Partisanerna utgör i sin tur de grupper och individer som har befunnit sig i opposition till och på olika sätt bekrigat världsanden ifråga. Dessa har utgjort den segerrika liberala demokratins självkritiska svans.

Boken anknyter till andra publikationer av Nordin som på olika sätt försöker ”förstå vad som hände under 1900-talet och varför”. I centrum för den första och längre delen av den nya boken står ”de tre”: Martin Heidegger, Carl Schmitt och Ernst Jünger – några av den liberala demokratins mest glänsande vedersakare. Temat för bokens andra del är de tre nämndas ”verkan och eftervärld”. Hur har deras tänkande och skrifter mottagits, tolkats och förts vidare efter 1945, och även efter 1989–91?

Heidegger, Schmitt och Jünger uppnådde alla en hög ålder; de blev 87, 97 och 103 år gamla. De växte alla tre upp i det tyska kejsardömet och de båda förstnämnda avled i den västra delen av det delade Tyskland, med två världskrig däremellan. Det var endast Jünger som på sin ålders höst fick uppleva den tyska återföreningen 1990. Men det var framförallt under Weimarrepubliken som deras tänkande tog form, enligt Nordin. Det var, som bekant, en tid som tog en ände med förskräckelse.

Heideggers, Schmitts och Jüngers liv och verk är vid det här laget grundligt genomlysta och analyserande. Det är sannerligen inte lätt att introducera radikalt nya perspektiv på dem. Jag tror inte heller att detta är Nordins ambition. Vad som erbjuds läsaren är en högst kompetent och välskriven färd genom deras liv och författarskap, som på samma gång är en resa genom främst det europeiska 1900-talet. Färden inbegriper som sig bör reflektioner kring deras förhållande till nationalsocialismen. En skillnad mellan de tre är uppenbar: Heideggers och Schmitts engagemang för nationalsocialismen tar verklig fart först under våren 1933. I kontrast till de två övriga markerar Jünger vid samma tid istället distans till den nya regimen. I gengäld hade han under hela Weimar­republiken varit en förbittrad och vältalig fiende till den liberala demokratin.

Den bild som framträder i Nordins bok är att Heidegger verkligen för en tid trodde att nationalsocialismen markerade början på en ny tid inte bara i en snävare politisk bemärkelse, med förbehållet att ledaren själv var i behov av viss vägledning. Desto större blev efter hand hans besvikelse över att den realt existerande nationalsocialismen inte levde upp till detta löfte. Schmitt framstår i sin tur som opportunisten som egentligen aldrig trodde på nationalsocialismens budskap men som såg möjligheter att för egen del spela en roll. Detta förklarar något av den enorma bitterhet som präglade Schmitt när hans namn under efterkrigstiden så starkt kom att förknippas med regimen. Jünger, slutligen, markerade som sagt alltmer distans till nationalsocialismen, men om man jämför med till exempel Schmitt handlade det enligt Nordin snarare om nyansskillnader och delvis om taktik.

Nordins reflektioner kring denna snåriga problematik, där man måste röra sig någonstans mellan att ”skönmåla” och ”svartmåla”, är klart tänkvärda.

Hur svårt det är att i efterhand fastställa skälen till någons handlande visar Reinhard Mehring när han i sin Schmittbiografi anför inte mindre än 42 tänkbara motiv som kan ha väglett Schmitt när han tog ställning för nationalsocialismen våren 1933. Vart och ett av dessa motiv framstår inte som på något vis orimligt. Vilket eller vilka var avgörande för Schmitt när det begav sig? Hade han ens själv kunnat svara tvärsäkert på den frågan?

Man kan också leka med tanken att Heidegger, Schmitt och Jünger alla hastigt hade avlidit hösten 1932. Vilket hade deras eftermäle då blivit? Heidegger hade förmodligen setts som en opolitisk människa och lite världsfrånvänd filosof, Schmitt som en av republikens många kritiker men på intet sätt någon nationalsocialist, och Jünger som en skoningslös kritiker av republiken och del av den radikalnationalistiska strömfåra som även rymde nationalsocialismen. I detta perspektiv framstår Jünger som den svartaste av de tre, snarare än den som gick på distans med en viss heder i behåll.

Under Weimarrepubliken fanns inga vattentäta skott mellan den radikala högern och vänstern. Det fanns om inte landsvägar så åtminstone stigar som ledde från den ena ytterkanten till den andra. Under efterkrigstiden, och framförallt sedan marxismens kris mot slutet av 1970-talet, föreligger tydliga tecken på en vänsterheideggerianism och vänsterschmittianism, och enligt Nordin även ansatser till en vänsterjüngerianism. Återigen leder, för den som söker, stigar mellan höger till vänster. Huvudfienden är i mångt och mycket densamma: den liberala kapitalismen.

Exempel på Schmitts inflytande på vänstern är två av flaggskeppen bland vänsterorienterade tidskrifter: Telos och New Left Review. Särskilt den förra har öppnat sig för influenser från Schmitt. Några, kanske många, skulle nog säga att den inte längre är en vänstertidskrift. Vidare hör Chantal Mouffe till dem som använt sig av Schmitt i sin plädering för en vitaliserad demokrati. Snarare än att eftersträva konsensus och ”business as usual” uppfattas den demokratiska politiken som till sin natur konfliktpräglad. Mouffe­ förordar en vänsterpopulism där ”folket” ställs mot ”oligarkin”.

Heideggers inflytande har varit mycket påtagligt, särskilt i Frankrike i form av till exempel Foucault och Derrida. Det var en reception som sedan exporterades till Nordamerika i form av ”French Theory” och som inte minst på den vägen även nått Sverige. Även välkända namn som Giorgio Agamben, Slavoj Žižek och Antonio Negri lyfts fram i sammanhanget. En som har tagit intryck av både Heidegger och Schmitt är ryssen Alexandr Dugin. Hos denne återfinner Nordin såväl den förras tanke om glöms­kan av varat som den senares om en multipolär världsordning indelad i olika storrum, inklusive ett ryskt sådant.

Heidegger och Schmitt står i cent­rum för Nordins framställning, medan Jünger kan sägas flankera dem. Jünger behandlas även lite styvmoderligt genom att hans båda efterkrigstidsgestalter ”skogsvandraren” och ”anarken” inte närmare tas upp. Det är även så att Jünger tenderar att försvinna från handlingen i bokens andra del, även om det lyfts fram att han påverkat den frans­ke hastighetsforskaren Paul Virilio. Detta beror rimligen på att det är avsevärt svårare att finna tydliga spår av Jüngers inflytande och verkan jämfört med de båda andras.

Lyckas Nordin med sitt syfte? Ja, det är utan tvekan en viktig fasett av det europeis­ka 1900-talets historia som läsaren får ta del av, till att börja med centrerad kring landet i mitten, Tyskland, för att så småningom förgrena sig till Frankrike, Nordamerika, Ryssland och Kina.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Varför befatta sig med den liberala demokratins vedersakare? ”Är inte detta att ta djävulen i båten? Svaret är att han redan sitter där”, skriver Nordin. Partisankrigarna uppträder som bekant inte i uniform. De klär sig som andra, men har andra bevekelsegrunder och målsättningar. Partisanerna lever mitt ibland oss. Är du en av dem?

—

VÄRLDSANDENS PARTISANER
FILOSOFERNA, TREDJE RIKET
OCH DEN LIBERALA DEMOKRATIN
SVANTE NORDIN
Fri tanke

Se Svante Nordin berätta om boken i Axess TV:s ”Veckans bok”.