VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Bortglömda pionjärer

Av Staffan Heimerson

Svenskar lade grunden till Floridas tillverkning av apelsinjuice. Men om deras gärningar råder tystnad.

En rödbrun ekorre kilade över First Street i det stillsamma Sanford. En vit Chevrolet Silverado pickup levde upp till fordonets motto uttryckt på en dekal: ”Safety is my goal”. Föraren bromsade in. Ekorren klarade sig.

Namnet på pickupens ägare fanns angivet i stor stil fram och bak: A s p l u n d h. Byggaren. Störst i bygden i sin bransch. Likadant i hörnet First och Park Avenue: en gul bajamaja, placerad där i samband med en skördefest bland gungor och karuseller, grillkorv och sockervadd – av A n d e r s o n Rentals Inc. Alltid till er tjänst.

Båda namnen vittnade om en fortsatt svensk närvaro i det centrala Floridas sjörika regioner – fortsättningen på en invandrarsaga som inletts 138 år tidigare.

Svenskar lade grunden till Floridas – näst tivolianläggningar – ”nationalindustri”, tillverkning av apelsinjuice. De var 1870-talets pionjärer. Idag har denna industri en omsättning om 80 miljarder kronor. För att få sin frukt på marknaden byggde de ett decennium senare en järnväg från New Upsala till Mexikanska golfen. Järnvägen, The Orange Belt Railway, fraktar i kilometerlånga tågsätt sin frukt till hamnen i Saint Petersburg. En av Sanfords längsta och bredaste gator heter fortfarande Upsala Road. På denna ligger alltjämt den vita Upsala Presbyterian Church, byggd i trä för 130 år sedan, och där predikar kyrkoherde Coltzon varje söndag. På samma plats fanns fram till 1904 den svenska församlingens skola. Den svenska kyrkogården längre bort på Upsala Road är däremot i ett bedrövligt skick.

Flit och risktagande brukar besjungas i Amerika. Parallellt med den kända svenska utvandringen 1860–1915 till New York, Chicago och Minnesota pågick alltså en utvandring till Florida, en efterbliven delstat präglad av träsk och surskog, fuktig hetta, malaria och tropiska sjukdomar, alligatorer och seminoleindianer.

Men om de svenska gärningarna i Florida råder tystnad. Det var i tystnaden på First Street jag tyckte mig slukas av en bisarr dröm. Jag tyckte mig höra en röst på amerikaniserad svenska med lidelse säga:

”Var tuuuusan är Vilhelm Moubörg when we need him …”

Dock, det var verklighet. Jag råkade stå utanför First Streets – och hela Sanfords – enda riktiga attraktion, Hollerbach’s Willow Tree Café. Detta jättelika mat- och dryckespalats var en framgång för en annan etnisk manifestation, den tyska: Sauerkraut och Eisbein, Paulaner öl, underhållning: fyra dagar i veckan spelar Eckhard Wachsmuth och Jimmy Horzen tysk folkmusik och dragspel på Alphorn, och på skedar och på såg. Weissbier och Jägermeister Schnapps bärs fram av servitörer i Lederhosen och servitriser i Dirndl.

Umpa-bumpa och Gemütlichkeit! Bara Oktoberfest i München kan vara värre.

På Hollerbachs uteservering stod en skara män. En av dem var en äldre skäggig herre i eleganta motorcykelkläder. Hans solglasögon var uppskjutna i pannan. Det långa håret hängde i knut i nacken. Hans glänsande svarta Harley-Davidson stod hotfullt parkerad nedanför verandan.

”Swänn Swanberg”, skojade en av hans kamrater, ”är Sanfords variant av Hells Angels. Han stavar Swänn med ett ’a’ and two dots.”

