VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Liberalismen kidnappad av teknokrater

Det är inte precis någon brist på inlägg om orsaker till och konsekvenser av svårigheterna för den liberala världsordningen, men jag undrar om jag har läst någon bättre än Adrian Wooldridges essä Some thoughts on the crisis of liberalism - and how to fix it. Wooldridge har varit USA-korrespondent för Economist och skrivit flera böcker tillsammans med nuvarande chefredaktören för Bloomberg, John Micklethwait, och sedan förra våren har han hand om kolumnen Bagehot och fungerar som en sorts politisk redaktör för veckotidningen. Essän är publicerad på Bagehots blogg och daterad den 12 juni 2018.

Wooldridge är genuint lojal mot sin liberala övertygelse men han är också noga med att tala om vad den inte innebär. Det handlar inte om "liberalism" i modern amerikansk bemärkelse, som har blivit en alltmer olycklig kombination av vänsteridéer och identitetspolitik, men hans liberalism begränsar sig inte heller till förespråkandet av en minimalstat. Liberalismen har utvecklats över tid, menar Wooldridge, och har kommit att försonas med idén om en ganska stor välfärdsstat. Man kan invända att han definierar liberalism så generöst att en hel del av modern västlig politik kommer att rymmas, men han pekar ut individperspektivet, idén om den universella giltigheten och betoningen av självstyre som några egenskaper som inte är förhandlingsbara. Han kommer inte att göra definitionslystna statsvetare eller hårdkokta libertarianer nöjda, men det är inte heller hans syfte.

Det viktigaste inslaget i Wooldridges diagnos är att liberalismen tagits över av en teknokratklass som befinner sig på avsevärt avstånd från de flesta medborgare. Han menar att god liberalism alltid är en balansakt i en rad dimensioner - elit/demokrati, topdown/självstyre, globalt/lokalt och hårt/mjukt, men att dagens liberalism ensidigt har kommit att identifieras med de förra värdena: elitism, uppifrånstyre, gränslöshet, fixering vid mätning och hårda data. Liberalism har blivit de internationaliserade eliternas ideologi i vilken det ofta smyger sig in en betydande irritation mot folkliga strömningar som inte delar de upplystas entusiasm för rationellt uttänkta lösningar. Lomhörda skattefrälsen i EU och Världsbanken reagerar med ilska på bångstyriga opinioner och svarar genom att driva sina principer ännu hårdare: en "overreach" som Wooldridge menar kan få fatala följder.

Ska liberalismen räddas måste makten begränsas för ovalda teknokrater och ny energi blåsas in i de nationella och lokala demokratierna. Svepande jämförelser mellan nationalism och lokalpatriotism å ena sidan och rasism och bigotteri å den andra gör bara ont värre. Han skriver: "De flesta människor lever sina liv på lokal och nationell nivå snarare än i de internationella flygplatsloungerna. Och de flesta människor upprörs över att buntas ihop med fascister. Populism är lika mycket en protest mot att bli förolämpad som en protest mot avstannad ekonomisk tillväxt."

Wooldridge lanserar ett antal mer eller mindre realistiska idéer om hur utvecklingen kan förändras, men det centrala budskapet handlar om inställning och attityd. Liberalismen kan inte delegeras till internationella organisationer och ovalda byråkrater om den ska bli beständig, den måste göras begriplig och attraktiv för många och därigenom förankras bland människor. Om EU möter kritik mot maktkoncentration med förslag om att koncentrera makten ännu mer kommer spänningarna till sist att bli ohållbara och Brexit bara början. Om företrädare för den liberala ordningen alltid vill tala mätdata och produktivitetstillväxt och aldrig mänsklig värdighet, gemenskap eller skönhet kommer de att uppfattas som illegitima översåtar.

Wooldridges essä är ingen första hjälpen-manual för liberalismen, men den inspirerar i hög grad till meningsfullt tänkande. Sätt av en stund i midsommar för att läsa och begrunda.

Radio och tv i public service-bolagens tjänst

Radio och tv i allmänhetens tjänst eller i public service-bolagens? Det är den eviga frågan. Public service-kommittén kom med sitt slutbetänkande i går och första intrycket är att bolagen har dragit det längsta strået. Förslaget är att de ska få drygt åtta och en halv miljard i anslag 2020 och att beloppet ska räknas upp med ett par procent om året under tillståndsperioden därefter. Om det blir som sittande regering vill och denna första period blir på tio (sic) år handlar det alltså om att SVT, SR och UR garanteras en bra bit över 85 miljarder kronor under ett decennium. Det är ljusår från verkligheten för alla andra medieföretag i landet, men det är också ljusår från vad andra kulturinstitutioner har för villkor. Vilket museum, arkiv eller bibliotek får löften om vad som ska gälla tio år in i framtiden?

De borgerliga ledamöterna är med på noterna. Moderaterna lägger sitt krut på att klaga på att det är för mycket sponsring i SVT. Den alternativa politik som behöver skapas får utgå från noll. Så räkna inte med någon proposition i höst ifall det blir borgerlig regering, för man får verkligen hoppas att de borgerliga riksdagsgrupperna inte sväljer programföretagens agenda med samma entusiasm som de borgerliga kommittéledamöterna har gjort.

