Bortom synranden

Ön som flykt från det egna jaget. FOTO: Randall Armstrong/Alamy

I långa tider har människor letat efter den lyckliga ön på andra sidan havet. Men den kan aldrig hittas, eftersom det vi vill fly ifrån är oss själva.

Tydligen har inget land i världen så många öar som Sverige. Enligt Statistiska Centralbyrån, som uppenbarligen har lagt ned ett samvetsgrant arbete på saken, ska de i vårt land uppgå till inte mindre än 267 570 stycken. (Även om man kan misstänka att en avrundning skett till närmaste tiotal är det ändå på sätt och vis en förskräckande exakt siffra. Det är inte utan att man börjar fundera över hur livet på Statistiska Centralbyrån gestaltar sig.)

Omgivna av ett sådant överflöd av öar är det inte konstigt att vi har en kärleksfull relation till dem. Ute i skärgården, fysiskt avskilt från fastlandet, finns åtminstone i föreställningsvärlden fortfarande svenskens sommarparadis. När farbror Melker stiger av ångbåten på Saltkråkan lämnar han det moderna samhällets jäkt bakom sig. Och nog är det inte bara klimatet som lockar semesterfirare till Gotland, utan också just det att Gotland är en ö. När färjan lämnar Nynäshamn försvinner världen i aktersvallet.

Vi svenskar är förvisso inte unika härvidlag. Faktum är att ”ön” – som plats och som idé – har utövat en oupphörlig fascination under hela Europas kulturhistoria. Vi ser det till exempel i föreställningen om paradisiska öar, vagt placerade ”på andra sidan havet”. Den mest berömda är utan tvekan Platons Atlantis, men vi har också exempelvis De lycksaliga öarna – ”Fortunatae insulae” – som både Plutarchos (46 – ca 120) och den professionelle besserwissern Plinius d ä (23 – 79) ansåg var belägna någonstans väster om Herkules stoder, det vill säga Gibraltar. Enligt Plutarchos beboddes dessa öar av männi­skor som gudarna hade funnit för gott att belöna med odödlighet och evig ungdom.

”Vi står här, på vår ensamma strand, med ögonen stint fästa på horisonten. ­Kanske dyker ett segel upp innan mörkret faller?”

Alla kulturer som känt till Atlanten verkar för övrigt ha legender om människor som seglat mot den nedåtgående solen och hittat förunderliga länder. Den irländske munken Sankt Brendan berättas ha färdats i en läderbåt till en ö i väster någon gång på 500-talet. I tidigmoderna fantasier hölls det inte för uteslutet att han hade seglat ända till Amerika i sin läderbåt. Hans spanska namn, Samborombón, har därför lånats av byn förutan gata i närheten av Buenos Aires. (Det var för övrigt först häromåret­ som hembygdsföreningen i Mo­bile, Alabama – inte utan knot – tog bort en plakett som delgav den smått häpnadsväckande upplysningen att den walesiske prinsen Madoc hade landstigit just där på 1100-talet, och spritt det walesiska språket bland indianerna.)

Samma livliga fantasi tillämpades på frågan om Atlantis. Priset tas utan tvekan av Olof Rudbeck d ä (1630–1702), som menade att Atlantis skulle ha legat i Uppsala – som ju bland annat är känt för att inte vara en ö. Vad gäller Plutarchos lycksaliga öar leker Encyclopædia Britannica från 1911, med typisk djärvhet, med tanken på att de motsvarar ett halvt glömt minne av tidiga resor till Kanarieöarna eller Madeira, möjligen av fenicierna. Tja, kanske är det så, kanske inte. Ingen vet, helt säkert inte heller Encyclopædia Britannica.

Det mest sannolika är emellertid att alla dessa öar, som är strösslade över medeltida kartor, är fiktiva. De fyller nämligen en mental funktion inte olik Saltkråkan, som med sina tjärade sjö­bodar är farbror Melkers lyckliga ö. Drömmen om den lyckliga ön är drömmen om att avskilja sig, att hitta en plats som ligger bortom och utom, dit världens mörker och elände inte förföljer oss.

Och så länge världen var outforskad gick det fortfarande att tro att de lyckliga öarna existerade. Vi vet att till exempel Columbus trodde det. När han seglade mot väst var han övertygad om att Asien låg på andra sidan havet, men höll det alltså inte heller för uteslutet att det fanns andra sevärdheter på vägen.