Det var Swanberg som utvecklade tanken, att en amerikansk delstat, Florida, saknade vad en annan fått i överflöd, Minnesota: ”Var tuuuusan är Vilhelm Moubörg when we need him …”

Swanberg, om det nu var hans riktiga namn eller om det var så att sällskapet på skoj ville bjuda mig på en ”äkta svensk”, sa:

”Vi är alla sorter här. Kroater och irländare, skottar, holländare, norrmän, ja vi har svarta och kinamän också om än inte så många.” Han kupade handen bakom örat för att understryka musiken och oljudet från restaurangen – ”och så har vi tyskar”.

”Och ingen av dem vet att utan oss svenskar hade Florida inte haft den här blomstrande regionen. Alla människor vet att Minnesota hävdar sig tack vare den stora svenska invandringen till just den delstaten. De vet det tack vare Vilhelm Moberg.” Moberg med sina rötter i Algutsboda i den utvandrarintensiva Smålandsbygden skrev från 1949 till 1959 ”Utvandrarna”,”Invandrarna”, ”Nybyggarna” och ”Sista brevet till Sverige”, ett oöverträffat epos med dess Karl Oskar och Kristina i centrum för drömmar och karlatag, hemlängtan och besvikelser.

Moberg hade själv i tonåren tänkt emigrera; emigrationen är ett tema i flera av hans tidiga böcker. I juni 1948 flyttade han med hela familjen till Amerika och reste runt (cyklade!) i svenskbygderna för att få källmaterial. Han bosatte sig sedan i Carmel, Kalifornien, och skrev. I samband med publiceringen uppstod en häftig debatt kring böckernas sedlighet. Mobergs sängscener är saftiga, och flera romangestalters okristlighet skildrad i vulgära termer. Sviten blev en väldig framgång och Moberg skattskrev sig i Schweiz.

Framgångarna fortsatte, när Jan Troell med Max von Sydow som Karl Oskar och Liv Ullmann som Kristina gjorde de fyra böckerna till två spelfilmer. Detta förstärktes ytterligare, när de gamla ABBA-musikanterna Björn Ulvaeus and Benny Andersson skrev musikalen ”Kristina från Duvemåla”.

”Det är så vi vill”, gick snacket på tyskarnas terrass, ”att vi Floridasvenskar ska bli skildrade. Var är Vilhelm Moubörg when we need him …”

Kring den svenska utvanderingen till Florida finns nästan ingenting skildrat; ingen häradshora, som Ulrika i Mobergromanerna, hon som i det bördiga Minnesota anonymt donerade pengar för att den gamla sockenkyrkan i Ljuder skulle få en ny ljuskrona.

Utvandringen till Florida saknar sägner och skrönor. Den präglades av flit och plikt men också av svält, sjukdomar, känslokyla och strävan att både geografiskt och mentalt vandra vidare.

Den mest iakttagande och välartikulerade av den första vågen av svenska invandrarna klagade i ett brev till en pojkkvän i Sverige över dagens id: ”Det är hårt att här vara en ensamstående karl och ogifta män är inte vanliga. Många flickor här gifter sig vid tolv års ålder! Det finns mängder av flickor i de gamla familjerna. Men även om de skulle svälta går de inte ut och arbetar.”

Josef Henschen studerade 1871 med någorlunda framgång, 28 år gammal, medicin, zoologi och botanik vid Uppsala universitet. Läslusten var begränsad men han var utåtriktad och optimistisk, samtidigt som han beskrevs som mycket blyg i umgänge med kvinnor. Av en släkting i New York fick han tips om en pensionerad general i Florida som sökte svenska invandrare till sin plantage. Josef åtog sig att värva dem och sätta dem på en båt till Amerika.

Det var rännilen som skulle breddas till en flod.

Generalen var den Henry S Sanford som fått staden uppkallad efter sig. Han kom ur nordstaternas rikare, ”aristokratiska” kretsar, var en politiker och affärsman men framförallt en framgångsrik diplomat. Han säkrade amerikanska rättigheter att öppna gruvor i den dåvarade belgiska kolonin Kongo. I det amerikanska inbördeskriet hade han för nordstaternas räkning en central roll i underrättelsetjänsten.

