Vi har civiliserats
Ämnet är ju onekligen lockande. Och välpaketerat. Klas Wikström af Edholms Vikingatidens människooffer är påkostad och glassig.
Boken bygger på författarens prisbelönta doktorsavhandling i religionshistoria, och frågan är hur många avhandlingar som låter sig bli läsbara böcker. Till en början var jag skeptisk. Texten är akademisk och abstrakt med en del upprepningar – men efterhand blir det alltmer fascinerande. Wikström af Edholm jämför arkeologiska och skriftliga källor, och ger allt mer spännande och tydliga belägg för att människooffer sannolikt var vanligt förekommande i Skandinavien fram till för cirka 1 000 år sedan.
”De arkeologiska fynden visar även att kvinnor och barn kunde offras, vilket sällan nämns i de skriftiga källorna.”
Tesen är onekligen brutal – men samtidigt har vi på senare år sett allt fler och talande belägg för hur blodig vår forntid har varit. Läs arkeologen Jonathan Lindströms Sveriges långa historia (2022) och du förstår vad jag menar. Vi har civiliserats och humaniserats under historiens gång – avskaffat allt från människooffer och tortyr till dödsstraff och barnaga, allt som en del i samma långsiktiga trend.
Länge fanns det en uppfattning bland historiker att skrifter från den kristna medeltiden framhåller vikingatida människooffer som en del i tidens kulturkrig mellan hedniskt och kristet. Man behövde därför vara källkritisk. Medan arkeologerna, med Klas Wikström af Edholms ord, ”om och om igen funnit resterna av människor som har sänkts i sjöar, utsatts för en våldsam död och behandlats på samma sätt om offrade djur. Ofta har offrens huvuden huggits av innan de har sänkts ned i heliga sjöar.”
Så allt tyder på att människooffer har förekommit långt tillbaka i historien – för att blidka gudar, ge framgång i krig, tacka för segern eller säkra skördarna. I regel offrades slavar eller krigsfångar, men det finns undantag. Det handlar om en gåva till gudarna, och offerhandlingen kommunicerade just detta. I Skandinavien handlade det ofta om Oden, krigsguden. Offren utfördes i utpräglade patriarkala våldskulturer, där det manliga krigandet stod i fokus. Riten att rista blodörn på en fiende har nämnts i skriftliga källor som ett sällsynt plågsamt sätt att ta en fiende av daga, där revbenen skärs av och lungorna dras ut på den som ska offras. Allt som en del av en vålds- och krigarideologi där rituell maktuppvisning står i fokus. Det finns gott om belägg i form av bilder där man kan ana att denna makabra splatterdöd visas.
Mycket tyder på att människooffren är en del av en gammal germansk kultur, skriver Klas Wikström af Edholm. Men det verkar även ha förekommit i stora delar av världen under forntiden och i Västafrika så sent som på 1800-talet. Själv slås jag av kopplingarna till traditionell hederskultur. Ära, eftermäle, hämnd, heder, våld, tortyr och manlighet stod av allt att döma högt i kurs i denna krigarkultur. Och högst i kurs stod hela tiden Oden, en enligt Wikström af Edholm ”maffialiknande” figur som verkar älska våld och dödande.
De arkeologiska fynden visar även att kvinnor och barn kunde offras, vilket sällan nämns i de skriftiga källorna. Ibland offrades vid kriser, ibland vid tider av välstånd då man hade råd att offra.
Boken är, som sagt, ett praktverk med tjusigt tryck. Där finns många magnifika bilder, som dock sällan dateras i bildtexterna, vilket är en brist. Boken är relativt akademisk i sitt tilltal, och som så ofta när det gäller arkeologi och äldre historia är ord som ”kanske” eller ”sannolikt” rätt vanliga. Forskaren får lägga pussel och försöka dra slutsatser. Det handlar oftare om indicier är bevis. Gott så.
Populärt
Hederskulturens medlöpare
Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.
Själv lägger jag belåtet ifrån mig boken när jag läst ut den, lite klokare än innan – och mycket nöjd med att ha fötts in i en relativt fredlig tid och humanistisk kultur. Mycket våld och elände sker i både Sverige och världen. Men ingen skulle i alla fall få för sig att offra en medmänniska till krävande och våldsbejakande gudar.
—
VIKINGATIDENS MÄNNISKOOFFER
KLAS WIKSTRÖM AF EDHOLM
Natur & Kultur
Historiker och författare.