Ingen vet säkert vilken ö som först siktades från utkiken på karavellen Pinta i de grå morgontimmarna den 12 oktober 1492, men den låg i vart fall i det som idag är Bahamas. Och den var väl paradisisk, på sätt och vis, men riktigt som Plutarchos lycksaliga öar var den trots allt inte. Och framförallt påminde den överhuvudtaget inte om Cathay och Cipangu, de medeltida namnen på Kina och Japan, kännedomen om vilka hade sipprat till Europa via Marco Polo. Säga vad man vill om det sena 1400-talets Bahamas, men det liknande inte Kublai khans hov.

Columbus outröttliga sökande efter Kina, under totalt fyra resor till Karibien, skulle vara rörande om det inte vore för att det förde med sig en god del mänskligt lidande. Cathay låg för Columbus hela tiden bakom nästa ångande udde. Med hjälp av suggestionens kraft lyckades han till och med halvt om halvt övertyga sig om att diverse palmbladsklädda hövdingar han stötte på var kejserliga ståthållare. (Man måste dock undra om inte ett gnagande tvivel ändå till sist smög sig på. Om det gjorde det sköt han det i vart fall resolut åt sidan till slutet av sitt liv.)

Någon annan som misslyckades grundligt med att finna lyckliga öar var Ferdinand Magellan, som 1519–1521 ledde den första världsomseglingen. Övertygad om att det fanns en passage till det hav som nyligen upptäckts på andra sidan Panamanäset seglade Magellan söderut längs Sydamerikas ostkust. Som den optimist han var utgick han från att varenda vik och flodmynning han stötte på, till exempel Rio de Janeiro-­bukten och Rio de la Plata, var öppningen till passagen. Men varje gång fick hans flottilj moloket återvända ut till havs. När, i närheten av den femtionde sydliga breddgraden, det subtropiska klimatet gav vika för isiga fjordar och fartygen tvingades övervintra, var tålamodet hos besättningen på upphällningen.

Därför kan man kanske förstå att Magellan möttes av mild skepsis när han upptäckte ytterligare en öppning bland klipporna och för gott och väl tionde gången trodde att han hade hittat den västliga passagen till Indien. Där och då fick besättningen på ett av de fyra fartygen nog och vände tillbaka till Europa. Oturligt nog för myteristerna hade Magellan just denna gång rätt. Han hade hittat det smala sundet mellan Eldslandet och det sydamerikanska fastlandet.

Ombord på de tre kvarvarande fartygen blev glädjen stor när de äntligen siktade öppen horisont. Kanoner avlossades och Te Deum hölls. Men glädjen blev kort. Magellan, uppenbarligen oförbätterlig i sin optimism, förmodade nämligen att havet mellan Amerika och Asien var så litet att det kunde korsas på bara tre eller fyra dagar. Att lagren av vatten och proviant var farligt utarmade gjorde alltså inte så mycket – trodde han.

Tråkigt nog för Magellan spänner ju Stilla havet, som vi idag vet, över 45 procent av jordklotets omkrets. Alla som någon gång kört bil mellan Umeå och Skellefteå och tänkt ”hur långt kan det vara” förstår den känsla som infann sig hos Magellan och hans besättning i takt med att veckorna gick.

För att göra illa värre lyckades Magellan, med sömngångaraktig säkerhet, segla rakt igenom Polynesien, som nog kan beskrivas som ­jordens paradistätaste område, utan att få syn på en enda ö.

Först i slutet på januari 1521, efter två månaders resa från sundet, siktade flottiljen till sist atollen Puka-Puka på andra sidan Polynesien. Tyvärr är Puka-Puka kanske en av Stilla havets tio sämsta öar att få syn på efter en transocea­nisk seglats. Här finns inga ätliga frukter och inget färskvatten. Ett par veckor senare kom de till den ö som idag heter Flint Island, bland Linje­öarna i Kiribati, även den utan färskvatten. Av ren förtrytsamhet döpte Magellan öarna till ”Islas Infortunadas” – de olycksaliga öarna. (Till sist, efter nästan fyra månaders överfart, nådde de äntligen Guam borta vid Stilla havets väst­ra rand. Det var i sista stund som de stapplade iland, halvdöda av törst och skörbjugg.)

