Varför har inte Walter Moers böcker översatts till svenska? Vem skulle inte vilja läsa för sina barn om Abdul Näktergalen eller Hildegunst af Mythugg? Eller om de farliga skräxorna, de kaotiska stolletrollen och det havslevande vidundret Tyrannovalfisk rex?

En rad av Moers romaner har översatts från tyska till engelska, franska och spans­ka, och debuten Die 13½ Leben des Käpten Blaubär från 1999 finns även på en lång rad andra språk, inklusive finska och ko­reanska.

Moers är, förutom skönlitterär författare, vad man vet självlärd tecknare. Han bor i Hamburg, men mycket lite är känt om hans liv. Han syns aldrig i offentligheten, det finns inga aktuella fotografier av honom och han ger endast intervjuer via mejl. Under 1980- och 90-talen blev han känd i Tyskland för sina satiriska serier, liksom för figuren Käpt’n Blaubär, en blå björn som berättar sjömansskrönor för sina barnbarn i barnprogrammet Sendung mit der Maus.

I debutboken beskrivs Blaubärs första ­13½ av de 27 liv som varje blåbjörn har, och det går i en rasande fart. Från det att den ytterst lilla björnen vaknar i ett nötskal mitt ute på oceanen följer läsaren med på hans livsresa genom kontinenten Zamonien. Blaubär, eller Blåbjörn som han borde heta på svenska, lever med dvärgpirater, spöken, eremiter i orkanens öga och som elev till kontinentens mest framstående vetenskapsman Abdul Nachtigaller. Han reser genom den söta öknen, den stora skogen och ett avhugget jättehuvud för att till slut nå fram till den stora metropolen Atlantis. Det är en vild historia om hur en liten björn blir stor och lär sig allt om Zamonien, ofta med hjälp av utdrag ur Nachtigallers stora lexikon om Förklaringsvärdiga under, existenser och fenomen i Zamonien och dess omgivning. Allt illustrerat av Moers själv.

Zamonien har ett överflöd av underliga platser, varelser och fenomen.

Boken sålde bra i Tyskland, och Moers har sedan debuten arbetat vidare på sitt zamoniska universum. Ensel und Krete (2000) presenteras som en zamonisk folksaga och Rumo und die Wunder im Dunkeln (2003) berättar hjältehistorien om hur en Wolpertinger räddar sitt folk ur underjordisk fångenskap. Die Stadt der Träumenden Bücher (2004) är berättelsen om hur den unge lindormen Hildegunst von Mythenmetz under sitt sökande efter författaren till ett manuskript färdas till Buchheim, även känd som ”De drömmande böckernas stad”. Staden är uppbyggd kring skrivande och läsande, och befolkad av aspirerande författare, sökande läsare, bokhandlare och litterära agenter. Den är byggd ovanpå mystiska katakomber fulla av monster och förlorad litteratur. Till katakomberna beger sig bokjägare för att med fara för sitt eget liv leta upp sällsynta böcker att sälja till samlare på Buchheims svarta bokmarknad. Här dras Mythenmetz in i ett mysterium som till slut tvingar ned även honom i katakomberna i jakt på författaren till manuskriptet.

Hildegunst von Mythenmetz är en central figur i Moers universum. Han är en av Zamoniens mest uppburna författare, upphovsmannen till såväl sagan om Ensel och Krete som den självbiografiska boken om de drömmande böckernas stad. Moers är enligt titelbladet endast översättare och illustratör. I den zamoniska litteraturen finns även ett stilmedel vid namn Mythenmetzsk utsvävning som är en beteckning för de ställen i böckerna där han bryter berättelsen för att i långa sjok leverera utläggningar om i princip vad som helst. Ett stilmedel som varje läsare av den zamoniska litteraturen kommer att lära känna.

