På locket av en hink Falu rödfärg hittar man ett resultat från en vetenskaplig undersökning: ”Skildringen av en röd stuga med vita knutar i en lantlig idyll har en ikonisk status för bilden av Sverige.”

Man kunde snubbla över pleonasmen. Det grekiska ordet ”eikon” (”εἰκών”) betyder just ”bild”, så man får läsa om bildens bildstatus. Men det får vara. Intressant däremot är förutsättningen för att överhuvudtaget presentera en sådan hänvisning på locket. Slamfärgen, bildminnet och en litterär tradition kopplas ihop, själva varan bär på en betydelse som skall föras fram på många sätt: ingen färghink utan skildring eller berättelse.

Aldrig har det berättats så mycket som idag. En författare skriver en berättelse om sin anorexi, en misstänkt mördare levererar en berättelse om hur han ströp sin hustru, en ung sverigedemokrat lämnar en berättelse om svårigheterna att hitta en flickvän om man är högerpopulist, en svensk politiker kräver en berättelse om hur Norrland skall bli ett ”framtidsland”, och hela Tyskland letar efter en ny berättelse som skall motsvara nationens nya funktion som den ledande makten i Europa. Otaliga böcker bär på en underrubrik som börjar med orden ”berättelsen om …” – ”sex och makt”, ”ett liv”, ”kampen för rättvisa” eller ”ledarskap i klassrummet”. Uttryckets användning och frekvens motsvarar vad som skett med ordet ”story” på engelska: Skulle man gå tillbaka enbart trettio år i histo­rien, skulle både ”en berättelse” och ”a story” mest syfta på en litterärt genre – ett prosaverk, kortare än en roman, men författat med samma medel.

”Istället för att komma närmare själva saken, så förstoras avståndet till verkligheten. Till slut dränks varje objektivitet i ett hav av individuel­la åsikter, upplevelser och minnen.”

Berättelsen, förklarar Ansgar Mohnkern, professor i tyska vid universitetet i Amsterdam, fungerar numera som en trollformel, som förvandlar all kunskap, allt handlade och till och med livet självt till någonting subjektivt och åtminstone delvis fiktivt: Hur man upplever någonting, skriver han i en smal bok med titeln Gegen die Erzählung (Emot berättelsen; Wien/Berlin 2022), ersätter i tilltagande mån all redogörelse för vad man upplever – för att inte tala om varför man upplever någonting. Den enkla tanken att en upplevelse förutsätter en realitet, som inte kan vara identisk med själva upplevelsen, att det måste finnas en sanning som borde vara någonting annat än ett personligt ställningstagande, upplöses i narrativens ”mjuka, ljumma virvel”, skriver han.

Den personliga berättelsen följer en egen logik, och den består av en motsägelse. Ty berättelsernas segertåg genom både journalismens och faktaböckernas värld beror ju inte på att man vill komma ifrån verkligheten. Tvärtom. Att en människa kan berätta om egna erfarenheter, att hon kan uppträda som ett vittne, med egna förnimmelser och egna, äkta känslor, betraktas som ett privilegium. Men så är det inte. Personliga erfarenheter finns det många av, och ingen är lik den andra. Istället för en konkret, saklig uppfattning av ett föremål eller en händelse alstrar de personliga berättelserna en ström av olika verkligheter. Istället för att komma närmare själva saken, så förstoras avståndet till verkligheten. Till slut dränks varje objektivitet i ett hav av individuella åsikter, upplevelser och minnen. Frågan ”Hur känns det?” blir ofta början på en intellektuell kollaps.

En berättelse brukade höra hemma i litteraturen, i vidare mening. Som all litteratur utgår den ifrån den enskilda människans öden för att komma fram till någonting större, kanske till och med till något allmängiltigt. Utanför litteraturen blir berättelsen däremot snabbt en ideologisk form. Den suddar ut skillnaden mellan sanning och åsikt, den skapar ett slutet sammanhang även där det inte finns någon logisk ordning, och den alstrar partiskhet – finns det en berättelse, så finns det också en hjälte, och eftersom en hjälte för det mesta bjuder på identifikation, så önskar man protagonisten väl. Visst önskar man den unge sverigedemokraten en flickvän när han börjat berätta om sin ensamhet, och så bleknar alla politiska förbehåll. Inom berättelsernas värld kan det inte finnas några hårda motsättningar, bara man får dela på ett personligt motiv.

Ansgar Monkern talar inte om reportaget, inte om reportaget inom litteraturen, från Joan Didion till Roberto Saviano, inte om reportaget inom journalismen, från Hunter S Thompson till Maciej Zaremba. Denna avsaknaden är en brist. Liksom det tveklöst finns reportage av hög litterär kvalitet, finns det reportage som, mer än någon analys, mer än någon nyhetsartikel hade kunnat göra, fann och förändrade verkligheten. Var går då gränsen mellan berättelsen som upplysningens teknik och berättelsen som ideologisk form? Där den skrivande skriver mest om sig själv än om sitt respektive föremål? Den linjen blir svår att hitta. Men det hjälper kanske att göra klart för sig att den högre grad av autenticitet, som man tror sig hitta i berättelsen, går hand i hand med en högre grad av pluralism – och av skepsis. Det hjälper kanske att författaren (och läsarna) vet vad som kan frambringas med en viss litterär form.