Likadant som med Columbus och Magellans sökande efter Österns rikedomar är det med sökandet efter de lyckliga öarna. De tycks alltid ligga ytterligare fem distansminuter västerut, precis bortom synranden. I takt med att haven kartlades flyttades de mytiska öarna hela tiden runt på kartan, till att ligga just på de platser som ännu inte utforskats. Och så småningom, från och med 1500-talet, började de försvinna helt.

För den lyckliga ön kan ju aldrig hittas. Den kan inte hittas eftersom när vi flyr världen är det oss själva vi flyr. Hur många har till exempel inte fått idén, efter en lång sommar, att ”flytta till landet”. Man tänker sig att där, ”på landet”, kommer tillvaron alltid att kännas som under julisemestern och man kommer att vara fri från det som annars trycker en. Men när oktober kommer visar det sig att man har tagit med sig precis det man ville bort från: sig själv.

På motsvarande sätt tog det inte lång tid innan 1500-talets européer, redan med en begynnande leda på civilisationen, hade förvandlat de jungfruliga platser man funnit på andra sidan havet till värre kopior av de länder man lämnat.

Det gör ändå kolonisatörerna heder att detta utlöste viss eftertänksamhet och förstämning hos dem. 1542 anordnade den spanska kronan något så modernt som en hearing för att försöka lära av de misstag som uppenbarligen begåtts i Nya världen. En av ledamöterna av haverikommissionen, prästen Bartolomé de las Casas, författade till hearingen en liten skrift med den dystra titeln ”En kort redogörelse för Indiens förstörelse”. Den är präglad av vitglödgad vrede mot spanjorernas girighet och grymhet, och är skakande läsning. Sluttonen är snarast vantro och uppgivenhet. På det blomstrande Hispaniola, som en gång beboddes av femhundratusen människor, skriver de las Casas, hittar man nu knappt en levande själ. Gode Gud, ha förbarmande över oss! ber han.

Ja, så gick det med den lyckliga ön, den som låg just bortom synranden. Världens mörker och elände förföljer oss, för det bor i männi­skans hjärta.

Idag har vi dessutom slut på platser på vilka att leta efter den lyckliga ön. Med de senaste trettio årens explosiva utveckling av satellitbildstekniken har slutligen de sista vita fläckarna fyllts i. Ända till 1930-talet fanns på kartorna en hel arkipelag i norra Stilla havet, som Europas kolonialmakter och Japan trätte om utan att nämnvärt låta sig bekommas av att den inte existerade. Till och med så sent som 1989 kunde en västtysk expedition styra kosan mot Terra Nova-öarna som skulle ligga utanför Östantarktis kust, bara för att upptäcka att där fanns inget annat än hav. En och annan sten är visserligen fortfarande försedd med ett frågetecken på det brittiska amiralitetets sjökort, men i huvudsak är tiden då det fanns mystiska öar förbi. Så försvinner ytterligare en skuggig däld.

En av få saker som nutida upptäcktsresande kan ägna sig åt är att söka världens nordligaste ö. Strax norr om Grönlands nordspets, Kap Morris Jesup, finns en handfull små öar, och då istäcket mellan Grönland och nordpolen stadigt minskar upptäcks ständigt nya. Det är tyvärr inga särskilt spännande företeelser det rör sig om. Det handlar huvudsakligen om uppstickande hällor av mörk sedimentär sandsten.

Länge ansågs den nordligaste av dem vara en holme med det egendomliga namnet ”Kaffeklubben”, men på 1970-talet hittades en grusbank som fick namnet ”Oodaq”, som emellertid några år senare utplånades av isen. Om någon tycker att vi nu skrapar botten av tunnan när det gäller öar kan jag bara hålla med, men det blir tyvärr ännu sämre. Framförallt kan man märka ett snabbt degenererande namnskick: En expedition tjugo år senare identifierade grusbanken ”ATOW1996” och vid millennieskiftet hittades en lavbevuxen klippa som fick det målande namnet ”83-42”. 83-42 behöll rekordet ända till i höstas, då en dansk-schweizisk expedition hittade en ytterligare något nordligare liggande klabbe. Den är ännu inte döpt, så man kan fortfarande hoppas på ett majestätiskt namn för denna jordens yttersta punkt, även om man sannolikt hoppas förgäves.

