Om namnet Anna Wintour nämns kommer allt i ett annat läge, i alla fall för hundratals miljoner kvinnor över hela världen som omedelbart associerar till mörka glasögon, lugg klippt i rak linje, glansiga sidor i Vogue och Meryl Streeps skräckinjagande version av en domderande chefredaktör i den inte enbart fiktiva filmen Djävulen bär Prada.

En fråga läsare av Axess kanske ställer sig lyder: Varför recensera en biografi över en modehoppa? Den kan besvaras dels med att Anna Wintour under 35 år har tillskansat sig allt större makt över den kultur som sprids via det amerikanska tidningsimperiet Condé Nast, dels med att bevakningen av den gigantiska modeindustrin, med bihanget kosmetika, är tämligen knapphändig trots den gigantiska omsättningen (siffrorna varierar, om klädbranschen sägs 1 500 miljarder dollar globalt 2021, om kosmetikabranschen drygt 80 miljarder dollar globalt 2021).

Amy Odell har nöjt sig med enkla titeln ANNA, även om Wintour egentligen inte tillhör den där lilla skaran där bara förnamnet räcker: Oprah, Hillary, Madonna, Beyoncé… Odell sammanfattar sin inställning med att Wintour ”inte bara har definierat modetrender, utan även skönhetsideal, talat om för miljoner vad de ska köpa, hur de ska se ut… hon avgör vilka kändisar och modeller som ska fotograferas och vilka plagg de ska bära”.

”Ambition, självdisciplin, organisationsförmåga, långa arbetsdagar, bestämda åsikter, de mest lojala och kreativa medarbetare som går att hitta…”

Modeskapare hon tror på kan få status som ”ett Vogue-märke”, och hon hjälper till och med till att finansiera unga löften genom Council of Fashion Designers of America/Vogue Fashion Fund.

Någon exklusiv intervju med föremålet fick Odell inte, men som den journalist Anna Wintour ändå är lät hon i alla fall skicka över en lista med personer som nådigt fått tillstånd att prata med Odell.

Och pratar gör de, så mycket att detaljer om särskilt märkvärdiga ”shoots” som modefotograferingar kallas blir överväldigande. Å andra sidan medför det samtidigt kittlande inblickar, inte minst i de enorma resurser som Vogue förfogade över och som användes till lyxsviter, privata jetplan, påkostade events, sista minuten-ändringar som inte sällan slutade i att hela ”shoots” kastades i papperskorgen för att Anna inte gillade bilderna, kläderna, miljön eller själva känslan.

Bland alla som passerar i revy märks, ut­över stjärnfotografer, toppdesigner, sidekicken Grace Coddington, vänner som Wintour har brutit med och den excentriske tidningsmagnaten S.I. – eller ”Si” – Newhouse. Han avled 2017 och slapp därmed uppleva de nedgångar i upplagor och annonssidor som bara blev värre efter 11 september, finanskrisen 2008 och den tilltagande digitaliseringen. Han höll Anna Wintour under sina vida vingar från första dagen, och Odell noterar att hon lyckades behålla sina generösa förmåner längre än någon kollega, det vill säga: lönen, limousinen, representationskontot, de tre assistenterna som ständigt stod på tå.

Mellan raderna framgår att andra uppburna redaktörer, som David Remnick på The New Yorker, såg till att hålla sig friare gentemot Newhouse och sedan inte rapportera till Wintour när hon fick posten som ”global chief content officer” inte så långt efter rykten om att hon skulle avgå, bland annat efter envisa anklagelser om att hon okänsligt nog hade vägrat anpassa sig till tidens krav på etnisk mångfald. Att hon vågade stå emot pk-diktaten framgick genom att hon envist klädde sig i pälsverk utan att bry sig om attacker från djurrättsaktivister, som gick så långt som att nästla sig in på tjusiga vattenhålet Grill Room för att slänga en död tvättbjörn på Anna Wintours tallrik.

Anna Wintours amerikanska mor Nonie träffade sin blivande brittiske man Charles­ när de bägge studerade vid Cambridge ett par år före andra världskriget. Anna, som föddes 1949, var deras tredje barn. Pappan, så småningom respekterad tidningsman på Fleet Street, blev förebilden för Anna när hon lämnade studierna och inledde sin långa bana. Först på Oz, Viva, Harpers & Queen, Savvy, New York, Harper’s Bazaar, brittiska Vogue, House & Garden och sedan, äntligen skulle hon kanske ha sagt själv, i alla fall efter mindre lyckade inrednings- och trädgårdserfarenheterna, på amerikans­ka Vogue i den chefsstol där den lika inflytelserika Diana Vreeland en gång härskade.

