VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Det är nu det gäller

Av Oscar Jonsson

Enigheten om behovet av ökad försvarsförmåga tog lång tid att uppnå. Ett försämrat säkerhetsläge gör det bråttom att omsätta insikterna i praktiken.

Man hade kunnat tro att den bristande försvarsförmågan var åtgärdad.

Sedan 2013 har det talats om miljardtillskott i försvarsbudgeten och de flesta bedömare och partier värda namnet är eniga om att de militära hoten ökat och att totalförsvarsförmågan måste höjas. Men i den uppvisade enigheten ligger dock en falsk trygghet. För det första är det osannolikt att finansieringen löses – något som skulle kräva att försvarsutgifterna uppgår till åtminstone 2 procent av BNP. Men framförallt är frånvaron av brådska det största problemet.

Årets största försvars- och säkerhetspolitiska händelse, Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, visade upp just denna enighet bland politiker, myndigheter och bedömare. Samtliga var överens om att säkerhetsläget är allvarligt och att vi borde agera. Den som har följt den försvarspolitiska debatten vet att det inte alltid varit så. Så sent som i januari 2014 betonade dåvarande statminister Fredrik Reinfeldt hur mycket de ryska väpnade styrkorna rostat för att slippa att matcha deras ökade förmåga.

Med höstbudgeten har försvar och krisberedskap fått sitt enskilt största tillskott på länge. Överbefälhavaren sade också att krigsdugligheten bland våra förband ökar. Dock lade han till att om vi inte håller samma takt som omvärlden ökar risktagningen. Denna kritiska passus utvecklades inte, vilket var synd eftersom omvärlden, läs Rysslands, förmåga ökar betydligt fortare än den svenska. Därmed sänks vår relativa försvarsförmåga även om den höjs i absoluta termer.

Det är nu förmågeglappet mellan de ryska väpnade styrkorna och väst är som störst. Ryssland har rustat kraftigt sedan 2008. Tidsperspektivet är signifikant – det kan ta upp till tio år innan försvarsinvesteringar omvandlats till försvarsförmåga. Man kan, enkelt uttryckt, säga att man får avkastning tio år efter gjord investering. Samtidigt har vi tio år av nedskärningar bakom oss vilka vi kommer att skörda effekterna av i ytterligare tio år. Vi befinner oss nu i en situation där vi fortfarande med flygvapenchefens ord ”fördelar underskott”.

Det är nu säkerhetsläget sviktar. I Ryssland har förtroendet för Putin på ett år fallit från 60 procent till 39 procent efter den impopulära höjningen av pensionsåldern. Vidare torde opinionsläget förvärras ytterligare när den planerade momshöjningen för 2019 genomförs. Sedan invasionen av Ukraina har reallönerna i Ryssland sjunkit 11–14 procent. Lärdomarna från invasionen av Ukraina, när Putins popularitet ökade till 87 procent, finns givetvis kvar och således frestelsen att försöka chockhöja legitimiteten med utrikes provokationer.

Den sammantagna bedömningen kan låta alarmerande, men granskar man de officiella dokumenten får den stöd. I Försvarsmaktens budgetunderlag till regeringen skriver myndigheten att ”den försvarspolitiska inriktningsperioden för 2021–2025 blir ett delmål relativt vad som krävs för att uppnå en trovärdig militär förmåga på längre sikt”. Försvarsmakten säger med andra ord att trovärdig militär förmåga inte kommer att uppnås före 2026 och att försvarsbeslutet 2021–25 i bästa fall kan bli ett delmål för att nå dit. Detta är ett budskap som torde vara lika allvarligt som ”enveckasförsvaret”.

Den insikten i kombination med omvärldsläget borde ge upphov till en kriskommission med frågeställningen ”Hur kan vi uppnå trovärdig militär förmåga före 2026?”. Att fortsätta längs den inslagna, återhållsamma vägen med en gradvis tillväxt till 2026 är ohållbart.

