Gollum. Finns det någon figur som symboliserar vår tids syn på en nostalgiker så är det Gollum i Sagan om ringen. Moraliskt tvivelaktig även före sitt oförlåtliga brott – där han sitter och rotar efter det bortglömda, istället för att fiska och göra annat produktivt. En fullblodsegoist som sedermera inte bara vill hålla ringen, utan kanske rentav hela det förflutna för sig själv? Till råga på allt har Gollum inte ens något konstruktivt syfte med att vilja ha det han vill ha. Han vill bara ha det – och ha det för sig själv. Så blir han också motbjudande. Uppfylld av sin egen längtan och av sig själv, utan mening eller mål.

Så visst finns likheter. Även nostalgikern kan sakna mening eller mål med sin längtan, och bara vilja hålla fast vid något för att det – fanns. Så icke-konstruktivt och osunt i en tid som har blicken riktad framåt.

Att hänge sig åt att gräva i det förflutna är enligt denna tid fel. Den som gör det har missat ett grundläggande faktum: Det var inte bättre förr. Det spelar i stort sett ingen roll vad nostalgins föremål är: var och en som råkar undslippa sig att det var bättre förr – (när kattungar sov på bokmärken, när man kunde tala om vädret, när barnen lekte av sig själva, när ingen skrek på internet, när hus var för människor, när tatueringar var färre, när almarna mådde bra, när sagor var på allvar, in­nan alla var kunder, när det inte var bättre förr) – kan räkna med att direkt bli tillrättavisad. Det var inte bättre förr. Verkligen inte.

Den som trotsar tillrättavisningarna och ändå pekar på att någon liten detalj i livet ändå var bättre lär sig snabbt att uttrycka sig enligt rådande besvärjelseformulär: Det var inte bättre förr – men … Efter det där ”men” går det möjligen att försiktigt nämna det som eventuellt skulle ha kunnat vara bättre förr. I en kultur som likt den svenska bygger på hyllningen av framåtskridande går det inte att göra annat. Där kan saker helt enkelt inte ha varit bättre förr – det skulle ju innebära att de är sämre nu? Ständigt stiga vi mot ljuset.

Det finns undantag. Det mest uppenbara har att göra med hus, där pågår en stillsamt spikande proteströrelse mot tidens mänsklighetsfientliga byggen. Varsam renovering och retrospektiva möbelval är populärt och – förutsatt att det sköts enligt den dyrbara konstens alla regler – också ett tecken på god smak. Den medie­kanal som vill försäkra sig om en publiksuccé riktar in sig på trevliga programledare som går runt i gamla hus som reser sig ur askan. Samtidigt är det gamla ofta skenbart – det är inte de ursprungliga gamla köken med sina låga bänkar utan el och vatten som pånyttföds, utan uppdaterade varianter. Det var trots allt inte bättre förr.

Bevisbördan åligger annars alltid den som påstår att något ändå var bättre förr. Den som hävdar att det inte var det kan tvärtom kosta på sig långtgående generaliseringar och behöver inga argument. Paradoxalt nog, eftersom den tanke om framåtskridande som icke-nostalgikern åberopar, är nära knuten till upplysningen och dess upptagenhet vid empirisk prövning. I just detta fall gäller dock inte dessa krav.

Så även om nostalgikern inte alltid är lagd för det konstruktiva eller rationella, kan han ändå ha både det rationella och det konstruktiva på sin sida – även om det kan krävas ett mindre nostalgiskt ombud för att påpeka det.

Ombudet skulle säga att i upplysningens namn är frågan om huruvida det var bättre förr öppen för prövning. Att det förvisso inte är korrekt att ”det” – i meningen ”allt” – var bättre förr. Att det å andra sidan inte heller är korrekt att ”det” – i meningen ”allt” – inte var bättre förr. Den som konsekvent följer upplysningens undersökande ideal skall finna att vissa saker var bättre, och att vissa saker inte var det: Det (här) var bättre – men det (där) var inte bättre – och så vidare. Det här är frågor som inte kräver några mer utvecklade insikter i logik, bara ett någorlunda öppet sinne.

I en värld där nostalgikern ses som Gollum är det lätt att dess få försvarare börjar idealisera nostalgi. Men nostalgin är inte perfekt, eller något självändamål. Den har ett inåtvänt och icke-­konstruktivt drag, det ligger i dess natur. Men den rymmer likväl insikter som kan hjälpa den mindre nostalgiska omgivningen att se att det trots allt kan finnas något av värde bortom här och nu. Därigenom kan nostalgi bli själva motsatsen till egoistisk slutenhet. Den kan vidga synfältet så mycket en ofullkomlig människa nu klarar av, och påminna om orden: Den som erinrar om det förflutna mister ena ögat. Men den som glömmer – mister båda.