Vi får aldrig veta

Den brukar börja som ett molande vid den högra tinningen för att sedan förflytta sig till pannan och ner på vänster sida. Jag vet inte om själva huvudvärkens modus operandi har något budskap – och vad det i så fall skulle vara –, men jag kan konstatera att det är en strukturerad huvudpina.

Vad är det då som utlöser tillståndet? Jo, den härva av okunskap och förvirring som kommer till uttryck när ganska avancerade genusteoretiska utgångspunkter och metoder ska användas och konkretiseras i alla möjliga och omöjliga situationer. Vad som egentligen är givet och vad som är konstruerat och föränderligt i tillvaron och hos oss människor, tillhör de eviga spörsmålen. Men tillämpat på kön, ett ord som på svenska innefattar både det biologiska könet och könsroller, blir frågan och svaren ofta rena snurren.

”Men den polletten tycks inte ha trillat ner hos alla.”

Åsa Carlsson, filosof med genusteori som expertområde, påpekar i sin mycket läsvärda bok Kön, kropp och konstruktion. Om distinktionen mellan kön och genus (2001) att biologiska kroppar inte kan konstrueras hursomhelst. Men den polletten tycks inte ha trillat ner hos alla.

Ta till exempel Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) som förläst sig på konstruktivistiska teorier. I deras material talar de inte om män och kvinnor, utan om ”personer med penis” respektive ”personer med slida”. De biologiska könen är förstås svåra till och med för RFSU att förneka existensen av, så de har helt enkelt frikopplat genitalierna från att tillhöra en man eller en kvinna. Ska man skratta eller gråta?

Ingen behöver vara essentialist – det vill säga se män och kvinnor som bärare av en rad oruckbara och skapelsegivna könsskillnader i egenskaper och beteenden – för att inse att extremkonstruktivismen inte passar in i mänskligt liv. En intressant paradox är att osynliggörandet av att mäns och kvinnors kroppar är mer än bara en enda kroppsdel samt att livet som man eller kvinna inte kan reduceras till detta enda organ, skyler över att det faktiskt finns maktstrukturer som definierar män och kvinnor på ett sätt som skapar ojämlikhet och orättvisor. Hänger ni med? Gör det!

Ett annat exempel är det huvudvärksalstrande språkbruket hen, ett ord som används för att signalera och uppnå könsneutralitet. I själva verket försvårar ordet hen analysen av maktförhållanden mellan könen, eftersom hen döljer den riktiga könsfördelningen i exempelvis en rapportering eller undersökning. Hen är en backlash.

För några år sedan kom den ilande huvudvärken när ett politiskt parti, som jag ofta sympatiserar med, gjorde ett utspel. I partiets – etiskt omogna – kampanj för surrogatmödraskap kablades ett fotografi av en gravid kvinna ut. Det var enbart hennes mage som syntes på bilden, kvinnan var således huvudlös (och slapp väl i alla fall huvudvärk). På hennes mage stod skrivet: ”Min mage, mitt val, ert barn”.

Att kvinnor och kvinnokroppen reduceras till en livmoder och en behållare är en klassisk och förminskande kvinnosyn genom historien. Den existerar än idag i kulturer och sammanhang som är arkaiska på kvinnofrigörelseområdet. Det är således inte ett frigörande budskap att kvinnokroppens reproduktiva funktion betraktas som vilken vara som helst och ses som bortkopplad från kvinnans existens i övrigt.

Populärt

Konceptkonst utan kontext

Publiken sviker Kalmars nya konstmuseum som främst visar konceptuell samtidskonst. Per Dahl frågar sig vad det säger om den off entligt fi nansierade kulturen.

Härförleden var det dags igen. Denna gång med en kampanj för ”hemaborter”, även den etiskt omogen. Och smaka på ordet: hemaborter. Vän av ordning kunde nog tro att partiet blandat ihop så kallade dagen efter-piller med medicinsk abort, men så var inte vara fallet. En medicinsk abort kan i själva verket vara såväl fysiskt som psykiskt och själsligt smärtsam. Det är knappast något man gör hemma på lunchtimmen och spolar ner i toaletten för att aldrig mer tänka på. Om man nu inte ser kvinnokroppens funktioner som frikopplade från människan som är bärare av dem, förstås.

Vi lever i en tid då synen på kön ofta uttrycks från ytterlighetspositioner, i vilka människor antingen stängs in i sitt kön eller där könet inte tillmäts någon betydelse alls. Ingen av dessa extrempositioner är svaret på frågan. Antagligen kommer vi aldrig att riktigt veta vad kön egentligen är, mer än att kön är en komplex kombination av biologi, arv, miljö och personliga val. Det har mina genusteoretiska studier lärt mig – och att kvinnor och män faktiskt existerar. Jag kan gå ed på det.

Annika Borg

Teologie doktor och skribent.

Mer från Annika Borg

Läs vidare