VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Vilka är vi egentligen?

Av Annika Borg

Den digitala teknikens utveckling ökar möjligheterna till ett bättre liv. Frågan är bara vilken människosyn som ligger bakom teknikoptimismen.

Reaktorhallen R 1 under Kungliga Tekniska högskolan hösten 2010. I ett av betongrummen dansar en robot i en fågels gestalt till Pjotr Tjajkovskijs Svansjön. Metallfågeln har påklistrade fjädrar som vajar i takt med den glänsande kroppens rörelser. Vi i publiken trängs framför dörröppningen. När jag ser mig omkring och får glimtar av de andras ansiktsuttryck märker jag att de är lika gripna som jag av den lilla spensliga roboten. Fågeln dansar mjukt, vackert och nästan vädjande. Och där står vi, vi människor, lite tårögda av hänförelse.

Opera Mecatronica var en utställning av koreografen Åsa Unander-Scharin och musikern Carl Unander-Scharin. Den dansande robotsvanen Robocygne hade utvecklats tillsammans med Mälardalens högskola. I utställningen fanns också träd som sjöng när man rörde vid dess löv. Men det som dröjde sig kvar var min sinnesrörelse när robotsvanen dansade.

Hur påverkar det min syn på det levande att jag kan knyta an till en robot? Känner omsorg om den och vill att den ska vara lycklig? Utställningen väckte reflektioner om gränslandet mellan en robot och en levande varelse av kött och blod. Eller är det ett gränsland? Vad är det egentligen?

Frågorna sätts under lupp i The Second Machine Age. Work, Progress, and Prosperity in a Time of Brilliant Technologies och precis som titeln slår fast är författarna optimistiska vad gäller det hopp i utvecklingen som skett inom den digitala tekniken under de senaste åren. För inte alls länge sedan var det otänkbart att föreställa sig att bilar utan förare skulle kunna realiseras och ta oss tryggt fram på vägarna. Inte heller att datorer skulle kunna göra som vi säger bara genom att vi styrde dem med rösten. Utvecklingen har gått rasande fort, det är inte bara en subjektiv upplevelse utan ett faktum.

”Most of human history is boring”, konstaterar Brynjolfsson och McAfee, fast de senaste åren har sannerligen inte varit det. Man kan ta en rad olika exempel på vad som nyligen var omöjligt att föreställa sig. Själv drabbades jag av den insikten när jag stod och väntade på ett tåg för ett antal år sedan. På reklamaffischer hänvisades det till olika adresser som började med www. För bara femton år sedan hade en stadsmiljö och tillvaro fylld med www tett sig gåtfull och främmande, eftersom få hade förstått vad dessa tre bokstäver syftade på. Det skulle vara som att gå omkring i en värld med en kod man inte kunde knäcka.

Hur nätet och smartphones blivit en del av vår mänskliga basutrustning är således en snabb historia. Med olika grafer och tankeexperiment visar The Second Machine Age att det verkligen förhåller sig precis så. Robotsvanen nere i reaktorhallen skulle kunna vara ett exempel på hur Moravecs paradox – att det är finmotorik och den mänskliga rörelseflexibiliteten, som egentligen tillhör vår basnivå, som är svår att åstadkomma tekniskt och inte att få en dator att lösa avancerade problem som att spela schack – blivit obsolet.

Boken aktiverar min mentala sökmotor för vad det är för människosyn som egentligen genomsyrar den teknikoptimism som författarna förkunnar. Jag delar den, vill jag ha sagt, men inte utan frågetecken. För vilka är egentligen ”vi”? Vilka är ”vi”, som har, och i ännu högre grad kommer att ha, tillgång till mer än vad vi idag kan föreställa oss (och då trodde vi alldeles nyss inte alls på datorer som kunde skriva skönlitteratur)?

Det finns en världskarta över förbrukningen av elektricitet i världen. Europa och Nordamerika är helt upplysta, delar av Sydamerika och av Asien också. Men sedan finns det stora områden i Afrika där det inte finns några ljusprickar alls, och även andra delar av världen med få.

