Värna friheten

Frihetligt föredöme: University of Chicago. FOTO: ROY JOHNSON / ALAMY

Utan yttrandefrihet går själva idén bakom akademin förlorad. Svenska universitet måste visa civilkurage och stå upp för sina lärare.

Matthew Goodwin ger flera exempel på en obehaglig utveckling på brittiska och amerikanska universitet med regelrätt mobbning och skrämsel för att tysta ”fel” åsikter. Den politiska polariseringen tillsammans med universitetens ideologiska hegemoni har skapat en extrem campuskultur. Att ideologisk hegemoni underminerar kritiskt tänkande och skapar bias i forskning är helt uppenbart.

Universitet rymmer mer humankapital per capita än någon annan organisation. Det är därför sorgligt att konstatera att akademiker själva inte förmår att upprätthålla och försvara en kultur präglad av tolerans och hänsyn. Uppenbarligen är hög utbildning och intelligens inte en garanti för vishet eller gott omdöme. Om så vore, skulle universitet nämligen utgöra självklara fristäder från åsiktsförtryck och tystnadskultur. Forskningens normsystem kräver fri utforskning av idéer och friheten att ifrågasätta dem. Allt annat går stick i stäv mot vetenskapliga ideal som väl sammanfattas i sociologen Robert Mertons Cudos-normer (1946) och som ligger bakom fenomen som konferenser och seminarier där forskare presenterar rön och kritiskt granskas av sina kolleger eller peer review-förfarandet i vetenskapliga tidskrifter av rang. Kritik och granskning av utsagor, resultat och idéer utgör ett systematiskt verktyg för sökandet efter sanning och – inte minst – ett förkastande av osanning.

Vi vet alla att det inte är riktigt så enkelt, och att även forskare har förutfattade meningar och förgivettagna sanningar i bagaget. Det betyder dock inte att vi kan förkasta idealet. Tvärtom. Jag brukar säga till mina studenter att forskare är lite bättre än andra människor därför att de strävar efter sanning och försöker efterleva ideal såsom Cudos. Jag hoppas att jag inte har fel.

”Min bild är att på svenska lärosäten strävar oftare studenterna mer än lärarna efter att inskränka akademisk frihet, ofta inom sin egen utbildning.”

I sanningssökandet är yttrandefrihet nödvändig. När universiteten misslyckas med att värna det fria utbytet av idéer som ryms i uttrycket ”högt i tak” blir det inte bara en tråkigare plats, det vetenskapliga arbetssättet undermineras och därmed hela poängen med akademin. Yttrandefrihet kan inskränkas på många sätt, det kan handla om en kultur där ”fel” åsikter ses som uttryck för ondska eller idioti. Då är det frestande att bara tystna. Självcensur är inte heller något som lagstiftning enkelt rår på. Universiteten har alltså ett ansvar att stå upp för frihetens värderingar och inte sätta munkavle på avvikande idéer – för universiteten och för forskningens skull, inte för att lagen säger det utan för att det är rätt.

Nu verkar svenska forskare (än så länge) inte ägna sig åt publik mobbning och politiserad utfrysning inom de egna leden. Men jag tror inte att det betyder att akademin är förskonad från politisk utfrysning, ibland förekommer en mer subtil mobbning där forskare bestraffas för felaktiga åsikter i sakkunnigutlåtanden eller forskningsansökningsförfaranden. Dylika subtila hot mot akademisk frihet är dock ytterst svåra att komma åt med lagstiftning, utan också här krävs snarare rätt värderingar och sociala normer.

Låt oss hoppas att den publika mobbningen fortsätter att vara ovanlig. Vi har andra problem som behöver stävjas: svenska studenter. De börjar allt oftare likna den bortklemade amerikanska generation som Greg Lukianoff och Jonathan Haidt beskriver i The Coddling of the American Mind (2018), en generation av snöflingor med så tunn hud att de påstår sig bli traumatiserade eller diskriminerade av ord och åsikter. Känsligheten leder till krav på att inte utsättas för plågsamma erfarenheter såsom ord, begrepp,argument eller teorier som utmanar eller skaver. För inte många år sedan fnissade svenskarna åt värdekonservativa i USA som ville förbjuda rap-musik på radio och svordomar på tv för att skydda ungdomar från förtappelse. Nu är det delar av den amerikanska vänstern som vill tysta för att skydda. Och de verkar ha fått ett väldigt stort genomslag.

