Allt börjar om

Nyamko Sabuni. Foto: pressbild Liberalerna.

Så försvann Nyamko Sabuni från arenan.

Det skedde hastigt, hennes motivering var nästan surrealistiskt svävande, med formuleringar om det ”nya Sverige” som väntar runt hörnet, men där hon själv inte kan stå i ”första ledet”, och varken hon eller partisekreteraren Juno Blom tog några frågor från journalisterna.

I min telefon droppade det in skadeglada sms. Jag har med en dåres envishet bedyrat att Sabuni kommer att klara Liberalerna kvar i riksdagen, och att deras opinionssiffror kommer att stiga. Varför? För att de nästan alltid gör det. Lever man tillräckligt länge får man se många partiledare som till en början beskrivs som irriterande anonyma, eller som rena stolpskott, men om de bara biter sig fast mojnar kritiken, sen börjar partiledaren utmålas som pålitlig och principfast, även när motgångarna hopar sig, sen är partiledaren det bästa som hänt, sen inträffar en ”affär” eller flera, sen kommer en valförlust och sen är det dags att bli ambassadör.

I början var Annie Lööf någon man skakade på huvudet åt. Hon kallades robotaktig, själlös, fjärrstyrd. Sen vande man sig. Ingenting hade förändrats i hennes uttryck eller hennes politik. Hon började bara beskrivas på ett nytt sätt – ”robotaktig” byttes ut mot ”pålitlig” – och ju mer vi vande oss vid det, desto sannare tedde det sig.

Mönstret är detsamma i kulturvärlden. Hur mycket vi än gillar någonting tröttnar vi förr eller senare på att gilla det, och då börjar vi leta fel i det som vi har gillat. Och det spelar ingen roll att felen har funnits där hela tiden. Vi har bara inte velat se dem. Att Roman Polanski och Harvey Weinstein levt rövare kan inte ha kommit som en nyhet för någon. Men under många år var vi för upptagna av att hänföras av deras verk. Det var inte läge att uppmärksamma deras slibbigheter. När vi väl gör det finns inget annat än slibbigheterna. Och när tillräckligt lång tid förflutit sjunker till och med slibbigheterna ner i bottenslammet. Även Charlie Chaplins kärleksliv väckte indignation för hundra år sen. Men det har vi glömt. Vi vill på inga villkor se oss själva som ombytliga, svajiga och lynniga. Därför påminns vi ogärna om att inställningen till partiledare och konstnärer ständigt är stadd i förändring, trots att de själva inte förändras.

George Orwell hade kläm på det där i 1984. När tankepolisen O’Brien ser Wins­ton Smith i ögonen och påstår att Oceanien alltid har varit i krig med Eurasien är det kusligt, eftersom både vi och Winston vet att Eurasien bara häromdagen var Ocea­niens allierade – eller om det var tvärtom – men det känns också befriande. Vilket är minst lika kusligt.

Under hela livet kämpar vi för att hitta en fast grund att stå på. Att skrapa ihop en uppsättning värderingar och åsikter som vi kan peka på och säga: Det där är jag. Och att rikta våra sympatier och antipatier mot människor som ger stöd åt påståendet.

Samtidigt njuter vi av suget i magen när någonting vänder, vare sig det vänder uppåt eller neråt.

När det vänder uppåt för en artist, författare eller partiledare känns det trösterikt och vederkvickande, och vi tänker att hur usla våra förutsättningar än ser ut lönar det sig tydligen att kämpa vidare.

När det sen vänder neråt är det precis lika trösterikt och vederkvickande, för då kan vi tänka att det är lika bra att bli kvar vid vår läst. Visst kan det kännas tröstlöst, men vi slipper åtminstone störtas ner i gruset och trampas till slamsor av kommentariatet.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Kanske anade Sabunis interna motståndare att vindkantringen väntade runt hörnet, och att det var hög tid att dra fram de långa knivarna.

Nu när hon avgått infinner sig en förstämd och skamfylld tomhet, ungefär som när man i högstadiet ingick en ordlös överenskommelse om att mobba bort en oduglig vikarie från klassrummet. När vikarien gav upp, och en ny stackare stod i katedern, började man undra om vikarien verkligen var så oduglig.

Det är som att vakna upp ur ett rus. Obehaget dröjer sig kvar en stund. Sen bjuder offentligheten på ett nytt skönt rus, och allt börjar om.

Bengt Ohlsson

Journalist och författare.

Mer från Bengt Ohlsson

Läs vidare