Det är Zamonien och dess invånare som är i centrum för Moers verk, Mythenmetz är bara kontinentens främste uttolkare. Zamonien har ett överflöd av underliga platser, varelser och fenomen, alla samlade i Abdul Nachtigallers fantastiska lexikon. Kontinenten är också gränslöst på så sätt att vad som är omöjligt i en bok kan vara möjligt i en annan. Själva naturlagarna i Zamonien är förhandlingsbara. Inte ens det tyska språket verkar sätta gränser, vilket de olika översättningarna vittnar om. Och detta trots att alla andra språk ju är beroende av Moers ursprungliga översättning från zamoniskan.

Moers är en eklektisk författare som blandar stilar och tilltal och som inte drar sig för att låna personer eller teman ur den klassiska litteraturen. Han gör heller inga större försök att dölja alla dessa lån och referenser, utan nöjer sig med att göra små ändringar i namnen. Ensel und Krete är kanske det bästa exemplet eftersom boken, föga förvånande, handlar om två barn som går vilse i en skog.

Den uppmärksamme läsaren kommer även att lägga märke till att många protagonister har förlagor ur historien eller litteraturen, inte sällan är namnen anagram på kända personer. Här finns motsvarighet till bland andra Freud, H C Andersen och Kant i form av mardrömsanalytikern Fidemus Grund, författaren Nartinan Schneidhasser och demonologen och filosofen Manu Kantimel. Min personliga favorit är räddningsdinosaurien Deus X Machina, som mer än en gång kommer flygande precis när det verkar vara ute med huvudpersonerna och vars motto är att ”livet är för värdefullt för att lämna åt ödet”.

Lägg därtill ett medvetet kontrasterande av olika typsnitt och textstorlek och inte minst illustrationer som kombineras med texten på ett sådant sätt att det som skapas är en genomtänkt helhet som kan påminna om medeltida illustrerade manuskript snarare än en modern bok. Det är många gånger enkel och rak humor, respektlöst och roligt, men just därigenom också en bugning inför en europeisk litterär kultur och tradition som Moers uppenbarligen känner sig väldigt hemma i.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Även om Zamonien på ett sätt uppvisar likheter med den typ av fiktiva världar som finns inom Fantasygenren så verkar ändå Moers främsta litterära förebilder ligga längre tillbaka i tiden. Ofta påpekas likheterna med rabulistisk litteratur i protagonisternas överdrivna drag och inslagen av ironi, sarkasm och påhittade citat. De monster och skräckmoment som ofta förekommer påminner om 1800-talets gotik som E T A Hoffmann eller Mary Shelley. Blaubärs resa genom livet har formen av en klassisk ”Bildungsroman”. Exemplen kunde ha varit fler.

En bok som står ut i det zamoniska universumet är Prinzessin insomnia und der alptraumfarbene Nachtmar (2017), även den berättad av Mythenmetz, men inte illustrerad av Moers, utan med akvareller av Lydia Rode. Huvudpersonen i berättelsen om prinsessan Insomnia och den mardrömsfärgade nattmaran är Dylia, en prinsessa med ett stort intresse för språk och främmande ord, som lider under kronisk sömnlöshet. En natt uppenbarar sig en gnom i hennes rum och förkunnar att han ska driva henne till vansinne, men först ska de båda ge sig ut på en resa genom tankar och drömmar. Den uppmärksamme har förstås redan sett att Dylia är ett anagram för Lydia, som sedan hon var 17 år gammal lider av kroniskt trötthetssyndrom (CFS). I ett brev till Moers berättade hon om hur Zamonienböckerna hjälpte henne att hantera sin sjukdom, framförallt den sömnlöshet som är ett av symtomen. Boken växte sedan fram i utbytet mellan de båda. I efterordet nämner Moers hur Rodes sjukdom, och framförallt hur hon hanterade den, var en viktig inspiration: ”Vi hade aldrig känslan av att arbeta på en historia om de förlamande följderna av en sjukdom, utan på en om kreativitetens bevingade kraft.”

Moers egen kreativitet är det sannerligen ingen brist på. Mycket återstår att skriva. Historien om de drömmande böckernas stad är till exempel enligt Moers bara de första två kapitlen i Hildegunst von Mythenmetz 25 kapitel långa självbiografiska verk om ”en sentimental dinosaurs reseminnen”.