Min bild är att på svenska lärosäten strävar oftare studenterna mer än lärarna efter att inskränka akademisk frihet, ofta inom sin egen utbildning. Det kan vara innehåll i föreläsningar, val av kurslitteratur eller ordval som ifrågasatts. Tyvärr verkar de få gehör hos kollegiet. En målkonflikt kan skönjas i det att svenska lärosäten har en lagstadgad skyldighet att värna studentinflytandet. Akademisk frihet offras för ”demokratin” eller för ”den goda sakens skull”, begrepp som är extremt luddiga och oklart kopplade till utsagorna ifråga, men som ofta hänförs till den lika luddiga så kallade värdegrunden. Kollegiets åsikter och studentinflytandet väger alltså tyngre än principer om akademisk frihet. Ingen vill ju anklagas för att vara antifeminist, rasist eller för att försvara koloniala värderingar.

Populärt

”The European Commission is always afraid”

Frits Bolkestein was, from 1999-2004, an EU commissioner, and tried in 1998 to keep Italy out of European cooperation. Today, he is a harsh critic of how the EU works. He advocates a new European cooperation between Germany, Austria, the Netherlands and Finland, and deplores the political correctness of the EU Commission.

Att göra avkall på akademisk frihet är ohållbart på sikt. Yttrandefrihet och sanningssökande är essensen i universitetets varande, själva grunddefinitionen av hög akademisk kvalitet. Studenter ska tränas i sanningssökande genom kritiskt tänkande, analys av argument, teoretiserande och att ta och ge konstruktiv kritik. Då går det inte an att skydda studenter från potentiellt obehag som provokativa ideologiska eller intellektuella debatter kan ge upphov till. Kostnaden för ett sådant beteende går inte att överskatta. Alla har rätt att göra sin röst hörd. Alla har inte rätt att bli bönhörda. Det vore därför värdefullt om svenska universitet med sina rektorer i spetsen tog ställning för akademisk frihet och visade civilkurage och stod upp för sina lärares rättigheter. Trots allt finns väldigt liten anledning att tro att svenska akademiker är antifeminister eller rasister, inte heller är de oupplysta och oreflekterande. Vad som behövs är mer av aktivt ställningstagande från ledningshåll, till exempel genom att anta Chicagouniversitetets utmärkta deklaration om åsiktsfrihet. Jag tror nämligen att de flesta studenter är mer än villiga att tåla obehag om de förstår varför det är viktigt. Goodwins studentanekdoter stöder min hypotes.

Nu är inte alla hot mot akademikers yttrandefrihet inomorganisatoriska; forskare mobbas eller hotas också av allmänheten i sociala medier för att man inte gillar deras resultat. Ibland får det till konsekvens att forskaren väljer att inte fortsätta forska inom området eller avstå från att delta i publika samtal. Hänsyn och tolerans saknas också i det samhälleliga samtalet. Här måste var och en ta ansvar för att försvara den liberala demokratins grundläggande fri- och rättigheter. 1954 formulerade den amerikanske filosofen Sidney Hook, en modig försvarare av yttrandefrihet, tio grundregler för hur en diskussion ska föras. De publicerades ursprungligen som ”The Ethics of Controversy” i New Leader i februari 1954 och trycktes om 2002 i Sidney Hook on Pragmatism, Democracy and Freedom. The Essential Essays. Vad som gör Hooks text så höggradigt aktuell är hans plädering för intellektuell hederlighet, tolerans och öppenhet: bemöt argumenten, håll dig till fakta, behandla inte en meningsmotståndare som en personlig fiende. Regel nummer 1 är särskilt värd att hålla i minnet: ”Inget och ingen är immun mot kritik.”

Lotta Stern

Professor i sociologi vid Stockholms universitet.

Läs vidare