VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Krönika

Förspillda år

Av Susanna Birgersson

Jag har varit på Thielska galleriet. Äntligen har jag varit där. Jag kom nämligen att tänka på alla konstmuseer i världen som man inte kan besöka längre på grund av pandemin, och så kände jag mig så förfärligt nedslagen.

Allra mest nedslagen blev jag i ärlighetens namn av tanken på hur lite jag gick på konstmuseer även innan. Jag kan inte skylla på viruset. Varför gick jag inte oftare och tittade på konst medan jag fortfarande bodde i Köpenhamn? Varför var jag inte en endaste gång på det spektakulära operahuset, varför gjorde jag så lite, då medan jag hade en storstads hela kulturutbud endast en metroresa bort?

Jag rullar tillbaka nuets begränsningar en efter en: Varför gick jag inte på fler konserter medan jag fortfarande var barnlös? Varför läste jag inte fler böcker när det inte fanns någon som krävde min uppmärksamhet efter avslutad arbetsdag? Varför lärde jag mig inte att spela tennis medan jag fortfarande hade en 25-årings knän? Varför har jag aldrig hyrt en stuga i Alperna och badat i svala alpsjöar? Varför har jag aldrig – nej aldrig – varit i Berlin? Vad hindrade mig, då när jag hade oändligt med tid?

Detta är själva definitionen av ”grämelse” för mig. Och det var så jag hamnade, för säkert hundrade gången i tanken på Thielska. I två och ett halvt år bodde jag i Stockholm. En gång var jag på Waldemarsudde, en gång på Nationalmuseum, en gång på Moderna. Aldrig på Thielska. Två gånger på konserthuset, en gång på Dramaten, och inte en endaste gång på Thielska. Fast jag hade hört att det var en pärla.

Och innan dess: Varför skrev jag en så meningslös D-uppsats? Vad höll jag på med under alla de där universitetsåren, varför pluggade jag så lite, varför gick jag hem i pausen på föreläsningarna? Varför tömde jag inte den kunskapens bägare som räcktes mig? Varför var jag inte engagerad i någon studentförening?

På gymnasiet var jag lat och uttråkad. Väntade på att livet skulle börja. Inte för att jag hade en aning om vad jag ville med det där livet, förutom att det skulle börja. Att jag skulle bli vacker och älskad och få roligt, kanske.

Om jag anstränger mig kan jag sträcka ut grämelsen ända till lågstadiet: Varför uppskattade jag inte mina pianolektioner och övade ordentligt på läxorna? Men där tar också grämelsen slut. Man kan inte förebrå sin inre sjuåring vad som helst. Just det där var kanske inte mitt fel utan Carl-Bertil Agnestigs.

I alla fall, jag kom att tänka på att jag aldrig hade varit på Thielska. Och så gick jag in på galleriets hemsida och började titta på deras små filmer om konstverken. Carl Larssons porträtt av Signe Thiel är helt fantastiskt! Hon var anställd som guvernant hos familjen Thiel. Det ena ledde till det andra och Ernest Thiel skilde sig från sin första hustru Anna, lämnade henne och deras dotter och gifte sig med Signe istället. Och hon ser inte ut att skämmas ett dugg, där på Carl Larssons målning. Stolt och skamlös; lite väl nöjd, tänker jag.

Några fler målningar av Carl Larsson, lite Eugène Jansson, ”Det sjuka barnet” av Edward Munch, en Hammershøi, en Wilhelmson och så Bruno Liljefors ”En vinterhare”. Helt plötsligt hade jag sett mer nordisk sekelskifteskonst än jag gjort på flera år. Jag har varit på Thielska.

För det är inte den obehindrade tillgången som gör mig hungrig, utan knappheten. Det är när tiden inte räcker till för allt som måste göras med barn, hushåll och trädgård som jag längtar till litteraturen och därför börjar läsa bokhyllans oöppnade romaner när jag egentligen borde gå och lägga mig. Det är när jag flyttar till en liten skånsk kustort som jag tecknar digitalt abonnemang hos Berlinerfilharmonikerna. Det är när jag knappt har ork att tänka som jag värdesätter att få skriva.

Det påminner mig om de många som berättat att de har haft mer kontakt med sina åldrande föräldrar denna vår än någonsin tidigare, alltså under en period när de faktiska mötena varit hårt ransonerade. Det påminner mig om den förhöjda livskänsla människor som diagnostiserats med en kronisk sjukdom kan vittna om.

För sådana är vi, många av oss. Vi behöver motstånd för att skärpa blicken och se klart. Det är en insikt som får mig att släppa grämelsen över förspillda år och försuttna chanser. 

Mest lästa just nu

1) Svårt att skildra svältdöden av Erik W Larsson

2) Kortformernas kamp av Tommy Olofsson

3) En samvetsfråga av Susanne Wigorts Yngvesson

4) En förförisk fristad av Erik Thyselius

5) Överdynamiseringskris av Ylva Herholz

NR 5 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...