Ambition, självdisciplin, organisationsförmåga, långa arbetsdagar, bestämda åsikter, de mest lojala och kreativa medarbetare som går att hitta verkar vara en bättre förklaring till hennes ikoniska maktställning än ett genuint modeintresse eller den ”näsa” som legendariska tidningsmakare har. Beskrivningar av Anna Wintour som sval och oåtkomlig återges, likaså av hennes känslokalla avpolletteringar av människor som hon anser har svikit henne. Det gällde, till exempel, en ung designer som hon lyfte fram men som inte åtlydde order om att slopa två plagg vid en visning.

Anna Wintour har också hållit i den årliga Met Gala (egentligen Costume Institute­ Gala) sedan 1995 och hon uppges vara särdeles stolt över den kvarts miljard dollar som därigenom samlats in till Metropolitanmuseets modeavdelning. I det senare sammanhanget förekommer en New York-profil vid namn Donald Trump. Den lilla upplysningen om att Trump köpte de billigaste biljetterna stämmer säkert, likaså att de övriga Condé Nast-höjdarna blev störda när Wintour kallade in dem till ett möte med segraren i presidentvalet 2016. Den pragmatiska Wintour tyckte helt enkelt att det vore fel att inte bjuda in honom, men hans fru Melanias förhoppningar om att återigen få pryda omslaget som hon gjort som fotomodell infriades inte (men Michelle Obama fick den äran tre gånger).

Anna Wintour hade för första gången någonsin låtit Vogue stötta en presidentkandidat – Hillary Clinton. Morgonen efter valnederlaget kom Wintour­ till kontoret tidigt som vanligt, i höga boots i pytonormskinn och en rödmönstrad klänning och personalen upptäckte till sin chock och förvåning att hon grät när hon försvarade tilltaget. Clinton hade faktiskt varit omslagsflicka, som första dam 1998 i en sammetsklänning av Oscar de la Renta. Symbiosen mellan vissa skikt i det amerikanska samhället skymtar fram, i såväl Wintours samröre med den sedermera misskrediterade metoo-grisen Harvey Weinstein under dennes glansdagar som filmmogul och beskedet att Hillary (och förmodligen många fler) får råd om klädsel och makeup från Vogue, kanske till och med från Wintour själv.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Men Wintour tog länge avstånd från den extrema form av textreklam som förekommer i många medier men fick rätta in sig i ledet så småningom och låta modellerna (som måste vara smala) posera i plagg från firmor som beställt annonser. För, som Odell skriver, ”Anna hade alltid ögat inställt på sista raden i bokslutet”. I övrigt bidrog hennes vilja att ”vara modern” och nyfikenheten på unga anställdas åsikter till både utvidgningen till ett Big Vogue (men Men’s Vogue på papper fick läggas ner och bli rubriken Men’s Fashion, Style & Latest Trends på vogue.com) och nypåfundet att behålla en del av intäkterna på varor som säljs via webbsidan.

I Wintours redaktionella filosofi ingår att publicera artiklar och reportage om seriösa ämnen i varje nummer, senast ett djupporträtt av Olena Zelenska som är hustru till ukrainske presidenten Volodo­mir Zelenskyj. Ingen mindre än Annie Leibovitz for till Kiev och en allvarsam Zelinska i skjorta och svarta byxor tittar ut mot betraktaren. Tilltaget bemöttes med sura kommentarer om att krig inte låter sig beblandas med överflödet, lyxen och frivoliteterna i Vogue. Påminnelser kom också om ett av Wintours största misstag, publiceringen 2011 av en uppskattande avhandling av Asma al-Assad, det vill säga syriske diktatorn Bashar al-Assads fru.

Amy Odells bok uppmärksammas nu stort, vilket är helt i sin ordning med tanke på vilken megainfluerare Wintour är. Recensenter (inklusive denna) förefaller tämligen ense om att Odell på de nära 450 sidorna förtjänstfullt beskriver modevärlden och Wintours roll i den snarare än att borra i vad Wintours magi faktiskt består av, vilket kanske ytterst är något så enkelt som att det handlar om ”blick” istället för ”näsa”.

Beskrivningarna av Anna Wintours olika bostäder känns onödiga, liksom en del annat som återges inom parentes och sålunda kunde ha uteslutits helt. Men hennes personlighet fångas pricksäkert in här och där, till exempel i svaret ”Din” på förra chefredaktören Grace­ Mirabellas fråga ”Vilken position söker du på Condé Nast?” på anställningsintervjun.