VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Det är här det börjar

Av Staffan Heimerson

Polska Suwalki hamnar i hetluften vid en konflikt mellan Ryssland och Nato. Det är här som en kris kan utvecklas till krig.

Det är i Suwalki som min polska ciceron aningen ohyfsat säger: ”To miejsce to obrzydliwa nor.”

”Det här stället är en håla!”

Hon har inte helt fel. Suwalki är en gråmelerad, platt, ointressant stad på de polska slätterna öster om Masuriska sjöarna.

Men Jadwiga, som ciceronen hette, hade missat två detaljer:

Historien, för det första. Detta är trakter genom vilka Napoleon (med Machiavelli som reslektyr) år 1812 under fasaväckande förluster retirerade efter sitt dåraktiga angrepp på Moskva. Han hade gått till anfall med 400 000 soldater. Han var under reträtten nere i 40 000. 360 000 hade stupat, lämnats kvar eller tagits som krigsfångar.

I första världskriget var det tsarens armé som i de här trakterna efter förlusten mot tyskarna i slaget vid Tannenberg trampade ner sig i dyn. Av den ryska 2:a armén på omkring 150 000 man stupade mer än 30 000 och 100 000 hamnade i fångläger. Tyskarna förlorade mindre än 20 000 man. Den ryske befälhavaren sa efter nederlaget: ”Tsaren litade på mig. Hur kan jag möta honom efter en sådan katastrof?” Han gick ut i skogen och sköt sig.

För Adolf Hitler var det värst. Han hade lett krigföringen från sin Wolfschanze, Varglyan, tio mil väster om Suwalki. Han hade misslyckats i försöket att ta Moskva. Han drevs tillbaka av de sovjetiska styrkorna. Först Stalingrad, sedan Operation Bagration i Vitryssland innebar att 381 000 tyskar förintades och 262 000 tyskar saknades eller tillfångatogs. Sovjets väg till Berlin, frånsett några motståndsfickor i Baltikum, öppnades.

Framtiden, för det andra. Jag satt nu på en McDonald’s i Suwalki i korset av Ulice Utrata – en fyrfilig gata som leder ut från Krotkatorget i centrum – och Ulice General J Dwernickiego – en sexfilig genomfartsväg på vilken fria, lyckliga, välmående polacker i glänsande BMW av årets modell rivstartar vid trafikljuset och dragtävlar neråt gatan.

Scenen och dagens säkerhetspolitiska situation tonar fram glasklar: Det blir som för Napoleon och Hitler: Suwalki blir the hot spot, om en inflammerad situation uppstår mellan ett revanschistiskt Ryssland och dess grannländer. ”I Ryssland”, har Carl Bildt noterat i en kolumn i Financial Times, ”ökar osäkerheten och instabiliteten när Vladimir Putins presidentskap närmar sig sitt slut. Putin är förpliktigad att stiga åt sidan 2024.”

Putin – av Washingtonsvensken Anders Åslund i dennes senaste bok beskriven som en ”auktoritär kleptokrat” – kan innan dess vilja öka sin popularitet hos sin egen befolkning och söka göra ett Krim 2 genom att, till exempel, annektera ytterligare en del av Ukraina. Han använder då Suwalkipasset för att skydda Kaliningrad. Hans styrkor skyndar österut på Ulice Utrata.

Kaliningrad är för Ryssland viktigt: staden har en av Rysslands bara fem strategiskt viktiga hamnar. (De andra är Murmansk, S:t Petersburg, Sevastopol och Vladivostok.)

Vägen går genom Suwalkipasset.

Om – med ett annat alternativ – Ryssland hotar Estland, Lettland eller Litauen, länder som båda har stora ryska minoriteter, kommer Natotrupper stationerade i Polen, genast att dra norrut till deras försvar. Economist noterade i augusti hur Rysslands propaganda skildrar baltstaterna som ”dekadenta och fascistiska” och hur balter som besöker Ryssland och östra Ukraina utsätts för försök att göra dem till agenter och subversiva element i sina hemländer. Det kan leda Putin till frestelsen: Nu tar jag dem! (Eller åtminstone en av dem.)

