Där har den stått sedan tidig medeltid. Kanske var den en liten babyek redan under vikingatidens allra sista decennier. Och kanske spirade den när Emund Gammal dog och en viss Stenkil satte sig på tronen över det som senare skulle utvidgas och konsolideras i ett enat kungarike.

Den växte medan digerdöden hemsökte våra förfäder, när Kalmarunionen upprättades, när Gustav Vasa grep makten. När medeltiden tog slut var Rumskulla­eken redan ett gammalt träd. Den åldrades under reformationen, slapp bli båtvirke under stormaktstiden, och 1772 skrev häradsfogden Magnus Gabriel Craelius om den gamla eken som blivit ihålig och användes av bönderna som redskapsskjul. Nu hålls den omfångsrika stammen ihop av en vajer och den håller på att dö – om den inte redan har dött. Jag borde verkligen skynda mig.

”Som tur är planterar vi fortfarande träd.”

Att vila ögonen på samma saker som människor gjort för länge, länge sedan, är att vattna sina rötter. Vi kan läsa gamla texter, plugga in den svenska historien, försöka föreställa oss hur människor har tänkt och känt under andra tiden och förhållanden. Men det är något alldeles särskilt att därutöver använda de fysiska länkarna för att få kontakt med vårt förflutna.

Just nu kan man se en brittisk miniserie på SVT som heter ”Uppdrag: Rädda gamla hus”. Den handlar om några renoveringsprojekt som stiftelsen Landmark Trust har tagit sig an.

I de två första avsnitten reser restauratörerna till en förfallen medeltida gård i walesiska Llwyn Celyn. Huset håller på att kollapsa men med friskt virke i de ruttnande stommarna och med delvis nya skifferplattor på taket räddas ­byggnaden. Direktorn för Landmark Trust, Anna Keay, är själv programledare. Med en brittiskt återhållsam men smittande entusiasm följer hon arbetet, och frilägger själv de historiska fakta som visar när gården byggdes och vilken typ av ägare den måste ha haft.

Men stiftelsen renoverar inte upp byggnaderna för att de ska fungera som museer.­ De inreds på ett sådant sätt att vanliga människor kan hyra in sig en vecka eller två. Det finns en filosofi bakom det – förutom att det är ett sätt att locka betalande medlemmar. Anna Keay förklarar:

”Såna här platser är det förgångna som fortfarande finns kvar. De är vårt minne. De är våra förfäder, de är vår bakgrund, de visar hur vi har förändrats. Man kan röra vid det förgångna. Men det är skört och man kan förlora det. När det försvinner är det borta för alltid och vi förlorar möjligheten att röra vid våra förfäders liv och erfarenheter, deras värld. Därför är detta viktigt, för förlorar vi dessa hus, förlorar vi ett band till vår historia som vi aldrig kan få tillbaka.”

Det är en sådan rörande och angelägen beskrivning av vad det fysiska kulturarvet betyder. Den fungerar också som ett filter när man tänker tillbaka på de oräkneliga borgar och fästningar man besökte på skolresor, eller på de många kyrkor som först pappa och sedan maken dragit med mig till. Tanken på det varsamma renoveringsarbete av kalkmålningar och stenportaler som gjorts i många kyrkor över hela landet fyller mig med tacksamhet, så här i efterhand.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

”…röra vid våra förfäders liv…”

Jag kan inte släppa den formuleringen. Och jag kan inte låta bli att undra om vi nuförtiden överhuvudtaget skapar något som människor om hundra, om tre eller femhundra år kommer att kunna lägga handen på, och därigenom känna kontakten med – ja – oss. Det är en underlig tanke. Jag har inget eget behov av att bli ihågkommen av senare generationer. Men nog är det lite sorgligt att tänka att våra barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn inte kommer att kunna se särskilt många lämningar av vår tillvaro. Cementen, ­stålet och betongen riven och bortforslad, gipset upplöst, trämassefönstren ruttna för länge sen.

Digitala museer är väl det enda vi kommer att lämna efter oss, och högar av uttjänta batterier. Som tur är planterar vi fortfarande träd. Om tusen år, om det fortfarande finns liv här då, kommer kanske någon att reflektera över vad en jättegammal ek kan säga oss om livet kring ”förra millennieskiftet”