För att förklara hur berättelsen fungerar – i förhållandet till protagonisten, till andra berättelser och till sist till verkligheten – tar Ansgar Mohnkern upp tre exempel från litteraturhistorien. Exemplen visar att den litterära berättelsen, i alla fall i dess mera anspråksfulla form, ofta vet mycket mer om sig själv än berättelsen inom journalistiken eller inom skrivandet av faktaböcker, för att nu inte tala om produktionen av märkesvaror, där det ideella avståndet mellan en varas bruksvärde och dess symboliska värde måste fyllas med ”storytelling” (se hinken med Falu rödfärg).

Det första exemplet är Johann Wolfgang von Goethes Wilhelm Meisters läroår från år 1795. Denna mest kända av alla så kallade bildningsromaner berättar om en ung mans försök att utbilda ”sig själv, helt som jag är”. Vägen till förnuft och självinsikt tycks föra honom via teatern till ”tornsällskapet”, en förment filantropisk gemenskap som visar sig ha styrt och kontrollerat honom från allra förs­ta början. Han bara trodde att han utbildade sig själv. Istället blev han utbildad, utan minsta marginal. Romanen slutar med att han får läsa berättelsen om sitt eget liv i tornsällskapets arkiv.

Den personliga friheten var en illusion, berättelsen gav bara sken av att den handlade om Wilhelm Meister och hans bildningsprocess. I verkligheten härskar helt andra krafter, berättelsen vilseleder både protagonisten och publiken.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Mohnkerns andra exempel är Herman ­Mel­villes roman Moby Dick från år 1851. En brokig skara på en sällsam fiskebåt är på jakt efter en lika otäck som gigantisk varelse som kanske är mer myt än verklighet. Själva resan, förklarar Mohnkern, är en metafor för berättelsen, och som alla berättelser kan den ta upp hur många andra berättelser som helst: bitar av Gamla testamentet, lektioner i valfångsteknik, en halv litterär kanon, etnologi eller naturhistoria, en reflexion över färgen ”vitt”. Allt ryms i en ”masterstory” som kunde fortsatt hur länge som helst, om inte den vita valfisken till slut dragit ner båten samt besättningen till havets botten. Men berättelsen slutar inte – ty då blir det sjömannen Ismael som berättar om resan och undergången, och så berättar hans läsare om vad de har läst och så följer adaption efter adaption. En berättelse kan inte bara svälja allting, den kan också fortsätta utan ände. Valfisken är en metafor för en totalitär form, utan undantag och utväg.

I romansviten På spaning efter den tid som flytt (1913–1927), det tredje exemplet, berättar en ”Marcel” – som kan, men inte måste vara samma Marcel som författaren – om ett i stort sett olyckligt liv, som slingrar sig genom en lång rad av bjudningar och utflykter, märkliga möten och sneda kärleksförhållanden, genom otaliga besvikelser och tillfälliga insikter om att någonting i detta liv måste vara alldeles fel. Men romanen består inte bara av en berättelse om den svunna tiden, utan också av berättelsen om en sanning som inte hittas, allt letande till trots. En sådan sanning lyser fram liksom från fjär­ran, i de sällsynta ögonblicken när någonting konkret tycks dyka upp: minnen om en verklighet utanför berättelsen, en bit kaka doppad i te eller två ojämna golvplattor, som fick berättaren att snubbla. Dessa ting lockar med en intensitet, som bryter berättelsen, de står för en konkretion i livet, som inte kan fångas i ord. Men de lär finnas där, oåtkomligt för berättelsen, de är de verkliga minnena över en tid som flytt.

Ibland, när en berättelse förefaller att bli alltför grotesk, framförallt inom politiken (högerextremismen levererar många exempel), kräver dess motståndare att ”motberättelser” skall författas. Bortsett ifrån att de sällan kommer till stånd är strategin dömd att misslyckas. Det går inte att motbevisa en berättelse på grund av dess alltför svaga verklighetsförankring. När Victor Orbán vill härleda den ungerska rasen ur det mytologiska landet ”Turan” i Centralasien hjälper det inte att berätta om att landet redan under medeltiden tog emot ett stort antal nybyggare från sydvästra Tyskland. Om en berättelse står mot en annan berättelse, så hävdar sig båda, medan verkligheten brukar befinna sig någon helt annanstans.

Men hur vill Ansgar Mohnkern då komma ifrån berättelsernas tilltagande herravälde? Hur tämjer man ett monster som växer sig allt större? Man skall lämna berättelserna åt litteraturen, menar han, man får återgå till den exakta historieskrivningen, till den ekonomiska analysen – eller till den litterära berättelsen som saboterar sig själv, som hos Goethe, Melville eller Proust. Helt övertygande låter denna strategi inte, framförallt för att den förutsätter en publik som redan tröttnat på alla berättelser. Kanske bryts berättelsernas makt dock från ett annat håll: ”Vi kommer att bli fattigare”, sade Robert Habeck till tyska folket för ett år sedan, mest till följd av kriget i Ukraina. Habeck var litteraturvetare och författare, in­nan han blev politiker och minister för näringsliv och klimat. Men om han länge var Tysklands mest populära politiker, så berodde framgången mycket på hans uppenbara ärlighet. Det skulle bli svårt att förvandla detta budskap till en berättelse.