Efter kriget köpte Sanford en apelsinodling i Saint Augustine, som är Amerikas äldsta stad och ligger på Floridas östkust.

Det gick bra och han expanderade längre in i landet. Men han irriterade nybyggare genom att anställa nyss befriade svarta medborgare för att röja mark. Hans anställda attackerades. Flera arbetare dödades, andra skadades och många gav sig på flykt ut i tassemarkerna.

Sanford tog det med lugn. Han hustru, Gertrude, hade många svenskar på sitt släktträd. Hon fann lösningen på arbetskraftsbristen: Sanford lockade med ett ettårskontrakt – resan betald, levnadskostnaderna betalda i ett år – svenskar att bli kontraktsarbetare. Sedan var de fria att skapa sitt liv på egna villkor. Så skapades New Upsala.

På svenska sidan var det medicinstudenten Josef Henschen som hade ansvaret för rekryteringen och att Sanfords sponsring kunde genomföras.

På Sanfords museum vid stranden av Lake Monroe togs jag om hand av curatorn Alicia Clark – euforisk när hon äntligen fick visa dokumenten över svenska invandrare som samlats genom åren men ingen visat intresse för – och kunde visa mig en lista på Henschens första 33 utvandrare, i huvudsak från Uppsalaslätten.

”Mogna människor med yrkeskunnande”, sammanfattade Ms Clark listans innehåll. Namnen på utvandrarna var i huvudsak svenska, från Anderson till Soderblom. De var oftast 30 plus. De 26 männen uppgav sina yrken till lantarbetare, snickare och smed. För de 7 kvinnorna var vanligaste titeln piga eller mjölkerska.

I Sverige härjade en utvandringsfeber. Missnöjet var stort med ”överheten och prästerskapet”, och för männen värnplikten. Jordbruket hade svårt att förse medborgarna med mat; svält stod ofta för dörren. Breven hem från Amerika stimulerade fler och fler att följa i utvandrarnas spår. I början av 1900-talet levde var femte svensk – 20 procent av befolkningen! – i Amerika.

General Sanfords kostnad var 65 dollar för transporten och 10 till rekryteringsagenten. Josef ledde sina utvandrare, bland dem en Hanna, som skulle bli hustru till en redan utvandrad broder till honom. De reste med tåg till Oslo (som då fortfarande hette Kristiania) och med en ångare till Aberdeen i Skottland. De färdades med tåg till Glasgow, där de bordade S/S Columbia som tog dem över Atlanten till New York, där de sedan bordade en annan ångare till Florida.

Svenskarna etablerade sig. De arbetade hårt i general Sanfords citruslundar. Men det var tydligt att när deras ”trältillvaro” var avbetald hade de flesta planer på att söka lyckan på egen hand. Sanford sockrade sitt bud. De som förband sig att stanna fick fem tunnland mark och möjligheten att skapa sin egen apelsinodling.

År 1900 fanns det 41 svenska familjer i Seminola county, som är Sanford med omnejd. ”I detta Little Sweden lades gårdarna innanför faluröda staket”, berättade museets curator för mig, och svenskarna anpassade sig snabbt till det amerikanska livet. De tog utbildning och juridik på allvar. Läskunnigheten var större än i andra invandrargrupper.

Svenskar gjorde sig gällande. På lokaltidningen Sanford Herald läste jag under uppsikt av redaktören Erick Erickson gamla lägg och noterade lokala svenska framgångar: Charlie Carlson befordrades från sergeant till major. Italienare deltog i det svenska luciafirandet. Och det stora fyndet, svensken som satsade på delstatspolitiken. På museet fann jag svenskens valaffisch: ”Elect DOUG STENSTROM The right man for Congress. Democrat.”

Stenstrom var son till en av den första generationens pionjärer. Han var krigsveteran från andra världskriget i Stilla havet. Som politiker vurmade han för infrastruktur och trafikfrågor.

