På webbplatsen Svensk filmdatabas finns det i skrivande stund 48 797 långfilmer registrerade, varav 4 274 är svenska produktioner och resten utländska filmer som visats i Sverige. Men det är långt ifrån alla filmer som har spelats in. I hela världen har kanske en halv miljon professionella spelfilmer gjorts.

Oavsett det exakta antalet är det naturligtvis för många för att det ska vara möjligt att få en översikt över helheten. Det är därför naturligt att vi behöver vägledning och rekommendationer om vad vi borde se. Det kan vara från våra föräldrar när vi är unga, från kompisar, kritiker, hi­storiker eller personalen i videobutiken – på den tiden det fanns sådana. Idag är vi ofta utlämnade till algoritmer som talar om för oss vad vi borde gilla.

”De anses konserverande, förminskande eller absurda eftersom det inte går att tävla i konst.”

Men det finns också ett annan källa till vägledning och inspiration: listor. Sådana har gjorts sedan filmkonstens början. Den tveklöst mest uppmärksammade och inflytelserika filmlistan tillhandahålls av brittiska filminstitutets tidskrift Sight and Sound. Man ordnar vart tionde år, sedan 1952, en omröstning bland filmkritiker från hela världen (i år drygt 1 600) om vilka som är de bästa filmerna överhuvudtaget. I december 2022 offentliggjordes resultatet från senaste omröstningen och som väntat har listan omedelbart blivit debatterad, hyllad och kritiserad.

Störst uppmärksamhet, övervägande positivt, fick det faktum att en film som inte varit i närheten av topp 10-listan förut nu kom på första plats, Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975), skriven och regisserad av den belgiska filmskaparen Chantal Akerman och länge betraktad som en milstolpe inom både europeisk konstfilm och feministiskt filmskapande. Men den har inte varit lätt att se och bara distribuerats i ett fåtal länder, exempelvis inte i Sverige, så under lång tid var det få som hade sett den. (Själv såg jag den på en visning på Cinemateket för sju år sedan.) Men Akerman har på senare tid blivit mer uppmärksammad, inte minst efter hennes död 2015, och det är uppenbart att det faktum att fler äntligen kunnat se filmen gjort att den oväntat vann i år.

förra omröstningen, 2012, blev det också en sensation när Alfred Hitchcocks En studie i brott (1958), nog bättre känd under sin originaltitel Vertigo, knep förs­taplatsen efter att Orson Welles Citizen Kane (1941) hade varit ohotad under flera decennier. Tio år senare blev Vertigo nedflyttad till plats två, efter Akermans film, med Citizen Kane på tredje plats.

Annars var det inte många förändringar av vikt på listan, som omfattar 100 filmer sammanlagt, utom att en film som hade premiär bara häromåret, Céline Sciammas Porträtt av en kvinna i brand (2019), hamnade på plats 30. Det är ovanligt att så nya filmer kommer med, det brukar ta ett antal år innan en viss titel slår igenom. USA och Frankrike är för övrigt de länder med flest filmer på listan med 55% av topp 100, med Japan på tredje plats. Sammanlagt är 22 länder representerade. Så mycket svenskt blev det inte, bara en film, Ingmar Bergmans Persona (1966) på plats 18. Och så är ju Ingrid Bergman med i Michael Curtiz Casablanca (1942), som kom på plats 63, och i Roberto Rossellinis Resa till Italien (1954) på plats 72. Därtill är förstås Anita Ekberg med i Federico Fellinis Det ljuva livet (1960), på plats 60. Men så här såg resten av topp tio ut, efter Jeanne Dielman, Vertigo och Citizen Kane:

Föräldrarna (Yasujiro Ozu, 1953)

In the Mood for Love (Wong Kar-wai, 2000)

År 2001 – ett rymdäventyr (Stanley Kubrick, 1968)

Beau Travail (Claire Denis, 1998)

Mulholland Drive (David Lynch, 2001)

Mannen med filmkameran (Dziga Vertov, 1929)