Regeringen borde till att börja med använda det säkerhetspolitiska råd som inrättades 2014, men som inte ens våra bästa journalister kan få bekräftat att det verkligen sammanträtt. Därtill bör rådet institutionaliseras, med en permanent analys- och stabsförmåga för att kunna överblicka omfattningen av och koordinera svaren mot de militära och icke-militära hot som Sverige står inför.

Ett annat konkret exempel är att regeringen måste ge Försvarsmakten de miljötillstånd den behöver. Under den ”strategiska timeouten”, efter Berlinmurens fall och då Rysslands militära förmåga befann sig i fritt fall, justerades miljötillstånden ned i en omfattning som idag utgör ett direkt hinder när Försvarsmakten ska växa. Miljötillstånden hamnar visserligen under det kommunala självbestämmandet, men regeringen kan sätta press på kommunerna.

Inte bara själva sakfrågan är viktig. Minst lika betydelsefullt är att regeringen visar beslutsamhet och verkligen prioriterar i försvarsfrågan. Det sker inte idag.

Inom Försvarsmakten finns det även ett kulturellt arbete att göra. Försvarsmakten har blivit mer av en förvaltningsorganisation än en krigsorganisation. Det har tagit sig uttryck i certifieringsfrenesi där varje moment av officers- och soldatprofessionens arbete måste föregås av en inte alltid välmotiverad utbildning. Det krävs exempelvis nio dagars utbildning för att köra en vanlig minibuss, en veckas utbildning för motorsåg och längre tid för att bli certifierad hjulfordonsinstruktör än att bli flyginstruktör för JAS 39. Därutöver tillkommer behoven av datakörkort, certifiering för ”coachande förhållningssätt” och ”prime for life” mot drogmissbruk. Alla utbildningar har givetvis en god tanke eller en tråkig incident bakom sig, men det kommer också en punkt där kärnverksamheten, att höja krigsdugligheten, blir lidande av oproportionerliga sidomoment.

Byråkratiseringen av Försvarsmakten har slagit hårt mot officerskåren. I och med införandet av New Public Management och avskaffandet av det administrativa stödet har chefernas huvudsyssla oftare blivit administration istället för utbildning. Det är inte bara ett ineffektivt sätt att utnyttja sin kompetens, det sänker även officerarnas vilja att stanna kvar. Detta blir särskilt allvarligt när personalbristen är det största hindret för att Försvarsmakten ska växa snabbt.

Det finns bara två sätt att hantera personalbristen inom Försvarsmakten och det är att se till att behålla den personal man har och se till att fler rekryteras. Att ge anställda inom Försvarsmakten förutsättningar för att göra rätt saker är avgörande för att få dem att stanna. Med hänsyn till att det tar över tio år att utbilda officerare är kostnaden för att att anställa fler administratörer inte särskilt hög. Stödfunktionerna inom Försvarsmakten måste bli stöd åt kärnverksamheten igen, och inte tvärtom.

Fler värnpliktiga måste också utbildas. I år ska 5 000 tas in, vilket är bra, men med tanke på att det är nästan den enda vägen in för soldater, officerare och hemvärnssoldater inser man att tempot måste öka. Självklart är uppgiften komplicerad och mellan att utbilda fler och öka krigsdugligheten här och nu finns onekligen ett motsatsförhållande. Men personalförsörjningen är helt avgörande för Försvarsmaktens tillväxt och det går att göra mer.

Det har tagit lång tid att uppnå enighet i försvarsdebatten. Det är dock en avgrundsdjup skillnad mellan en teoretisk insikt och en praktisk förändring. Eller lite mer spetsigt, ett par fina handlingsplaner stoppar inga ryska kryssningsrobotar. Det bästa tillfället var att göra något för tio år sedan, det näst bästa är idag.

Mest lästa just nu

1) Den nya klasspolitiken av Malcom Kyeyune

2) Vänstern sviker när det gäller av Paulina Neuding

3) Tecken i tiden? av Svante Nordin

4) Högerpopulistisk tsunami väntar av Mauricio Rojas

5) En kapitulation av Mats Bergstrand

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...