”Men”, sa redaktör Erickson, ”livet är mer än politik.” Själv markerade han sin uppfattning, att Florida alltid är varmt och har kanonväder. Han går därför alltid – året runt – klädd i kortbyxor och hawaiiskjorta. ”Jag tror att viktigare än nya broar är att den svenska seden ’Four o’clock-coffee’ lever kvar i vår bygd.”

Varma, soliga Florida har sina undantag. I Sanford lever minnet av vintern 1884. Frost och minusgrader. De svenska pionjärerna minns den som en klimatkatastrof. Kylan blev svår med minusgrader. Odlarna som satsat på citrusfrukter – de finns i 140 varianter – såg frukterna först bli svarta och sedan falla från grenarna. För odlarna innebar det ekonomisk katastrof.

Många nyodlare högg ner sina apelsinträd – den som hade 100 träd hade före den ödesdigra köldknäppen sett sig som ekonomiskt oberoende – och gick över till att odla en köldtåligare – men mindre romantisk – grönsak.

Det skulle kunnat vara i detta ögonblick som en av den svenska tv-historiens mest kända replik föddes. Svenskar minns programmet ”Nöjesmassakern”. I detta spelade Åke Cato och Sven Melander kockarna Werner & Werner och varje receptsketch slutade med en punchline: ”Det går lika bra med selleri.”

De som var ännu mera misssnöjda med sitt nya liv tog tillfället att bryta upp. De sålde sin egendom till större jordägarna. En nybyggare hade noterat: Kilopriset på Floridas apelsiner är detsamma som i Sverige priset är på potatis. På selleri var det inte sämre. Kommunen Orangeville kallas idag Celeryville.

De blev fria arbetare och intalade sig att gräset var grönare längre söderut och sökte lyckan där. Några få återvände till Sverige och levde vidare med känslan att de lurats eller var misslyckade.

En som inte var frestad av att återvända till Sverige var pionjärernas fixare, Josef Henschen. Jag hörde många berättelser om hans företagsamhet. Jag fick också tipset om en släkting till honom, Rebecca Weiss, som ställt samman brev mellan Josef, hans vänner och familjemedlemmar till en skrift. Jag bilade några timmar till Belair, en burgen stadsdel nära Mexikanska golfen i den stora staden Tampa.

Rebecca Weiss är konstnärinna och gift med ett holländskt IT-snille. Tack vare sina föräldrar har hon starka rötter i svensk vänsterintellektualism; hennes pappa är den östtyske teatermannen och socialistiske ikonen Peter Weiss och mamman den svenska konstnärinnan Helga Henschen.

Rebecca Weiss har i A Florida Pioneer, The Adventurous Life of Josef Henschen, Swedish Immigrant in the 1870s beskrivit släkten Henschen som ”multitalangfull”.

”När jag läste breven, som var långa och detaljrika, kände jag att jag beundrade dem, speciellt Josef. Jag upplevde något säreget: jag kunde identifiera mig med en man.”

Rebecca Weiss är barnbarnsbarn till Josefs bror Salomon. Flera bröder i den generationen Henschen utvandrade. De hörde till en privilegierad klass av välbeställda akademiker med god ekonomi som kunde göra god karriär i sitt eget land. ”Men”, har hon noterat, ”de var romantiska äventyrare som drömde om mera eggande liv.”

Josef Henchens liv blev spännande. I brev beskriver han hur han med en kamrat under en 40-milaexpedition till fots sover i vildmarken och de uppvaktas av tre björnar. Som zoolog besjunger han hägrar och pelikaner, delfiner, alligatorer och sköldpaddor. Under ett kort besök i födelselandet något decennium senare hade han med sig en alligator och han lät den provsimma i Göta kanal.

Efter bara två år noterade han: ”Jag kan språket, lagarna och förutsättningarna för att klara mig väl. Var än jag rör mig behandlas jag artigt och med gästfrihet. Amerikanerna, även de fattigaste och enklaste av dem, uppför sig ädelt och alltid hövligt.”

