerna själva inte förstod att metaforen faktiskt påverkade dem. Så metaforer är bärare av kunskap, men de kan också få oss att tänka på vissa sätt utan att vi själva förstår det – de kan vara redskap för manipulation.

Metaforer har på det sättet ett oerhört och delvis dolt, underjordiskt inflytande på vårt tänkande. Vi återvänder därför till cypressen. I Euripides drama hör vi alltså en präst från en mystisk sekt sjunga om ett tak av cypressträ vars bjälkar fogats samman med hjälp av tjurlim. Därefter får vi höra att Minotauros har fötts. Modern är Pasifae, Kretas drottning, som har parat sig med en tjur. Kungen, hennes man Minos, anklagar henne för detta, och hon försvarar sig med att hon inte var ansvarig för sin överträdelse, utan att havsguden Poseidon hade blivit rasande på grund av att Minos inte hade förrättat ett utlovat tjuroffer till guden. Poseidon hade därför valt att straffa kungen genom att göra dennes hustru vild av åtrå till det stora oxdjuret, och hon hade då låtit bygga en koattrapp, en falsk ko av trä som hon gömde sig i och som tjuren sedan betäckte. Men hennes sexuella vansinne var alltså gudens verk, inte hennes ansvar, och Poseidons handling var i sin tur ett svar på Minos förbrytelse mot förpliktelsen att offra till guden.

Dramat Kretensarna är fascinerande i så många hänseenden – till exempel som en del i moralens, ansvarets och avsiktens idéhistoria. Grekerna brottades med frågan vad man har ansvar för och vilken roll ens avsikt spelar för den etiska bedömningen av handlingar och händelser. Men här vill jag alltså tala om något annat, om ”doftande cypressträ”, som ”blandats med det lim som kokts på tjurar”. Vad är konstigt med detta? I ett drama om ett vidunders födelse, ett odjur som är tjur och man, kan man studsa till inför tjurlimmet. Men själva klistret är det nog inget överdrivet märkligt med. Man kokade faktiskt sådant på djurdelar. Plinius den äldre berättar i sitt stora naturalhistoriska verk att det bästa limmet framställs när man kokar öron och könsdelar från just döda tjurar. Och limmet var en viktig del i grekisk byggnadskonst, tillika ofta en stor kostnad vid husbyggen.

Men det som har blandats med tjurlimmet är cypressträ, och det är anmärkningsvärt. Cypressen har en lång och fascinerande kulturhistoria i Medelhavsområdet. Och den hör ihop med Kreta på ett särskilt sätt. Vi vet – eller rättare sagt historikern Diodoros från Sicilien hävdar, vilket är bra nog förr oss – att det fanns en uråldrig cypresslund nära Knossos på Kreta. Och poeten Pindaros, som levde under 500- och 400-talen före Kristus, använder cypressen som en bild av själva ön.

Men cypressen hade också en annan doft. Trädet åkallar döden och sorgen. Kistor för de döda byggdes ofta av just cypressträ. Och hos den romerske poeten Ovidius kan vi läsa om pojken Cyparissus, som i sorg över en älskad som dött förvandlades till ett cypressträd.

Så cypressträdet hör ihop med Kreta, döden och sorgen. Men det finns något annat, ännu viktigare i det här sammanhanget, och det är träets rent fysiska egenskaper. Cypressträ är hårt och påfallande beständigt. Cypress håller osannolikt länge. Plinius, igen, alltid full av sådant som i dag kallas nördkunskap, nämner exempelvis en byggnad vars dörrar var gjorda av cypress. Dessa var fyrahundra år gamla, men såg ut som vore de nya. Cypressen är därför också sinnebilden av det som är hållbart, beständigt och solitt.

Och det är denna egenskap hos cypressen som gör bilden med taket som är blandat med tjurlim så skandalöst konstig. Euripides låter oss veta att taket är av doftande cypressträ som vuxit här och höggs av Asiens yxor, och blandats med det lim som kokts på tjurar.

Cypressen är ”blandad” med tjurlimmet. Forskningen har tidigare inte tyckt att detta ordval är något anmärkningsvärt. Man har sagt sådant som att blandandet här bara betyder ”att sätta ihop”. Men när vi ser hur bilden är formulerad upptäcker vi något som en svensk översättning inte riktigt kan överföra. Cypressen, på grekiska kyparissos, är ”blandad” med tjurlim, och detta ”blandad” är ordet kratheis’, från verbet kerannynai. Häri ligger det märkliga. Kerannynai betyder nämligen ”blanda” i en särskild mening – det används om vätskor. Ordet är en nära släkting till krater, som är en skål i vilken man blandar vin och vatten. Så den egentliga meningen är alltså blandande av två vätskor. Svenskan har såvitt jag vet inget ord för ”blanda” som betecknar just vätskors blandning, men här ser vi ett sådant ord.

Det gåtfulla är nu att detta ”blandad” här i Kretensarna inte används om vätskor, utan metaforiskt. Meningen förs över från en typ av företeelse till en annan, från det flytande till det fasta. Det är nämligen i Euripides bild av taket inte någon vätska som blandas som något flytande, utan något fast. Och detta fasta, som omtalas som något rinnande, är cypressträet. Metaforen gör alltså det som är fast till något flytande, och det beständiga, hårda blir vätskelikt. Fast blir flytande.

