Sven Wollter är nämligen sedan länge aktiv i Kommunistiska partiet, ett parti på yttersta vänsterkanten, vars mikroskopiska väljarstöd inte har någon motsvarighet i partiets storstilade ambitioner. Man hoppas nämligen gå i bräschen för en väpnad revolution; man anser att människor av fel åsikter och klass bör fängslas och likvideras, att privategendom bör konfiskeras, och att diktatur (närmare bestämt proletariatets diktatur) bör införas i Sverige.

Av partiprogrammet framgår att partiet ”föddes i kamp mot den förvanskning av marxismen och den kastrering av den revolutionära arbetarrörelsen som i början på 1960-talet påbjöds av borgerliga krafter i ledningen för Sovjetunionens kommunistiska parti”. Åsikten att Sovjetkommunismen urartade efter Stalins frånfälle, förtydligas för säkerhets skull lite längre fram i partiprogrammet, där det talas om vikten av att partiet knyter an till ”det socialistiska byggets framgångar i Sovjetunionen under 1930- och 40-talen”.

Kommunistiska partiet bedriver likaledes samarbete med diverse nutida efterföljare till Stalin, såsom Nordkoreas ”evige president” Kim Il Sung. Nuvarande partiordföranden Anders Carlsson hävdar att ”Demokratiska Folkrepubliken Korea är en suverän stat som har folkrättsligt rätt att framställa de vapensystem som landet anser sig behöva till sitt försvar”, detta alltså apropå kärnvapen. I förra årets första maj-festligheter gick Sven Wollter i Röd Fronts tåg tillsammans med bland andra Svenskkubanska föreningens Elina Bodin samt Christer Lundgren, ordförande i Svensk-koreanska föreningen. Lundgren höll i likhet med Wollter tal vid festligheterna, vilka stilenligt avslutades med underhållning av en ”barnkör från norra Korea”.

Att Sven Wollter är en duktig skådespelare hindrar inte att det är i högsta grad problematiskt att SVT så ihärdigt deltar i putsandet av den wollterska bysten, där skådespelarens sympatiyttringar till förmån för några av vår tids absolut värsta skräckregimer regelmässigt framställs som en trivsam kuriositet. Det räcker med att fundera över vilket öde som hade mött en tekniskt driven Dramatenskådespelare som på motsvarande sätt skulle ha börjat ge uttryck för högerextremistiska sympatier. Att låta en nazistisk skådespelare sitta och självgott betrakta sin livsgärning hade givetvis varit en omöjlighet i statstelevisionen.

Exemplet säger en hel del om hur halvhjärtad västvärldens uppgörelse med 1900-talets kommunistdiktaturer har varit i jämförelse med den berättigade vidräkningen med nazismens illdåd.

Betraktat i ett vidare perspektiv framstår gullandet med Sven Wollter som typiskt för den tendens att framställa det kommunistiska förtrycket, sådant det gjorde sig gällande i exempelvis Östtyskland, som förhållandevis harmlöst. Alltså just den utveckling som Hubertus Knabe fäster uppmärksamheten på i sin bok Die Täter sind unter uns (Gärningsmännen finns mitt ibland oss), vilken diskuteras av flera av skribenterna i föreliggande Axess-nummer. Knabe har fått utstå en hel del kritik för att ha pekat på paralleller mellan Hitlers och Honeckers diktaturer. Men enligt Knabe är det desto märkligare att den metodiska uppgörelsen med nazismen aldrig fick någon egentlig motsvarighet ifråga om kommunismen.

Istället för att vårda minnet av den fredliga revolutionen 1989 ägnar man sig åt så kallad ostalgi: nostalgiska tillbakablickar på öststatsestetikens mest tidstypiska uttryck och företeelser: DDR:s propagandaaffischer, Trabantmodeller, partiemblem och så vidare. Medan inga gator har namn som erinrar om revolutionen för 20 år sedan, är namn från kommunisttiden fortfarande legio; och medan de människor i DDR som straffades för motstånd mot regimen idag lever med låga pensioner (på grund av att de hade suttit i fängelse eller stoppats i sina karriärer i DDR) lever idag före detta Stasi-chefer i högönsklig välmåga. Vilket för övrigt även gäller Erich Honeckers änka, Margot, utbildningsminister i DDR mellan åren 1963 och 1989. Hon bor idag i Chile, säger sig fortfarande tro på sina forna ideal och hämtar varje månad ut sin pensionscheck med 1 500 euro från tyska staten på dess ambassad i Santiago.

Allt detta spelar naturligtvis in för att dagens unga människor i Tyskland har påfallande bristfälliga kunskaper om den östtyska diktaturen. Vad värre är, är att de tankefigurer som utgjorde själva grunden för de politiska systemen i öststaterna återigen börjar öka i popularitet. Både i Sverige och i övriga Europa tenderar politiska extremiströrelser att vinna mark och få större och större legitimitet. Medialt gullande med kända personer som sympatiserar med extremhögern eller extremvänstern motverkar knappast en dylik utveckling.