Natotrupper i Polen skyndar till undsättning. även då går vägen genom Suwalki. Jag skulle betrakta dem på Ulice General J Dwernickiego.

Karlis Neretnieks är en 69-årig svensk generalmajor, på 1990-talet chef för Gotlands regemente och Gotlandsbrigaden, senare totalförsvarsrådgivare till Central- och Östeuropa vid försvarsdepartementet. Jag träffade honom i somras vid det historiefokuserade Engelsbergsseminariet ”Past and present”. Neretnieks sa:

”Suwalki är en sockerbit mitt i ett kriscentrum. Händer det något där, blir det krig på riktigt.” Neretnieks har möjligtvis en geografisk favör, när han resonerar: hans föräldrar kom en gång från Lettland.

Mike Winnerstig som är chef för Totalförsvarets forskningsinstituts säkerhetspolitiska enhet, gjorde en historisk parallell, när jag intervjuade honom:

”Suwalki är en symbol för vad som kan hända. Det har samma roll som Fuldapasset hade under kalla kriget.”

Jag hade just på vägen från mitt hem i Sydfrankrike till seminariet i Bergslagen stannat till i Fulda i ett försök att förstå sammanhangen.

Vid The Fulda Gap möttes Östtyskland och Västtyskland, Warszawapakten och Nato. Här löpte järnridån. Det var den säkerhetspolitiska nyckelpunkten. Genom Fulda-Lücke, som det heter på tyska, skulle Warszawapaktens pansar från Thüringen anfalla de tyska slätterna och storma fram till Tysklands industriella centrum i Frankfurt am Main, bara tio mil bort.

På 1970- och 80-talen uppvaktades tidningsledningarna i Stockholm av den sovjetiska ambassadens representanter och deras agenter på redaktionerna med kartor, skisser och statistik över försvarspakternas militära kapacitet. Båda sidor var rustade med strategiska kärnvapen. Inflytelseagenterna sa: ”Om inte jordens så i vart fall Europas undergång väntar.”

Det var inte förvånansvärt att Nato och det amerikanska försvaret var stort och starkt kring Frankfurt. Så är det fortfarande fast Berlinmuren rasat och kommunismen kollapsat.

I Fulda noterade jag nu:

Det var, för det första, svårt att ”läsa terrängen”; även med ett någorlunda hum om väster och öster var det svårt att förstå var och hur arméerna skulle röra sig.

Ingenstans fann jag, för det andra – inte i staden Fulda, inte längs floden Rhen, inte i Knüllgebirge, som en av flankerna för svenska öron komiskt heter, inte framme vid ”den inre gränsen”, som den gamla skiljelinjen mellan öst och väst numera känsligt kallas – ett enda minnesmärke över kalla krigets hetaste plats.

”Det är väl inget konstigt”, sa en journalistkollega, knuten till en lokaltidning. ”Ingenting hände. Det finns ingenting att minnas.”

Det kan bli så med Suwalki också. Inget att komma ihåg.

Men till dess är det av yttersta intresse. Staden med dess 70 000 invånare ligger i ett femriksrös i det östra Polen som i andra världskriget var det tyska Ostpreussen. Det ligger i syd alldeles ”under” den sprängdeg som är det ryska Kaliningrad.

Kaliningrad var sedan 1255 för tyskarna en sofistikerad stad, där filosofen Immanuel Kant verkade och yttrade: ”De fruktar dödens minst, vars liv är mest värda.”

Kaliningrad blev vid andra världskrigets slut sovjetiskt. Det är en både en ståtlig men nergången stad vid Östersjöns kust och en rysk region, stor som Gotland fem gånger om och med nästan en miljon invånare. Den är en enklav, innesluten av EU-medlemsländerna Litauen i norr och öster, av Polen i söder. Den är alltså utan landförbindelse med övriga Ryssland.

