Arbetslösheten är bara början

Regel nummer ett: förvärra inte läget. FOTO: SOFIA EKSTRÖM / TT

Arbetslösheten har gjort ett ryck uppåt på listan över väljarnas viktigaste frågor. I en mätning från DN/Ipsos (8/5) tar 8 procent av de tillfrågade upp jobben när de ska ange tre särskilt angelägna politikområden. Långt fler fastnar för invandring/integration, sjukvård och brottslighet, men det är ändå tydlig skillnad jämfört med läget strax före pandemin då ynka 2 procent nämnde sysselsättningen.

Oron för läget på arbetsmarknaden har skjutit i höjden i takt med arbetslösheten. Enligt Arbetsförmedlingen var hela 425 000 personer inskrivna som arbetslösa i april och långtidsarbetslösheten har nått rekordnivåer. I Europeiska unionen är det numera bara Grekland, Spanien och Italien som har sämre tal än Sverige, vilket står i tragikomisk kontrast till statsminister Stefan Löfvens yviga utfästelser om att ordna EU:s lägs­ta arbetslöshet. Oppositionen, med Moderaterna i spetsen, har börjat öka trycket i jobbpolitiken, vilket också kan ha bidragit till att väcka väljarnas intresse.

Anlägger man ett längre tidsperspektiv får man ändå säga att debatten fortfarande kännetecknas av stillsamhet snarare än intensitet. En gång i tiden var arbetslösheten frågan framför alla andra i svensk politik och regeringar hittade på alla möjliga stolliga satsningar för att tackla ett läge på arbetsmarknaden som den gången uppfattades som arbetslöshetskris, men som vi idag skulle betrakta som full sysselsättning och mer därtill.

Vid ett framträdande i Stockholm 1980 formulerade den legendariske C Northcote Parkinson en alldeles särskild lag utifrån svenska erfarenheter: ”Sikta på välstånd, och du får sysselsättning. Sikta på sysselsättning, och du får allt annat än välstånd.” Och Sverige fick mycket riktigt betala dyrt för den överhettade stimulanspolitiken i form av klen tillväxt, hög inflation och andra obalanser. Till sist kom 1990-talskrisen. Då sexfaldigades arbetslösheten på några få år, och efter den chocken har även nivåer som före krisen betraktades som fullständigt otänkbara kommit att se ganska skapliga ut. Det ”nya normala” blev arbetslöshet på vad man skulle kunna kal­la europeisk nivå och frågan blev långt mindre laddad.

Det finns inga skäl att beklaga vad som sedan länge har upphört: besatthet vid minimal arbetslöshet och orimliga försök att pressa ned mycket låga procentsatser ytterligare några tiondelar. Däremot kan man gott ta sig en funderare på om inställningen tvärtom har blivit alltför tillbakalutad – eller uppgiven. Har vi klättrat ur den ena galna tunnan bara för att falla ner i den andra? Glappet mellan uppmärksamhet och läge tyder faktiskt på det. Redan arbetslöshetstalen är höga, men dessa fångar ändå inte in vare sig helhetsbild eller trender.

”Att som finans­ministern och LO-led­ning­en larma och stå i om höjda skatter kan säkert hetsa upp en eller annan av de partimedlemmar som finns kvar, men det bidrar obönhörligen till ökad osäkerhet i företagarleden.”

Många som inte jobbar räknas nämligen inte som arbetslösa och saknas i den officiella statistiken. Professor Johan Eklund vid Entreprenörskapsforum påpekade i förra numret av Axess att det för närvarande är 790 000 vuxna personer i Sverige som inte försörjer sig på arbetsinkomster utan på olika sorters bidrag och ersättningar. Av dessa har en mycket stor del utländsk bakgrund. I den banbrytande studien När blir utrikes födda självförsörjande, som Entreprenörskapsforum publicerade ifjol, visade Eklund och hans kollega Johan P Larsson att det 2016 var drygt 600 000 utrikes födda som inte tjänade tillräckligt mycket för att kunna försörja sig själva, och då har ändå gränsen för självförsörjning satts så pass lågt som 12 500 kronor i månaden efter skatt. Sedan dess har Riksdagens utredningstjänst gjort en ny beräkning och kommit fram till att motsvarande tal 2019 var 675 000. Och det var alltså fortfarande före pandemin. Den höga arbetslösheten är toppen av ett isberg.