Singin’ in the Rain (Stanley Donen och Gene Kelly, 1951)

Det är alltid intressant att jämföra listor över tid. Ingmar Bergman är ett exempel på en regissör på nedgång då han haft flera filmer högt rankade men nu är bara en kvar, och på en lägre placering än senast. Förra listan inkluderade tre filmer av Jean Renoir, varav en, Spelets regler (1939) på plats 5. Nu är bara den kvar, och på plats 13.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Vad som också är märkbart är att många fler kvinnliga regissörer har fått plats än tidigare, och på höga placeringar, främst franska som Claire Denis, Céline Sciamma och Agnès Varda. Det får sägas att det verkligen var på tiden, inte minst Varda. Men de flesta filmer från förra listan är kvar, av de 100 som var med sist är 75 kvar, och de som fallit ifrån var främst sådana som låg långt ner. Ett påfallande undantag är Gudfadern II (Francis Ford Coppola, 1974) som 2012 låg på plats 31 men nu inte är med alls. (Fast Coppolas första Gudfadern, från 1972, hamnar på plats 12.) Ett namn jag själv saknar är taiwanesiska Hou Hsiao-hsien. Den var en överraskning att ingen av hans filmer kommit med. Det var också förvånande att bara en iransk film är med, Abbas Kiarostami Close-up (1990). Men den är å andra sidan en fantastisk film, en av de allra bästa.

Ett uppenbart problem med den här typen av listor är att det ofta blir rundgång bland filmerna. För att en film ska få många röster krävs att många har sett den, och de filmer folk framförallt har sett är de som tidigare har fått flest röster. En anledning till att Citizen Kane så ofta kommer högt upp är att det är en av få filmer som nästan alla har sett. Ozus Föräldrarna, som kom på fjärde plats, och John Fords Förföljaren (1956), som kom på femtonde plats, får oproportionerligt många röster med tanke på hur många andra filmer de båda regissörerna gjort som är nog så värda att vinna. Men de är de två filmer som folk förknippar dem med, kanske de enda som många har sett, och är därför mest benägna att rösta på. Skulle jag lista Fords fem bästa filmer skulle Förföljaren inte vara med.

Det är inte bara Sight & Sound som publicerat en filmlista. Svenska tidskriften Flm gjorde hösten 2022 för andra gången (första gången var 2012) en omröstning bland kritiker om de bästa svenska filmerna. Här var vinnaren samma som förra gången, Victor Sjöströms magnifika stumfilm Körkarlen (1921). Även här kom Persona högt, på tredje plats, efter En kärleks­historia (Roy Andersson, 1970) på andra plats. Kvarteret Korpen (Bo Widerberg, 1963) och Fucking Åmål (Lukas Moodysson, 1998) kom på plats fyra och fem.

Den här typen av listor blir alltid kritiserade. De anses konserverande, förmins­kande eller absurda eftersom det inte går att tävla i konst. Och det vore ett problem om de filmer som finns med betraktades som de enda som är värda att se och om all annan film glömdes bort. Men så är ju inte fallet. Det är nog ingen som tror att de här listorna är det slutgiltiga svaret på vilka som är de bästa filmerna. Det ovärderliga med listorna är att de istället skapar debatt om vilka filmer som saknas, vilka som kanske kommer med nästa gång och vilka som verkligen inte borde ha fått vara med. Det är en diskussion som behövs för att hålla filmkonsten vital och relevant.

Därtill är den här typen av listor också historiska översikter som den intresserade kan använda som referenspunkt för sin egen filmbildning. När jag själv som tonåring började utforska filmkons­ten i all dess mångfald sparade jag på sådana listor, de blev kartor jag använde mig av för att navigera genom den oöverskådliga massan av all världens film. Jag gjorde också egna listor. Listorna var helt enkelt oersättliga. Jag hoppas att många unga blivande cineasterna, jorden runt, nu tar sig an Sight & Sounds lista på samma vis och sedan kompletterar den med sina egna favoriter.