BBC grundades 1922. Nu när hundraårsdagen närmar sig är företagets relationer med regeringen i kris och dess framtid är mer osäker än någonsin. Högste chefen Tony Hall har just begärt avsked, budget och personal skärs ner på nytt och ministrarna vill inte ens delta i morgonprogrammet Today, som är företagets flaggskepp.

Med sitt uppdrag att informera, sprida kultur och underhålla har BBC en unik plats i nationens liv, det är en av landets mest betrodda nyhetskällor men serverar också sin publik otroligt populära underhållningsprogram som Strictly Come Dancing, komedier som Fleabag och dramer som Killing Eve. BBC är en av de få brittiska institutioner som med rätta kan påstå sig ha mycket stor prestige världen runt.

Finansieringen är också unik. Verksamheten bekostas till största delen med en licensavgift (för närvarande 154,50 pund om året), som lagen ålägger alla som äger en tv-apparat att betala, men allt färre konsumerar produkterna i takt med att unga människor skaffar sig andra tittarvanor. Konventionell tv lockar inte längre.

Regeringen överväger att slopa straffet för den som smiter från licensen, och det kan kosta BBC minst 200 miljoner pund om året. Ministrarna säger sig vara beredda att avskaffa licensen helt och hållet från 2027, och premiärminister Boris Johnson själv har ifrågasatt om systemet är hållbart. Det innebär att företaget kan leva vidare som en abonnemangstjänst i likhet med sina nya rivaler som Netflix, men hur det i så fall ska drivas är oklart med tanke på de många olika typerna av program.

Angreppen på bbc är förstås inget nytt. Margaret Thatchers anhängare brukade kalla det för Bolshevik Broadcasting Corporation, och många konservativa är extra misstänksamma och betraktar det som storstadsliberalismens epicentrum.

I själva verket råder inget vänstermonopol på BBC och Johnsons båda konservativa föregångare, David Cameron och Theresa May, värvade sina främsta medierådgivare från företaget (Craig Oliver och Robbie Gibb, som båda belönades med en förnäm orden med vidhängande sir-titel). Labourregeringarna har också haft spektakulära gräl med BBC. Tony Blairs närmaste medarbetare Alastair Campbell, beskylldes för att ha snyggat till ett underrättelsedokument och på så vis förstärkt argumenten för kriget i Irak. Under parlamentsvalet i december anklagade Labours anhängare rutinmässigt BBC:s journalister för att vara partiska.

Boris Johnsons relationer till BBC sjönk rekordlågt under valkampanjen när han vägrade att ta sig tid för en intervju med Andrew Neil, Storbritanniens mest fruktade tv-inkvisitor, som sedan gav premiärministern en skrapa i slutet av en sändning med miljoner tittare.

I valets efterdyningar medgav Tony Hall att BBC hade begått en del misstag och att reportrarna alldeles för ofta avbröt politikerna och gillrade fällor för dem: ”Jag tror på den grundliga politiska intervjun där man har tid att gå på djupet med de reella politiska beslut som politikerna fattar. Snuttar duger inte.”

Det är hårda tag i den brittiska politiken just nu och bitterheten avspeglar delvis brexits radikaliserande effekt som delade britterna i två läger, väckte de starkaste känslor och placerade nyhetsmedierna i ett mycket utsatt läge.

Medan landet våndades i politisk paralysi fick somliga brexitörer för sig att de etablerade eliterna ville sätta krokben för deras projekt. Liksom statsförvaltningen, domstolarna och parlamentet är BBC känt som etablissemangets stöttepelare och därför kunde det attackeras.

Om det vore dess enda problem skulle BBC kunna kosta på sig att sitta still i båten och lita på att stormen bedarrar till slut. Men det står inför stora strukturella, eventuellt existentiella svårigheter. BBC når allt färre genom tv och radio och trenden är ännu mer påtaglig bland personer mellan 16 och 34 år, som varje dag lägger mer tid på Youtube och strömningstjänster som Netflix än de gör på alla de traditionella kanalerna tillsammans.

BBC:s starkaste kort i alla förhandlingar med regeringen om finansieringen av verksamheten är att det producerar några av landets populäraste program och även de allra bästa kulturprogrammen. Ett hot mot finansieringen är därför också ett hot mot några av nationens mest uppskattade tv-shower, och ingen politiker vill få skulden för att de försvinner.

Men det gäller bara så länge BBC behåller sina tittares och lyssnares lojalitet och sin centrala position i nationens liv. Och där har BBC inte råd att förlora mer terräng.