Skapelseberättelser är ofta rapporter om hur det fasta, det luftiga och det flytande en gång skildes från varandra. Världen ordnas, den får ordning och blir begriplig för människan när himlen skils från jorden och jorden från havet. När vi kan särskilja sådant som är flytande från sådant som är fast och sådant som är molnartat så har vi också fått någon sorts trygghet i den kosmiska ordningen. Men Euripides bild av det cypressträ som omtalas som om det flyter undergräver den ordningen. Det fasta, beständiga, det påfallande hårda och oeftergivliga blir till sin motsats – det blir formlöst, flytande. Finns det inte något oroande, störande i detta, i att det fasta blir flytande, som att världens ordning undergrävs och förlorar sina konturer?

Man skulle kunna invända att metaforer kan förväntas vara galna och ogenomtänkta i poesi, och att detta särskilt gäller metaforer i den grekiska tragedin, som har en lång och vördnadsväckande historia av konstiga bilder. Men Euripides metafor är i själva verket oerhört nydanande och djärv. Det finns i bevarad grekisk litteratur ingen tidigare metaforisk användning av verbet för ”blanda” i samband med ett fast föremål. Platon låter förvisso ordet kerannynai beteckna blandning av annat än vätskor, men han skrev ju betydligt senare, under 300-talet, och när han gör sådana blandningsmetaforer är det abstrakta substantiv, som känslor, som blandas. Att ”blanda” känslor när detta ”blandade” i egentlig mening syftar på vätskor är rimligen mindre radikalt och drastiskt som metafor än ”blandande” av något beständigt och hårt, som cypressträ. Idéerna om det flytande och det hårda kolliderar helt enkelt och gör bilden störande. På andra ställen i det antika Greklands litteratur – som hos historikern Thukydides och i Euripides sista drama, Backanterna, som är flera årtionden senare än hans Kretensarna – finns metaforer där olika ljud ”blandas”. Men att tala om ljuds blandning som om ljuden vore vätskor är också mindre konstigt än när detta hårda, fasta, massiva ”doftande cypressträ” omtalas som något flytande och formlöst. Andra, liknande metaforer är inte särskilt lika, och de är av långt senare datum. När Kretensarna skrivs och sätts upp under 440- eller 430-talet är denna metafor exempellös.

Och bilden av det flytande träet gör det fasta till något formlöst. Upptäcker vi bilden på det sättet blir den mardrömslik. Här har vi uppenbarligen att göra med en metafor som inte riktigt kan visualiseras på det sätt som Aristoteles tänkte sig. När vi säger att Achilles är ett lejon kan vi se likheten framför oss – krigaren är tapper, våldsam, oerhörd liksom det stora rovdjuret. Men likheten mellan cypressträet och vätskan kan vi inte se framför oss, och vi kan inte riktigt förstå den heller, inte som en bild av ett välbyggt tempeltak. Försöker vi visualisera bjälkarna av cypressträ som något flytande blir bilden skräckfilmsartad, en sorts poetisk LSD-hallucination, en berusande och frånstötande vision av ett tak som flyter.

Här upphävs formerna, här undergrävs skillnaden mellan fast och flytande. Aristoteles säger att en lyckad metafor måste byggas upp av två saker som inte är alltför uppenbart lika, men som ändå är besläktade – just som krigaren och rovdjuret i ett hänseende är lika. Men här upptäcker vi ingen sådan släktskap mellan vätska och cypressträ. Två grundläggande kategorier i vår förståelse av världen, det flytande och det fasta, flyter samman, och världens ordning blir osäker. Skapelseberättelserna lär oss att fast, flytande och luftigt en gång har skilts från varandra, men Euripides bild av cypressträ som en vätska tycks på ett oroande sätt kasta världen tillbaka till ett tillstånd där ingenting hade fått någon riktig form.

Och om denna metafor ska förstås på det sättet så är det inte en bild som på något enkelt sätt ställer en likhet ”framför ögonen” på oss, som Aristoteles säger. Det här är istället en störande metafor, en metafor som inte kan visualiseras utan att bli konstig. Eller rättare sagt, vi bör nog förstå den här sortens metafor som störande i meningen att den signalerar en djupare störning, en bild av att världens själva ordning har förvridits och perverterats.

Vad speglar i så fall bilden av det flytande cypressträet, vad säger den oss? Den lär oss att världen är ur led. Den är, tror jag, en speciell typ av metafor. Och den speglar i detta fall den stora förvrängning som Minotauros drama handlar om. Myten svämmar över av sexuella, kosmologiska och politiska överträdelser. När Minos inte offrar den utlovade tjuren till Poseidon bryter han mot religionens och stadens ordning. Offret till guden är den grundläggande religiösa handlingen, men det är också grunden för den politiska gemenskapen i stadsstaten. Stadens liv kretsar kring den kalender av offer som binder samman medborgarna till ett, till en gemenskap av offrande. För det grekiska tänkandet blir därför avvikelser från offret brott mot gemenskapen och världen. När människan offrar djuret till gudarna upprätthåller hon världens ordning och dess hierarki: gud, människa, djur. Djuret dödas, styckas, offras, äts i gemenskap med andra, till samhällets bestånd och gudarnas ära. Att underlåta att offra innebär att man riskerar denna ordning. Det är skälet till att grekerna betraktar vegetarianism och ätande av rått kött med sådan skepsis eller fientlighet. Den som ställer sig utanför offret ställer sig utanför den politiska samfälligheten och civilisationen.

