VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

En stormakt går i graven

Av Mats Fält

Historien är full av ironier. En av de mer uppenbara är att den stormakt som egentligen hade flest vänner var den som helt försvann efter första världskriget - dubbelmonarkin Österrike-Ungern.

Historien är full av ironier. En av de mer uppenbara är att den stormakt som egentligen hade flest vänner var den som helt försvann efter första världskriget – dubbelmonarkin Österrike-Ungern.

Många betraktade Donaumonarkin med skepsis. Statsledningen präglades av passivitet och överdriven vurm för traditioner. Österrike-Ungerns status som stormakt byggde mer på historiska insatser än på ekonomisk eller militär styrka. Motsättningarna mellan rikets många nationaliteter växte.

Samtidigt var Österrike-Ungern en självklar del av det europeiska statssystemet. Dubbelmonarkin sågs ofta som oundgänglig för upprätthållandet av balans på kontinenten. Rikets nationaliteter stred ofta om makten, men betraktade också den gemensamma staten som ett skydd mot kaos och krig.

Hur kunde vad som började som en konflikt med Serbien, i vilken Wien efter morden i Sarajevo hade ett betydande stöd, sluta med total undergång? Förklaringarna är många och utfallet var inte givet. En av dem som under många år har ägnat sig åt Österrike-Ungerns roll i ”den stora urspårningen” är Manfried Rauchensteiner. Han är professor i historia vid universitetet i Wien och var tidigare chef för armémuseet i samma stad. Rauchensteiners Der erste Weltkrieg. Und das Ende der Habsburgermonarchie 1914–1918 ger på drygt 1 000 sidor plats för en gedigen genomgång av ämnet. Här finns både utförliga redogörelser för striderna på rikets tre huvudfronter och kronologiskt sorterade analyser av teman som nationaliteternas inställning, krigsekonomin och relationerna till Tyskland.

Österrike-Ungern var ett rike på väg att bli en modern stat. Militären symboliserade kejsarmakten, trots det satsade man betydligt mindre än andra stormakter på försvaret. Flottan var tronföljaren Franz Ferdinands särskilda favorit, liksom fallet var med kejsar Vilhelm i Tyskland. Resultatet blev en underfinansierad armé och en imponerande flotta som, liksom den tyska, spelade en marginell roll i kriget. Först skulle flottan sparas för insatser mot ärkefienden Italien. Senare fick den samma roll som i Tyskland – idén om en ”fleet in being” innebar att fartygens blotta existens skulle utöva ett indirekt tryck på fienden.

Om Österrike-Ungern hade inlett fientligheterna tidigare, skulle förståelsen för agerandet ha varit större. Nu lät man allianssystemen driva fram en kontinental konfrontation som utlöstes i och med krigsförklaringen mot Serbien. Arméns till en början misslyckande angrepp mot det lilla grannlandet gav fienden tid att utvidga konflikten och gjorde det svårare att tänka sig någon form av förhandlingsuppgörelse.

Rauchensteiner konstaterar att någon verklig sorg inte utbröt efter mordet i Sarajevo. Upprördheten över den statsstödda terrorism som lett till morden var verklig men tronföljarens död i sig skapade inget större engagemang. Ceremonierna som följer är lugna och få ungrare deltar. Det senare förklaras delvis av att Franz Ferdinand haft planer på ett ge slaverna en mer framskjuten position i monarkin, någon som automatiskt skulle ha reducerat ungrarnas makt. För Ungern var kronprinsen ett irritationsmoment; man såg status quo som förutsättningen för fortsatt dominans i den ungerska rikshalvan.

Ibland framställs kriget som ett habsburgskt självmord, som ett ”hederskrig” som inleddes trots enorma risker och inre slitningar. Rauchensteiner ger inte stöd för denna tes. Ett krig innebar förvisso stora risker, men det är fel att utgå ifrån att det som sedan hände var förutbestämt. Donaumonarkin var en stormakt. Få räknade med att dess sammanbrott var nära förestående. Att acceptera Serbiens statsterrorism hade också medfört betydande risker, förutom det moraliskt orimliga i att inte reagera på mordet.

Italiens agerande var en viktig del av riskkalkylen. Landet var allierat med Wien och Berlin, men var också österrikarnas arvfiende. Rom ville ta över ännu mer av dubbelmonarkins territorier i gränstrakterna. Samtidigt signalerade landets överbefälhavare, som avled innan kriget inleddes, lojalitet med alliansbröderna i norr och diskuterade gemensamma insatser mot både Serbien och Frankrike. Förräderiet som skulle komma 1915 var inte självklart.

Rysslands ingripande var en uppenbar risk, men det sågs inte riktigt som det hot det faktiskt var. Därav följde satsningen på ett massivt anfall mot Serbien som sedan måste korrigeras genom att en hel armé omdirigerades till ryska gränsen, efter att först ha nått fram till Serbien.

