Vi föds inte lika

Vi ska ha en likvärdig skola. Det är en av de där fraserna om vilka det råder total konsensus, från höger till vänster och tillbaka igen.

Det är självklart att alla barn har rätt till en precis lika bra skolgång. Tja ja, det är det kanske, men det är också en fullständigt meningslös fras, en devis i stil med ”Sverige ska ha Europas lägsta arbetslöshet 2020”.

Fromma förhoppningar och tomma löften, inget annat.

En likvärdig skola i ett svårt segregerat samhälle är en omöjlighet – om vi inte ska frånta människor deras mest grundläggande friheter, som rätten att bestämma var de ska bo. Då finns det inget acceptabelt sätt att blanda människor av olika etniska bakgrunder så att alla barn får exakt samma språkmiljö i skolan. Precis som det inte går att tvinga fram en perfekt mix av barn från akademikerhem i Vasastan med barn från gruvarbetarhem i Norrlands inland.

Indignationen över den ojämlika skolan är stötande. Vi har skapat ett samhälle där en stor grupp invånare saknar den enskilt viktigaste faktorn för att barn ska kunna tillgodogöra sig undervisning, nämligen svenska språket. En femtedel av alla som bor i Sverige är födda någon annanstans; de kan inte språket lika bra som etniska svenskar, deras barn har inte svenska som modersmål. Många hundratusentals av dessa människor bor i enklaver där de sällan ens hör svenska. Det är så vi ordnat samhället. Kom inte och var upprörd över att skolan inte är likvärdig. Klart den inte är likvärdig.

Det är ett ouppnåeligt mål, men vad värre är, det är också grått och mediokert, ett ideal som i praktiken värderar de svagaste och lataste mycket högre än de begåvade och ambitiösa. Hur många föräldrar kan inte vittna om att deras intelligenta barn sitter av lektion efter lektion, hänvisade till meningslösa extrauppgifter, utan undervisning på rätt nivå? Bara i ett land som gjort jämlikhet till högsta ideal kan sådant få fortgå.

Indignationen över den ojämlika skolan är stötande.

Och omvänt: Tänk att det förväntas att alla 13-, 14- och 15-åringar ska få godkänt i en lång rad teoretiska ämnen. Ingen får falla igenom, då sätts varenda extraresurs in – och lyckas du ändå inte få godkänt i tillräckligt många ämnen stängs omedelbart alla farbara vägar till ett värdigt arbetsliv, till möjligheten att försörja dig själv, flytta till eget boende och bilda familj, till att skapa en meningsfull tillvaro. Hur din hemmiljö än ser ut, oavsett vilka kognitiva förutsättningar du har, så måste du förstå grunderna i algebra för att kunna bli något alls.

Det är en jämlikhetsiver som gränsar till vansinne. Den underliggande idén är att alla människor i grunden är lika. Och även om ingen helt förnekar att vissa föds med högre intelligenskvot än andra, har vi valt att se framgång som nästan uteslutande ett resultat av privilegier. Det är dags att göra upp med den idén. Vi föds inte lika, och samhället kan heller inte kompensera mer än delvis för de skillnader som vitt skilda hemförhållanden ger upphov till.

Underkänn barnen som inte kan sin algebra – men mildra konsekvenserna. Varför skulle man inte kunna utbilda sig till djurskötare, frisör, trädgårdsmästare, finsnickare eller kantor bara för att man inte kan lösa ekvationer?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Föreställningen om att en bra skola är en skola som producerar 100 procent ele­ver med 100 procent godkända betyg är felaktig. Ett bra skolsystem ger alla barn möjlighet att utvecklas så långt deras potential tillåter, och varje skola erbjuder undervisning anpassad också för de allra duktigaste. En bra skola ställer tydliga kunskapskrav men föser inte alla barn mot akademiska studier så att de med huvudsakligen praktisk begåvning görs till problem som ska hanteras.

Idealet om likvärdighet är ett villospår – förutom på ett område: ordning, studiero och trygghet. Men just den likvärdigheten är de flesta jämlikhetsivrare tyvärr rätt ointresserade av. 

Susanna Birgersson

Fri skribent.

Mer från Susanna Birgersson

Läs vidare