En teknikoptimism och framtidstro kombinerad med en medvetenhet kring att behöva ligga steget före i analysen av den människosyn som skapas och etableras bör kunna vara en framkomlig väg. Författarna är nämligen övertygade om att förbättringsmöjligheterna ökar brant och tillsammans med den enorma mängden digital information samt oändliga kombinationsmöjligheter kommer mänsklighetens framtid att bli bättre, våra liv mer innehållsrika och bekväma att leva. Jag är övertygad om att deras optimism innefattar alla människor, trots mitt frågetecken kring vilka ”vi” är. Men en aldrig så optimistisk analys behöver ha som sitt korrektiv att frilägga utifrån vilket perspektiv och vilken position man beskriver verkligheten.

Men det klart, det går inte att säga emot att den israeliska uppfinning som till en synskadads glasögon kopplar en minimal digitalkamera och en högtalare med ljudvågor som går rakt in i hjärnan, och på så sätt låter kameran kommunicera det den ser direkt till den behövande, gör en hel del för att skapa ett mer inkluderande ”vi”. Kommer utrustningen dessutom att bli billig och mer och mer utvecklad, är jag med på tåget.

Det går inte heller att komma ifrån att här finns en grundläggande människosyn och världsbild som kontrasterar mot de nedslående, ensidiga hotbilder och eländesskildringar vår tid ofta präglas av. Här ser jag en parallell till Gapminders.org, som tagit fram kartan jag beskrev. Deras utgångspunkt, baserad på fakta, är att världen faktiskt har blivit bättre. Även om stora delar av Afrika fortfarande saknar elektricitet så finns en utveckling – och möjlighet till förbättring.

Nu är det ju inte så att vi kommer att bli sysslolösa i framtiden för att robotar ersätter oss. Vi formar fortfarande våra öden. Och som författarna mycket riktigt påpekar, så är arbete inte enbart en källa till inkomst, utan också till välbefinnande. Att arbeta och ha en uppgift är ett grundläggande mänskligt behov. Om det inte blir uppfyllt rustas såväl samhället som mänsklig social samvaro och mental hälsa ned. Men våra uppgifter kommer att bli annorlunda, och kanske till och med mer meningsfulla. Vi kan inte riktigt föreställa oss framtiden. Det vi hittills sett är nämligen bara en uppvärmningsperiod, menar Brynjolfsson och McAfee.

Kanske är de dock en aning överoptimistiska. Men hellre det. Ett intressant spår, precis i början av boken, är att det i datorernas gryning var från kvinnor datorer tog arbetsuppgifter. Det var nämligen ofta kvinnor som hade positioner som innebar att kalkylera och räkna. Den aspekten kan vara värd att reflektera vidare över, vad det har betytt och vad det betydde för dem som inte längre hade en uppgift att fylla.

Upplevelsen av den dansande svanen Robocygne var en försmak av framtiden. Att kunna knyta an är ju också det ett djupt mänskligt behov och en förmåga. Till vad kanske har mindre betydelse. Framtidens människosynsfrågor kommer att bli spännande att följa.

När det som ligger framför oss inte framställs som något hotfullt är det nästan så att jag tror på att det kan bli just ”brilliant”, alldeles snart. (Fast när jag precis satte punkt här och skulle se en extra gång på en översättning av ett ord via Google translate, svek den digitala världen mig och jag fick istället botanisera i bokhyllan. Men bokhyllor tillhör också framtiden.)

Annika Borg är teologie doktor, skribent och präst.

Mest lästa just nu

1) En pysande självgodhet av Dan Korn

2) Dags för en motrörelse av Anna Victoria Hallberg

3) Teragogerna ropar efter en ny Marx av PJ Anders Linder

4) Det nya prästerskapet av Fredrik Haage

5) Allting flyter av Emil Uddhammar

NR 3 2014

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...