Risken är stor för att gruppen ska växa ytterligare med allt vad det innebär av stigande kostnader och sociala spänningar. Dels på grund av fortsatt invandring av personer med bristfällig skolgång, dels på grund av att många unga med utländsk bakgrund lämnar skolan med kunskaper som inte räcker för att sköta ett jobb i den moderna ekonomin. En stor andel klarar inte av gymnasiet, och även bland dem som är födda i Sverige finns alltför många som har problem med något så grundläggande som svenska språket. Trixandet med OECD:s senaste kunskapsmätning Pisa ger en dyster bild av hur man ser på läget ute i skolorna: en högre andel elever än i något annat land slapp skriva proven, eftersom man utgick från att de inte skulle klara dem.

Det här betyder att flera traditionella metoder mot arbetslöshet har ännu sämre förutsättningar än vanligt att fungera. Allmänna stimulanser av ekonomin kan öka efterfrågan temporärt, men individer som inte klarar av arbetsuppgifterna blir ändå inte anställda. Lägre lönekostnader kan hjälpa till, men bidragsnivåerna lägger i realiteten ett golv, och för arbetsgivare blir det krångligt och dyrt med väldigt omfattande arbetsledning.

Det kommer att krävas insatser över hela linjen. Grunden är en positiv inställning till entreprenörskap och innovationer, investeringar och produktion. När ekonomin går bra och det allmänna välståndet stiger ökar också sannolikheten för att det ska uppstå arbetstillfällen på många olika kunskapsnivåer. God näringspolitik är god arbetsmarknadspolitik: det kostar inte bara tillväxt utan även jobb ifall det inte fungerar med elförsörjning, forskning och infrastruktur.

Men allmänt god tillväxt räcker inte för att det Eklundska isberget ska smälta. Det kommer också att krävas riktade och sannolikt personligt utformade insatser. Som Torbjörn Hållö skrev i förra Axess: ”skräddarsydda utbildningsprogram med återkommande inslag av arbetspraktik”. Mer allmänt hållna program kommer inte att förslå.

För att denna yrkesutbildning ska få bästa möjliga effekt behöver kombinationen av skatter och bidrag vara så utformad att det finns starka ekonomiska skäl för individerna att följa den väg som leder till ett aktivt arbetsliv. Om bidragsförsörjning och arbete ger ungefär samma inkoms­ter kommer färre att gå in för att arbeta.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Det är mycket som måste lyckas för att utvecklingen ska vändas. Utan krävande och ibland kontroversiella politiska insatser kommer det inte att gå.

Tur då att det finns åtminstone en sak som inte är det minsta komplicerad, nämligen att avstå från sådant som gör läget värre. Och otur för riket att så inte sker. Bara två exempel:

Om det redan finns omkring 700­ 000 utrikes födda i Sverige som inte försörjer sig själva, avstå då från att låta den gruppen expandera i fortsatt snabb takt. Under överskådlig framtid behöver invandringen av personer med dåliga förutsättningar att klara sig på arbetsmarknaden vara så liten som möjligt. Men regeringen och stödpartierna C och V driver nu politiken i rakt motsatt riktning och föreslår ett regelverk som med stor sannolikhet leder till att invandringen ökar.

Om det är bra med ett gynnsamt näringsklimat för att företag ska expandera och skapa jobb, avstå då från politiska utspel som gör det mind­re attraktivt med investeringar och initiativ. Att som finansministern och LO-ledningen larma och stå i om höjda skatter kan säkert hetsa upp en eller annan av de partimedlemmar som finns kvar, men det bidrar obönhörligen till ökad osäkerhet i företagarleden och minskad entusiasm inför att ta risk och expandera långsiktigt.

PJ Anders Linder

vd och chefredaktör i Axess. 

Mer från PJ Anders Linder

Läs vidare