Tysk regeringskris först i juli

Två veckor. Det är den tid som förbundskansler Angela Merkel har på sig för att försöka hitta en gemensam EU-lösning på asylkrisen. Vid en presskonferens tidigare i dag framkom det att CDU:s bayerska systerparti CSU gått med på att invänta eventuella resultat från det kommande toppmötet i Bryssel 28-29 juni. Tyskland kommer även att inleda bilaterala förhandlingar med de länder som skulle påverkas kraftigast om asylsökande skulle börja avvisas vid den tyska gränsen. Regeringens förhoppning är att utkomsten från EU-toppmötet kommer att underlätta de bilaterala diskussionerna.   

Om inga framgångar nås på mötet har inrikesminister Horst Seehofer (CSU) uppgett att han, ensam och utan mandat från Merkel, kommer att fatta beslut om att avvisa asylsökande som redan registrerats i ett annat EU-land. Om det skulle gå så långt skulle det bli en fråga om en så kallad ”riktlinjekompetens” (tyska: ”Richtlinienkompetenz”), sade Merkel i samband med dagens presskonferens.

Uttalandet är svårt att tolka som något annat än en markering från Merkel att hon anser att det är hon som har slutordet, då det enligt författningen är kanslerämbetet som ska fatta ”avgörande politiska beslut” (Tagesschau har en pedagogisk genomgång om ansvarsfördelningen mellan kansler och ministrar här). Går Seehofer vidare kommer det bli omöjligt för Merkel att ha kvar honom som minister – regeringskrisen är då ett faktum. Att inrikesministern till sina närmaste uppgetts ha sagt att han ”inte längre kan arbeta med kvinnan” i ett samtal om Merkel gör inte saken bättre.

Att Seehofer hade en egen presskonferens i München nästan samtidigt som Merkel hade sin i Berlin förstärker bilden av en djupt splittrad förbundsregering. Samtidigt kommer uppgifter om andra delar i Seehofers migrationspaket som framförallt socialdemokratiska SPD kommer att ha svårt att hantera: i stället för kontanta bidrag ska asylsökande erbjudas naturaförmåner i största möjliga mån.

Uppgiften Merkel har framför sig är enorm. Om en regeringskris ska undvikas måste hon med allra största sannolikhet få EU att enas i migrationsfrågan. Annars är det bara mer tid som har vunnits. 

Risken för ett nyval ter sig allt större och det verkar som att Tysklands roll som stabilitetsankare i Europa utmanas alltmer. Timingen kunde inte vara sämre.   


Kungliga slott

Kungliga slott är långt mer än bara byggnadsstil. Arkitekturen är ett språk som talar om anspråk på storhet. Ludvig XIV är ett med sitt praktfulla Versailles. Maria Theresia skapade ett självporträtt när hon byggde ut sitt Schönbrunn. Men bakom de pampiga fasaderna finns också slott som röjer de kungligas behov av ett privatliv. Kina slott blev en tillflyktsort på Drottningholm. The Royal Pavillion i Brighton var ett excentriskt gömställe för en prins som avskydde hovlivet i London.

En ny bok

I programserien ”En ny bok” intervjuar programledarna Mats Wiklund och Katarina O’Nils Franke forskare och författare som medverkat i antologier och essäsamlingar utgivna av Axel och Margaret Ax:son Johnson stiftelse.

Sverige och tilliten

Polisorganisationen är starkt kritiserad och massavhopp av erfarna poliser är ett faktum. Domstolarna har långa väntetider för hanteringen av brottmål. I storstadsområden är den organiserade brottsligheten stark. Håller den starka tillit som funnits i Sverige på att undergrävas och ökar den upplevda otryggheten i landet? Vad bör i så fall göras?

Studio Axess

PJ Anders Linder tacklar tidens aktuella frågor med intressanta och kvalificerade gäster. Du vet väl att du kan lyssna på avsnitten fredagar innan TV-sändningen? Besök: axess.se/podcast

Images of Sweden - Vienna

Historiska och nutida perspektiv från Österrike

Sedan trettioåriga kriget då Gustaf II Adolf beordrade en fullskalig invasion av Tysk-romerska riket har Österrike och Sverige haft nära om än inte alltid vänskapliga relationer.

Nobel Center - tillgång eller katastrof?

Med anledning av planerna att uppföra ett Nobelcenter på Blasieholmsudden arrangerar Svenska byggnadsvårdsföreningen och Urban City Research/Ax:son Johnsonstiftelsen, ett öppet seminarium om platsens historia och dess kulturhistoriska värden. Seminariet vänder sig till alla som är intresserade av att veta mer om Blasieholmsudden idag och i framtiden.

Den kungliga trädgården

Susanna Popova samtalar med forskare kring kungliga trädgårdar. Seminarium från Drottningholm, 6 maj 2015.