När kriget inleddes var de flesta medborgare lojala och inställde sig för tjänstgöring. Det gällde även tjeckerna, som var en av de mer oppositionella folkgrupperna. Landstormen, som utgjorde en viktig del av armén i Österrike, hade räknat med att 40 procent av manskapet skulle samlas under fanorna. Resultatet blev 98 procent.

En mycket centraliserad form av krigsekonomi infördes i dubbelmonarkin. Regleringarna var till en början mer omfattande än i Tyskland. Genomslaget för regleringarna blev också större i Österrike-Ungern. i Tyskland fanns det starkare intressegrupper som bjöd motstånd och begränsade statens möjligheter att ta kontrollen över ekonomin.

Mobiliseringen fungerade enligt planerna men tågtransporterna var på gränsen till orimligt långsamma. Det försenade operationerna mot Serbien och Ryssland och försvårade försörjningen av trupperna. Österrike-Ungern måste kompensera de begränsade fredstida satsningarna på försvaret, vilket krävde ytterligare leveranser av vapen och ammunition.

Liksom i alla konflikter spelade bilden av utvecklingen en viktig roll. Statsledningen i Wien fattade tidigt beslutet att inte lägga några större resurser på att föra ut dubbelmonarkins bild av läget. Konsekvensen blev att exilgrupper kunde prägla bilden av Österrike-Ungerns inre förhållanden och roll i kriget. Bilden av ett sympatiskt kulturland utplånades i hög grad genom att exilgruppernas och Rysslands paroller om ett ”folkens fängelse”, tillsammans med president Wilsons verklighetsfrämmande tal om nationalitetsprincipen, kom att dominera den internationella diskussionen.

Det inledande angreppet mot Serbien resulterade i enorma förluster och begränsade framgångar. Detsamma gällde striderna mot ryssarna i öster. Arméledningens svar på det dåliga ledarskapet var en stormvind av avskedanden. Handlingskraften imponerade men skapade samtidigt stor osäkerhet. Senare valde man en mer moderat linje. Samtidigt fick tyska officerare en större roll, divisioner blandades och till slut skapades en gemensam högsta krigsledning. Tyskland fick alltför ofta kratsa kastanjerna ur elden åt sina jovialiska allierade. Tyska officerare imponerades inte av dubbelmonarkins militära insatser, framför allt riktades kritiken mot dels ledningen, dels rutener och tjecker. I de senare fallen förekom deserteringar redan 1914.

Klyftan mellan Wien och Berlin vidgades successivt. Samtidigt som Österrike-Ungerns beroende av Tyskland ökade minskade intresset för att driva kriget vidare. När Frans Josef ersattes av kejsar Karl i november 1916, inledde Wien aktiva åtgärder för att avsluta kriget. Karls mål var fred utan landavträdelser. Samtal fördes men utan resultat. Karls brist på rutin och auktoritet undergrävde samtidigt hans ställning. Rauchensteiners slutsats är att chansen till en kompromissfred fanns till och med sommaren 1917. Därefter var positionerna alltför låsta. Ett krossat Österrike-Ungern hade blivit ett krigsmål för ententen i kampen mot Tyskland, ivrigt påhejade av exilgrupperna.

Budskapen från Karl skilde sig från Berlins, men i praktiken intensifierades samarbetet på slagfältet. Utrikesminister Czernin stod bakom Karl men betonade i sina uttalanden lojaliteten med Tyskland, inklusive krigsmålen i öster och väster. Tyskland såg Rysslands sammanbrott och ubåtskriget som möjliga vägar till seger.

Den nye kejsarens amnesti för dömda landsförrädare kritiserades hårt. Hans förslag om ett federalt statsskick och jämlikhet för rikets alla folkgrupper möttes inte heller av någon större entusiasm. Ententens tydliga budskap hade redan fått alltför många att se en framtid utan Habsburg som den troligaste utvecklingen.

Rauchensteiner konstaterar att ett av monarkins problem var att polis och militär fått en för stor roll inom inrikespolitiken redan före kriget. Komplicerade motsättningar, som mellan rutener och polacker i Galizien, löstes av ordningsmakten istället för med reformer. Österrikes parlament var stängt när kriget började. När Karl öppnade det igen 1917 var det för sent för att vända utvecklingen. Det parlamentariska livet i Budapest fortsatte utan avbrott men byggde på en ungersk dominans som inte skulle ha överlevt demokratiska reformer.

I november 1918 kunde inte humlan flyga längre. Österrike-Ungern var ett unikt experiment som inte orkade med den press som ett modernt krig skapade. Den tidigare nödvändiga dubbelmonarkin krossades av ententen för att göra det möjligt att blockera Tysklands väg mot makten i Europa. Det var dumt 1918 och framstår som både dumt och meningslöst i dessa den eviga eurokrisens dagar.

Mest lästa just nu

1) UD och Vietnamfrågan av Ann-Sofie Dahl

2) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

3) Världen av igår av Mats Fält

4) Individualismens baksida av Karin Pihl

5) Den seriösa av Hans-Roland Johnsson

NR 1 2015

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...