När detta skrivs har Liv Strömquists seriealbum Ja till Liv nått andraplatsen på sin klättring mot toppen på Dagens Nyheters kritikerlista över veckans bästa svenskspråkiga fack- och skönlitteratur. Av listan att döma anser DN:s litteraturkritiker att Thomas Manns Bergtagen är en sämre bok än ett seriealbum av en feministisk aktivist som beskriver sitt författarskap som sprunget ur följande iakttagelse: ”Så länge världen, Newsmill och DN:s ledarsida ser ut som den gör, så finns det tillräckligt med saker som redan försätter människor med vettiga åsikter i djup chock varje dag.”

Medan Thomas Manns Bergtagen, som dyker upp först på plats fyra, försöker gestalta essensen i den europeiska mellankrigserfarenheten, är de entusiastiska recensenterna av Strömquists verk eniga om att ett av de roligaste inslagen i hennes nya bok är skämtet om att den förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins målning Arbetslinjen, kommer att vara ”det enda kulturella spår som moderaterna lämnat efter sig”, när tavlan i framtiden upphittas vid ”utgrävningarna av Peppes Bodega”.

Det finns måhända anledning att ta Liv Strömquist på orden. Den som anser det relevant att kritisera sin tids politiker för att inte ha lämnat efter sig andra kulturella spår än en abstrakt målning till en välgörenhetsbasar, bör naturligtvis ha någon sorts idé om hur de optimala framtida spåren av det tidiga 2000-talets svenska kultur borde se ut. Och även fråga sig vilken sorts kulturella spår som egentligen har förutsättningar att leva kvar – och varför.

Ett sätt att besvara dessa frågor är att gå bakåt i tiden, och fundera över varför de flera hundra år gamla verk som fortfarande idag entusiasmerar har överlevt. Ett sådant verk är Dante Alighieris Den gudomliga komedin. Den utgör fortfarande en självklar referenspunkt, såväl i tv-serier som Sopranos som i Karl-Ove Knausgårds infernovandring genom Sverige i Min Kamp, likväl som i filmer som Seven, datorspel och musikalbum av brasilianska trash metal-band. Liksom naturligtvis i mängder av mindre kommersiell samtidskultur.

I just Dantes fall kan man anta att den beundran och det intresse som han fortsatt att väcka hos den ena nya generationen efter den andra har att göra med att han, i likhet med till exempel Goethe eller just Thomas Mann, lyckades sammanfatta, åskådliggöra och för nya generationer härbärgera och transformera essensen i den rika humanistiska kulturtradition som löper från antiken och fram till idag. Det handlar om ett lika megalomant som jagutplånande projekt, där konstnären kan sägas ställa sig själv i civilisationsutvecklingens tjänst. Han eller hon fungerar som länk i överföringen från det förflutna till framtiden av ett kulturellt sofistikerat och värdefullt arvegods. Vars värde intensifieras och höjs i kontakten med konstnärens samtid och erfarenheter.

Men att dagens kritiker istället för Mann, Goethe och Dante föredrar det efemära och tidsbundna i nutiden, beror måhända på att det krävs så mycket mer för att närma sig den västerländska civilisationsprocessens kanoniska verk. Det kräver att vi träder ut ur vår tids världsbild, att vi befriar oss från vår tids fördomar om vad som är gott, vackert, sant och väsentligt, att vi för ett ögonblick försöker få grepp om det som förenar bortom tidsskillnader och kulturella olikheter, att vi försöker urskilja det som genom århundradenas kulturella avlagringar och sediment har visat sig meddela någonting väsentligt om våra liv.

Det är inte nödvändigtvis en lätt uppgift. Eugène Napoleon Tigerstedt, Sveriges genom tiderna främsta Dantekännare, som också porträtteras i detta nummer av Axess, har beskrivit denna process på ett lika kuriöst som träffande sätt i sitt verk om den florentinske diktaren, Dante. Tiden Mannen Verket (1967):

Böcker äro speglar, allra helst om det är en diktare som speglar sig i dem. Och blott så förblir en diktning levande, om generation efter generation återfinner sig i den. Ty för att kunna tala till oss kräva de döda diktarna liksom skuggorna i Odysseus’ Hades att få dricka blod – vårt eget.

Att på det Tigerstedtska sättet närma sig det förflutnas kulturskatter innebär ett helt annat mått av uppoffring än det perspektiv som dominerar dagens svenska kulturvärld, där verk som Den gudomliga komedin lättvindigt avfärdas därför att dess kvinnosyn (av naturliga skäl) inte känns lika samtida som Liv Strömquists eller på grund av att dess beskrivning av islam ogilades av Edward Said.

Vi hoppas icke desto mindre att föreliggande nummer av Axess ska inspirera fler att göra den här sortens uppoffringar. Det är, ytterst sett, det som krävs för att kulturer och samhällen ska förbli vitala och humana: Att de verk som civilisationen vilar på hålls levande och aktuella.