Efter åtta år hade Josef fullgjort sina förpliktelser mot staten för att denna gett honom ett homestead: 160 tunnland mark att odla och bygga på. Han blev också amerikansk medborgare.

Ytterligare fyra år senare var han så besutten att han skickade bud till Sverige om att få över två arbetare till sig med krav på dem ”att husdjuren skulle behandlas väl och att de skulle vara nöjda med maten och inkvartering”. Från Uppsala fick han ner en kvinna som hushållerska och hon skulle ta sysslorna ”med glatt lynne och utföra dem försiktigt”.

När Josef kommit upp i fyrtioårsåldern höll han i staden Oakland, där han bosatt sig, den åtråvårda, politiskt tillsatta rollen som postmästare och tidvis som fredsdomare. Framförallt blev han en del av projektet Orange Belt Railway.

Apelsinodlingen var i mitten av 1880-talet på väg att bli en mångmiljonaffär. Det behövdes mera praktiska sätt att skeppa ut frukten till kusten. Tre investerare tog kontakt med den skötsamme Henschen – och det blev han som med sitt friska kapital räddade järnvägen.

De byggde 1888 en 245 kilometer lång järnväg till Mexikanska golfen. Det hade berättats för mig, att i sin fantasilöshet gav rallarna järnvägstationerna svenska namn; Hudiksvall, Knivsta etc. Uppgiften kan vara osann. På Sanfords museum visade curatorn mig en gammal järnvägskarta och alla stationer bar ”normala” amerikanska namn: Winter Garden, Clermont, Trilby, Clearwater etc.

Dock, när de med rälsen var framme vid havet vid fiskeläget Wardsville lät de ryska rallare ge den i stort sett obebyggda platsen, som förmodades att ej få större betydelse än som utskeppningskaj, namnet Saint Petersburg. Detta blev dock en storstad men har fått behålla namnet.

Järnvägen blev ingen succé. Men en musikal med titeln ”The Orange Belt Railway” skrevs. Den hyllar de svenska rallarna.

Den smalspåriga järnvägen finns kvar på en del sträckor och fraktar sporadiskt frukt till depåer. Men dess betydelse har drastiskt minskat.

Under samma period fick Josef in kvinnan i sitt liv. Han hade, heter det i släktlegenden, till sina anhöriga i Sverige bett dem ”att sända mig en postorderbrud”. Kvinnan, Carolina Svensson från Blekinge, kom och bokfördes som ”tjänstefolk”. Men något år senare födde hon honom ett barn och de var gifta.

Efter några år hade han byggt en rejäl villa, hade tillgång till en Ford och hade nu en son och tre döttrar. Det blev en ny generation med många barnbarn.

Josef Henschen levde till 1930, som änkeman de sista 25 åren. I 80-årsåldern såg han med ett stort skägg ut som en patriark. Rebecca Weiss som fann breven summerar honom:

”I nära sex decennier var han en pelare i den svenska samfälligheten. Han var uppenbart en god far och farfar och morfar och en lojal vän. Han bidrog på många olika sätt till den ekonomiska utvecklingen i det centrala Florida.

Han var en av dessa djärva spelare som tog stora risker och ibland förlorade stort.”

Jag tänkte: Det där, Swänn Swanberg och dina svenskättade patrioter vid Hollerbach’s Willow Tree Café i Sanford, borde ni läsa eller höra.

Ni skulle känna igen den kärva saklighet och den sentimentalitet som kännetecknade Vilhelm Moberg.

Mest lästa just nu

1) Friheten står på spel av Erik Helmerson

2) En ocean av nonsens av Margareta Melén

3) Digital sopsortering av Håkan Lindgren

4) Vår tid var då av Nina Lekander

5) Önskedrömmande av Thomas Steinfeld

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En formel för utstädning av Catta Neuding

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...