När Minos underlåter att offra djuret störs alltså förhållandet mellan djur, människa och gud. Resultatet är Minotauros, det monster som är tjur och människa och som bryter mot djurens och människans hierarki. Minotauros äter kött, som ingen tjur gör, och rått kött, som ingen civiliserad människa gör – dessutom människokött. Minotauros själv är den kropp vordna förvrängningen av världens och stadens ordning. Han är blandningen av formerna, sammanblandandet av det som måste hållas åtskilt.

Så vad speglar Euripides bild av ”doftande cypressträ, som … blandats med det lim som kokts på tjurar”? Den reflekterar förvrängningen av formerna, brottet mot stadens och religionens lagar som upprätthåller dessa former. Och då blir det helt följdriktigt att träbjälken blir flytande och att det flytande tjurlimmet och träet byter plats. Bilden av tempeltaket handlar egentligen om den oroväckande kropp som är monstrets.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

På svenska kan vi använda ordet ”byggnadskropp”. Att människokroppen och huset hör ihop är en gammal föreställning. Mest känd är den från den romerske arkitekten Vitruvius skrift om byggnadskonsten, men rötterna sträcker sig mycket längre tillbaka. Vitruvius själv tillskriver den ”de gamla”, antiqui, alltså grekerna. Likheten mellan byggnad och kropp återfinner vi i de mått som användes vid byggandet, som fot och tum, och i de kolonner formade som mänskliga kroppar, karyatider, som användes i byggnader. Men Vitruvius och de nu förlorade grekiska arkitekturteoretiska källor som han öste ur såg också en större analogi mellan huset och människokroppen – det var samma proportioner som gjorde en byggnad och en kropp skön. Kroppen skulle därför förstås som ett hus, huset som en kropp.

Väljer vi att upptäcka bilden av tempeltaket hos Euripides på detta sätt, så ser vi något anmärkningsvärt i dramat och myten. På slutet ser vi en förvriden kropp – Minotauros är tjur och människa, en blandning av det som inte hör samman. Minotauros har vidare avlats i en maskin som förenar oxdjur, människa och trä. I antika mytsamlingar får vi veta att koattrappen var av trä, en ”träko” täckt med kohud. Så maskinen förenar oxdjuret (den verkliga tjuren och kohuden), träet och människan (Pasifae, som gömmer sig i attrappen). Det är två frappant förvrängda kroppar, dessa, såväl Minotauros som den falska kon, vilken förenas med tjuren.

Men det verkligt retande är att de troligen speglas i Euripides bild av de flytande takbjälkarna av cypress. Taket är av trä och av tjurlim, alltså av trä och oxdjur. De tre bilderna blir en serie av kroppsliga sammanblandningar. Minotauros är oxdjur och människa. Koattrappen är oxdjur, människa och trä. Templet är oxdjur och trä. Monstrets kropp och den falska kon hotar den kosmologiska hierarkin, där guden står över människan och människan över djuret, för i dessa kroppar hålls inte längre sfärerna isär. Det gäller emellertid även templet. Det är ett tempel för dem som vägrar att delta i offret och äta av köttet tillsammans med de andra i staten. Templet för liksom vidundret och maskinen samman trä, djur och människa. Det undergräver formerna genom att göra det fasta till något flytande och formlöst.

Templets kropp speglar den monstruösa kroppen. Den är bilden av hur världens ordning störs när religionens och stadens principer inte längre upprätthålls. I Kretensarna, ett drama där det mesta har gått förlorat och där endast några hundra verser återstår, är detta bara en liten bild, detta

doftande cypressträsom vuxit här och höggs av Asiens yxor,och blandats med det lim som kokts på tjurar

Men det är en talande bild. Jag tror att detta ”blandade” flytande trä återspeglar hela dramat, hela myten, och att det är en mycket speciell metafor. Aristoteles lärde oss att metaforer har en kognitiv funktion, att de hjälper oss att se en likhet mellan två företeelser. Men teorin bör utvecklas för att kunna härbärgera också andra, störande och retande metaforer som blir mardrömsartade och hallucinatoriska när vi försöker visualisera dem. Dessa metaforer säger oss något annat, och något viktigt. Vi kan inte se sådana metaforer framför oss, och det är meningen. De säger oss att världen har blivit förvrängd. När världen har blivit sjuk och skev skapar vi en bild som själv är skev. Sedd så är den störande metaforen inte något överflödigt, inte någon poetisk snickarglädje, utan grunden för en annan sorts kunskap om världens ordning.