Turkmenistan beskrivs i Jens Westlunds reportage (Axess nr 2 2012) som ”det andra Nordkorea” med förtryck, presidentkult och ekonomiskt armod. Men Turkmenistan har i likhet med cirka 170 av FN:s medlemsstater anslutit sig till den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (MR-konventionen). Till denna hör en kommitté (MR-kommittén) med 18 ledamöter, valda i sin personliga egenskap, som skall övervaka tillämpningen av rättigheterna. Inom ett år efter anslutningen skall staten lämna in en första rapport över läget i landet. Rapporten bildar sedan underlag för en dialog med kommittén under en av dess sessioner i New York eller Genève.

Turkmenistan anslöt sig till MR-konventionen 1994. Den inledande rapporten kom dock först efter 14 år. Men vid MR-kommitténs session i mars 2012 i New York skedde dialogen med Turkmenistan under en och en halv dag. Mötet var offentligt och direktsändes.

Polisövervåld, fängelseförtryck, domstolskorruption och blockering av internet samt våld mot journalister och människorättskämpar stod i förgrunden för granskningen. MR-organisationer (NGO:er) som Amnesty och Human Rights Watch, liksom inhemska men i asyl utomlands verkande MR-företrädare hade försett MR-kommittén med skuggrapporter. Dessa stod i bjärt kontrast till landets egen skönmålning.

MR-kommitténs ”dom” (”Concluding Observations”) offentliggjordes i slutet av sessionen och tar upp all kritik och de många bristerna. I de prioriterade delarna skall Turkmenistan återkomma inom ett år till kommittén och rapportera vad man gjort. ”Domen” är en viktig plattform för det fortsatta MR-arbetet i landet.

Så, ja, Turkmenistan är slutet. Men landet har genom närvaron i New York i mars inlett en kontakt med omvärlden på MR-området. Och offentliga löften gavs om lättnader i viseringen för internationella NGO:er. MR-kommitténs rekommendationer finns nu där till handfast efterlevnad och kontroll. Dörren till det stängda landet har öppnats något. Och det är mycket mer än vad Nordkorea åstadkommit.

Krister Thelin är domare och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.