Även Vitryssland, som i praktiken är en rysk lydstat, och Ukraina, som kan bli sprängdegen för ett Östersjökrig, ligger i Suwalkis närområde. Det är fascinerande att på stadens vägvisare läsa både stadsnamnen Kaliningrad, Minsk och Warszawa.

Geografiskt är Kaliningrad en fånge. Ryssar i enklaven avkrävs visum om de med tåg vill resa genom Litauen till det egentliga Ryssland. Det är inte långsökt att jämföra med situationen från 1939, då tyska Danzig (dagens polska Gdansk) var avskilt från Tysklands hjärtland och Hitler krävde en korridor genom Polen.

Gudrun Persson, som jag också talade med i Engelsberg, såg Suwalki ”som en sårbarhet både för öst och för väst”. Forskningsledaren vid Totalförsvarets forskningsinstitut (specialitet: rysk säkerhets-och utrikespolitik samt militärstrategi; vid FOI är hon projektledare för Rysslandsprojektet) fick frågan:

”… och vad händer då med Gotland?”

I alla scenarier om kris i Baltikum eller Ukraina dras Sverige in. Jag har resonerat i de banorna med två av mina säkerhetspolitiska guruer, generalen Ulf Henricson, en vän ända sedan gemensamma upplevelser i 1990-talets Balkankrig, och statsvetaren Magnus Christiansson vid Försvarshögskolan.

Nerkokt: Gotland är åtråvärt för ryssarna, främst för att de där kan placera luftförsvar som skyddar Kaliningrad mot Natos flyg.

Underrättelseexperten och säkerhetsanalytikern Johan Wiktorin har skrivit en roman (finns på nätet), Korridoren till Kaliningrad, i vilken Sverige dras in i spelet om Baltikum och Östersjön. Han tecknar bilden genom en politiskt sakkunnig kvinna:

”Hon fixerade kartan och försökte kisa med ögonen för att vaska fram karakteristiken. Sverige. Stort land. Omgivet av hav. Liten befolkning. Ryssland. Ännu större land. Landmakt som sökte nå haven runt sig. Enväldeskultur. Historien gick i pulser. Expansion och kontraktion. Nu var de i expansionsfas igen.

Hon tänkte på de små, fria länderna som låg grannar med Ryssland. De baltiska staterna, och Finland inte att förglömma. Men det var de själva som var bekymret. Under krisen hade hon efter hand insett att Finland hade en mer genomarbetad hållning i sin försvarspolitik. Hennes kollega i Helsingfors hade haft helt andra valmöjligheter när det gällde det militära instrumentet.

De var tvungna att komma till rätta med sig själva. För de baltiska staternas skull. Hon kunde se den ryska skuggan bli allt större på andra sidan Östersjön.

Men framförallt för Sveriges skull. Om Ryssland, på ett eller annat sätt, skulle få inflytande eller till och med kontroll över Östersjökusten igen, så skulle Sverige på nytt vara exponerad mot ’ryska väldet’ ”.

I Engelsberg kompletterade Gudrun Persson: ”Ja, Gotland är sårbart. I bilden ska du också placera in Åland och Bornholm.”

General Neretnieks har i en tidigare intervju förklarat vad som kan ske: ”Nato måste flyga över södra Sverige för att kunna försvara sina baltiska alliansmedlemmar. Det är ryska planerare fullt medvetna om. Det vore en närmast självklar åtgärd från rysk sida att ’låna’ delar av södra Sverige för att hindra Nato att ingripa i Baltikum.”

Det leder till nästa fråga: Kan Nato ingripa? Eller blir Nato bara, som vid Putins annektering av Krim med hjälp av ”små gröna män”, passivt hängande vid staketet?