Det är knappast ett sammanträffande att ungefär samtidigt som världshaven i stora drag utforskats – mitten av 1700-talet – dyker det i kulturen upp en mörk tvilling, en spegelbild, till den lyckliga ön, nämligen den öde ön. På samma gång som vi drömmer om att avskiljas från världen, att lägga ett hav mellan oss och mänskligheten, fruktar vi det också. Och upplysningsmänniskan vet att den lyckliga ön inte finns, så ön slutar att vara en möjlighet. Den blir istället ett hot, och litteraturen börjar grubbla över den skeppsbrutnes rysliga lott. På den öde ön skalas civilisationen bort från oss, och vi blir helt utelämnade åt vår egen sviktande förmåga, precis som Robinson Kruse i Daniel Defoes epokgörande roman (1719).

Det är så vi föreställer oss den skeppsbrutne – ensam. Men det finns också fall av hur hela kulturer på sätt och vis blivit skeppsbrutna. Två exempel är polynesierna på Henderson Island och vikingarna på Grönland.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Henderson, en låg och sandig ö bevuxen med rankor och knotiga buskar, ligger som en yttersta utpost i östligaste Polynesien, många dagsresor med kanot från Pitcairn Island åt väster, i sin tur flera dagsresor från den större ön Mangareva.

På Henderson bodde runt år 1000 förbluffande nog människor, som var helt beroende av livlinan till Pitcairn och Mangareva. Vid samma tid bodde cirka femtusen nordmän i en koloni på Grönlands västkust. Deras enda länk till Europa var Island. Att leva på detta sätt, liksom balanserande på avgrundens rand, är naturligtvis att be om trubbel. Och de bägge gruppernas hemska öde blev också anmärkningsvärt likartat.

När Mangareva drabbades av ekologisk katastrof till följd av avskogning runt år 1400 drog sig polynesierna tillbaka från mellanön Pitcairn. Därmed blev människorna på Henderson i praktiken strandsatta, avskurna från sin värld. De saknade verktyg och material för att tillverka båtar och glömde snart hur man navigerade. Arkeologin antyder – fasansfullt på sitt sätt – att de överlevde på sin prick i oceanen i någon generation efter att kontakten brutits, spanande mot den blå knivseggen i fjärran efter kanoter som aldrig kom.

Nästan samtidigt gjorde böldpesten och danskt handelsmonopol att antalet skepp som anlöpte Island minskade kraftigt. Och till Grönland, som var nästa länk i kedjan, sinade trafiken till en rännil. Det sista skeppet seglade 1408. Därefter blev grönlänningarna fångade vid världens ände, utan järn och timmer.

I Köpenhamn glömde man förvisso aldrig att Grönland fanns, så det måste varit med lite av samma molande dåliga samvete som man besvarar ett fem månader gammalt brev såsom Kristian IV i början av 1600-talet skickade de förs­ta fartygen på nästan tvåhundra år för att ­kolla läget. Men vid det laget hade man glömt var bosättningen låg. När man slutligen hittade den fann man där bara ruiner, och inuiter med avlägsna minnen av ljushyllta och skäggiga människor.

Man vill ogärna närmare föreställa sig grönlänningarnas ensliga slut. De få ledtrådar som finns gör en tung och dyster till sinnes. Det verkar som om nordmännen vägrade anamma inuiternas nomadiska jägarlivsstil när klimatet blev bistrare vid me­deltidens slut. Istället klamrade de sig fast vid en jordbruksekonomi som var anpassad efter Västeuropa. I en isländsk krönika från 1500-talet kan vi läsa hur ett fartyg från Hamburg förs till Grönland av en storm. På stranden i en ödslig fjord hittar de kvarlevorna av en man som är klädd i förunderligt gammalmodiga kläder, och som griper om en kniv vars blad är nedslipat till en ynklig stump. Synbarligen har det inte funnits någon som kunnat begrava honom. Kanske var han den siste?

Vi berörs av Henderson och Grönland för att vi sedan upplysningen undermedvetet uppfattar oss vara i samma predikament. I en sekulär materialistisk världsåskådning lämnas människan mol allena i universum. När vi läser Robinson Crusoe och andra gestaltningar av samma tema, till exempel Flugornas herre (1954), bearbetar vi alltså att vi alla, på sätt och vis, är skeppsbrutna. Vi är skeppsbrutna på ett stenblock som slungas genom rymden, utan annat än ett vagt hopp om räddning.

Vi står här, på vår ensamma strand, med ögonen stint fästa mot horisonten. Kanske dyker ett segel upp innan mörkret faller?

Daniel Bergström

Hovrättsassessor.

Mer från Daniel Bergström

Läs vidare