Vi måste tro på andens styrka

Gör det goda, för det godas skull. foto: getty images

Det som hindrar oss ifrån att stå upp för rättvisa, förnuft och medmänsklighet när vi borde är oftast brist på kurage. Karaktären måste danas och förändring kräver mod.

Att bekanta sig med dygdetiker från Platon till Philippa Foot är som att kliva in från kommersen på en hektisk gata, där det kohandlas med regel- och konsekvensdrivna argument, och träda in ett ljust orangeri där ett bord står uppdukat för afternoon tea bland vackert otuktade blomväxter. Någon som vill fundera på livets gåtor med dig väntar där. För i dygdens filosofiska oas, där man tror på människans förmåga att vara nobel, slipar samtalet fram diamanterna inom oss.

Dygdetikens fokus på karaktären bakom en handling tilltalar i en tid då man ser ut att komma snabbast fram genom att hålla upp en regel, peka på en konsekvens, eller bete sig som om Underwood-nihilismen redan vunnit racet. Det känns hoppfullt och nästan mystiskt när Aristoteles och Martha Nussbaum istället säger: Gör rätt för att det är ett gott liv att leva; för att viljan till det goda är djupare förankrad i dig än lydnad och konsekvenskalkyler. Bejaka din inre Jonathan, eller förbli en liten lort.

”Gör rätt för att det är ett gott liv att leva; för att viljan till det goda är djupare förankrad i dig än lydnad och konsekvenskalkyler.”

Så långt i samtalet njuter vi av te och fågelkvitter, men sedan rycker serveringspersonalen med sig sconesen och smiter ut genom bakdörren. För de moderna dygdfilosoferna dukar upp vackert, men lämnar oss ensamma med uppgiften att reda ut exakt vilka karaktärsegenskaper det goda livet vilar på. Svaret måste individer och kollektiv i olika tider finna i sig själva, enligt Nussbaum.

Antikens greker valde rättrådighet, mod, vishet och måttfullhet. I andra kulturer har heder och ridderlighet stått högre i kurs. Hur tidsrelativismen slinker in syns i något så enkelt som konjunkturcykler: under bonanzafaser firas den sluge dealmakern som en samhällsbyggare, oaktat andra karaktärsbrister. När tillväxttakten sjunker dammas uttryck av som tyskarnas ”man träffas alltid två gånger i livet”. Håll dig på mattan, för spelet har flera rundor.

Under pandemi-depressionen har rent av omtanken fått en viss renässans. Men vågar man tro att den moraliska motivationen tas på allvar när det fortfarande är snabba resultat som belönas, såväl i årsredovisningen som i opinionsmätningar och hos KBT-terapeuten?

Låt oss ändå sitta kvar i orangeriet ett tag och leka med tanken att vår andes nobless har kapacitet att styra utvecklingen åt rätt håll. Vilken dygd är då mest kritisk idag? Vad skulle hjälpa oss tackla de etiska sfärer som nått kokpunkten: vår obändiga skaparkrafts alster i form av nätverkshjärnor, AI och designer-babys; klimatkrisen och vår plats i ekosystemet, samt vår systemutmanande nya vana att rusa runt i virtuella flockar med vitt skilda normer?

Därtill kommer en fjärde etisk dimension, medvetandets spacetime: den ökande intelligensnivå och psykologiska insikt som långsamt förändrar vår självbild. Kanske är mindfulness bara ett första taffligt uttryck för ett större resonansbehov med andra och oss själva, som kommer att bli akut i kölvattnet av nätverkskollektiven och en fortsatt eskalerande förändringstakt.

Utöver grekernas kardinaldygder finns andra attraktiva kandidater till Dagens Dygd: förnuft, ärlighet, medmänsklighet, integritet, självkontroll… Alla så välbehövliga, alla så uppskattade när man möter dem i en politiker eller god vän. Likt åsnor sitter vi i emellan dessa väldoftande hötappar, men efter viss diskussion väljer vi ändå modet som den avgörande kvaliteten, eller hur?

För det som hindrar oss ifrån att stå upp för rättvisa, förnuft och medmänsklighet när vi borde, är oftast brist på kurage. Förändring kräver mod. Små rädslor kväver de bästa av föresatser.

Den som kallar den krampaktigt vitnande handen kring status quo för bekvämlighet snarare än rädsla borde fundera igen. För vad består det inre motståndet i som gör det svårt att skippa julklapparna och skinkan i år, om inte rädslan inför för vad barnen och andra traditionalister ska säga? (Förutsatt att man tillhör dem som tycker färre prylar och mindre kött vore bra.)

Vi föds inte dygdiga, det visste grekerna; karaktären måste danas, mini-rädslor tränas bort. Varje dag måste vi gå ut på bakgården, ta upp det lilla träsvärdet och svinga det lika flitigt som Arya i Game of Thrones. Så att vi är redo att lyfta det blanka svärdet den dag det behövs.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Kurage innebär att utmärka sig, att träffa ett tydligt val, därför förtvinar modmusklerna snabbt under konformitetstryck. När allt avvikande har en diagnos, åsiktskorridorer förses med taggtråd, och normalitet inte är ett begrepp utan en definition, måste man dagligen göra grundövningen: att gå emot egna och andras förväntningar. Hur generösa, visa eller ärliga vi än är i djupet av vår själ – om modet saknas, förflyktigas tanken.

Vissa slår sig för bröstet, de ”redan modiga”. Skrikiga fake-hjältar som tror sig utmana genom att likt fyraåringar reflexmässigt säga tvärt emot. Men det erbjuder varken lösningar eller förändring. Istället för yviga gester söker dygden viljestyrka: när det är som svårast, och inte ger omedelbar utdelning, måste kraften stå att finnas i djupet av ens person.

Det verkliga modet består i att tro på dygdens chanser överhuvudtaget, på andens styrka. Och att jobba hårt för att förverkliga den, även i de stunder man frestas avfärda projektet som naivt. Så att vi så småningom på ett måttfullt, vist och rättrådigt sätt kan se alltifrån dödshjälp till extremister och smältande glaciärer i vit­ögat. Det kräver samtal bland apelsinblommor.

Och ett coolt svärd.

Cecilia Nikpay

Ekonom och frilansskribent.

Mer från Cecilia Nikpay

Läs vidare