Totalförsvarets forskningsinstitut har studerat ärendet. Svaret: ”Nato klarar idag inte att försvara sina baltiska medlemmar vid ett överraskande ryskt angrepp. Ryssland är överlägset väst både när det gäller kvantitet och kvalitet på sina stridskrafter.”

En dansk forskare i krigsvetenskap, Jeppe Plenge Trautner, vid Institutet för militärhistoria och krigsteori på Forsvarsakademiet i Köpenhamn, säger kategoriskt: ”Ryssland kan inta Baltikum på ett par timmar.” (Det kan kopplas till svenska officerares resignerade åsikt: ”Det behövs ett par hundra spetsnaz för att på mindre än två timmar ta södra Gotland…”)

Hotbilden har skapat en paradox. Överste Patrik Gardesten på örlogsbasen Berga är hoppfull inför framtiden: ”Mina företrädare fick jobba med begrepp som ’övertalighet’ och ’turordningskretsar’ och för att behålla sin personal. Jag måste planera för tillväxt. Vi upplever medvind för att säkerhetsläget blivit så mycket sämre, så mycket mer oförutsägbart. Det är ju inget vi önskar.”

Han sa detta till Aftonbladets politiske redaktör Anders Lindberg, som i sin vanligen försvarsfientliga tidning noterade: ”Politikerna hängde inte med när omvärlden förändrades. Så sent som 2011 kom ryska soldater från 336:e Marininfanteribrigaden i Kaliningrad på vänortsbesök till Berga. Detta trots att Ryssland tre år tidigare hade fört krig mot Georgien. Men sedan den ryska invasionen i Ukraina 2014 är alla illusioner bortblåsta.”

Övergripande är Nato starkare än Ryssland. Men finns Natostyrkorna tillräckligt nära? Hur fort kan de slå tillbaka.

Polen är ju ett Natoland. Där finns redan 4 500 amerikanska soldater. President Trump har sagt sig vara beredd att förstärka dem med ytterligare 1 000. Estland fick när Ryssland invaderat Ukraina och annekterat Krim en Natobataljon om 1 200 man, just nu brittiska, danska och franska trupper, utrustade med stridsvagnar och artilleri. Lettland och Litauen har visst skydd av Natomedlemmarna Storbritannien och Tyskland. För Bundeswehr har utlandstjänstgöring varit en känslig fråga på grund av Wehrmachts krigsförbrytelser under andra världskriget. Men något tusental tyska soldater finns nu på plats i Baltikum.

Generellt gäller för Baltikum: ”Vi vill ha permanenta Natostyrkor för att värja oss mot militärt hot från Ryssland”, sa Estlands överbefälhavare Martin Herem. ”Ryssland uppträder som en mobbare.”

På min McDonald’s i Suwalki blev jag varse hur mycken tillit som ges Nato och hur svårt det är för försvarsalliansen att leva upp till sin uppgift. Några tusen man att förflytta. Det är en bit kvar till Napoleons 400 000.

”I inledningsskedet är det Natos flygvapen – lika med det amerikanska – som är avgörande i försvaret av Baltikum och Östersjön”, sa Ulf Henricson.

”Vi ska också”, sa Henricson, ”komma ihåg att kärnvapen blir aktuella – åtminstone som ett hot … ett politiskt hot.”

Det slog mig också – med en Big Mac i nypan – hur lätt det är för Ryssland att ”stänga inne” baltstaterna. För att hindra Natos framryckning norrut är det bara att arrangera ett trafikkaos i gatukorset framför mig.

Mest lästa just nu

1) Kulturlivets tillrättaläggare av Johan Sundeen och Roger Blomgren

2) Sår vind, skördar storm av Torbjörn Elensky

3) Jag vill tacka livet av Joel Halldorf

4) Utflykter från fiktionen av Bengt Ohlsson

5) På ständig jakt efter nya offer av Peter Luthersson

NR 6 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...