Uppmaningen från en rådgivare till Bill Clinton i presidentvalsrörelsen 1992 har blivit legendarisk: ”It’s the economy, stupid.”

Japans ledare av idag skulle mycket väl kunna travestera honom: ”It’s the gender equality, stupid.” Många av landets problem idag går nämligen att härleda till den usla jämställdheten.

När man talar om Japans utmaningar talar man ofta om dess snabbt åldrande befolkning, att där finns för få i arbetsför ålder som betalar skatt – och för få som kan jobba inom äldreomsorgen och sjukvården. Men problemen med denna omvända ålderspyramid hade inte behövt vara så stora om fler i arbetsför ålder också hade arbetat. Viss ökad invandring har hjälpt, men täcker inte på långt när behoven. Nyckelfrågan är hur man får fler kvinnor att jobba heltid. Och att få fler att jobba utan långa avbrott för att ta hand om barn och åldrande föräldrar och svärföräldrar.

Att skapa förutsättningar för att även kvinnor ska kunna göra yrkeskarriär handlar alltså inte bara om den enskilda kvinnans mänskliga rättigheter, det handlar om framtiden för Japan som ett välfungerande samhälle. Om fler kvinnor anser att de kan kombinera yrkeskarriär med familjeliv får det nämligen ytterligare en effekt som är fullkomligt avgörande för landets framtid: högre födelsetal. Japans befolkning har minskat i många år nu och takten i minskningen bara ökar – på senare tid med cirka 800 000 invånare per år. Färre föds samtidigt som de äldre lever allt längre. För japaner blir gamla, riktigt gamla. Kejsaren har för länge sedan slutat uppmärksamma alla 100-åringar eftersom de blivit så många.

”Statistiken är slå­en­de: I rika länder i väst står mamman för ungefär dubbelt så mycket obetalt hemarbete som pappan – i Japan sex gånger så mycket.”

Idag har polletten trillat ner hos många av maktens män, den första premiärministern som verkligen förstod var Shinzo Abe. Han styrde landet i åtta år fram till 2020 (och mördades 2022). I hans ”abenomics” fanns också denna insikt, att allt måste göras för att få fler kvinnor ut på arbetsmarknaden. Han kallade det för sin ”Women Who Shine”-politik och propagerade inte bara för den hemma i Japan utan höll också anföranden om den på Wall Street inför finanskretsarna i City of London; oroliga internationella investerare behövde få veta att Japans regering prioriterade frågan.

Det har blivit lite bättre, vi återkommer till det, men faktum är att landet ligger på plats 125 av 146 undersökta länder i fjol­årets rankning av jämställdheten från World Economic Forum. Och det går åt fel håll: året dessförinnan låg man på plats 116. Att landet tappar placeringar beror inte på att det blivit sämre, men att andra länder snabbare blir bättre. Den viktigaste förklaringen till den låga placeringen är en extremt låg andel kvinnor i ledande ställning såväl i näringslivet och förvaltningen som i politiken. Med 10 procent kvinnor i parlamentet hamnar Japan efter Saudiarabien och Kuwait.

Mönstret är tydligt: ju modernare och rikare ett land är, desto högre kommer man i rankningen. Så den fundamentala frågan är: Varför hamnar Japan fortfarande så lågt? Ämnet har intresserat mig ända sedan jag bodde i Tokyo under några år kring sekelskiftet. På den tiden, 2001, inrättade regeringen en jämställdhets­byrå, ett första stapplande steg för att lyfta frågan. Dess första chef var Mariko Bando, redan då legendarisk i kampen för ökad jämställdhet efter att 1969 blivit den första kvinnan på en karriärpost inom regeringskansliet. 2004 skrev hon Vägen mot ett jämställt samhälle. 20 år senare träffar jag henne på Showa Women’s University i Tokyo där ett körsbärsträd ännu blommar framför entrén till universitetsledningens byggnad.

2007 blev hon universitetets första kvinnliga rektor, idag har 78-åringen en rådgivande roll där. Hon suckar tungt inför frågan om Japans låga placering på rankningen:

– Jag känner mig skyldig inför den unga generationen kvinnor i Japan. Varför har vi inte lyckats bättre? Varför? Vi har fått många lagar på plats, lagar mot våld i nära relationer och lagar mot diskriminering. Men lagar är en sak – det verkliga livet något annat.

Det finns ingen enkel förklaring till att det gått så trögt, men hon återkommer flera gånger till den starka föreställningen – även bland kvinnor själva – att det är kvinnor som passar bäst för att ta hand om hem och barn. Statistiken är slående: I rika länder i väst står mamman för ungefär dubbelt så mycket obetalt hemarbete som pappan – i Japan sex gånger så mycket.

– Jag har talat med många kvinnor som inte litar på att deras män klarar det, oroliga för att deras barn kommer att få sämre förutsättningar i livet om de inte är hemma mycket.

När vår egen familj bodde i Tokyo var jag den som tog ett större ansvar än min fru för vår son, något som fascinerade japanerna så till den grad att de gjorde ett inslag om mig på nationell tv. Efteråt lade experterna sina pannor i djupa veck och frågade sig om inte vår son kunde ta skada av att ”pappan utför mammans uppgifter”. Jag berättar historien för Mariko Bando och andra experter under mina dagar i Tokyo 25 år senare. De menar att fler idag skulle le urskuldande åt experternas oro, men att det fortfarande finns många som i stora stycken skulle hålla med.

– Japan är ett extremt konservativt samhälle. Premiärminister Abe kunde tala sig varm för kvinnors rättigheter, men en minister i hans regering kom en gång fram till mig och sa: ”Jag gillar inte jämställdhet, den förstör våra traditionella värderingar.”

Vidare finns en seglivad bild av ledarskap i Japan: att en ledare ska vara en man, att rollen inte passar kvinnor.

– Vi märker det på universiteten, kvinnor väljer oftast mjuka ämnen att studera, som humaniora och vård, ämnen som inte lika ofta leder till ledande positioner i näringslivet eller i förvaltningen.

Att det dröjde ända till 2007 för ett universitet med enbart kvinnliga studenter att också få en kvinnlig rektor – det är ju ett tecken så gott som något. Men behövs verkligen universitet för enbart kvinnliga studenter 2024?

– Ja, tyvärr. Här kan vi få dem att inse att de är lika mycket värda på arbetsmarknaden. På blandade universitet finns fortfarande många manliga studenter som ser ner på kvinnor, bedömer dem enbart efter utseende, berättar för dem att traditionella könsroller är viktiga.

Men allt är inte nattsvart. Hon berättar om sin observation på universitetsområdet som ger en indikation på att landet tar små steg i rätt riktning:

– Vi har en förskola här. När jag började var det kanske 20 procent av barnen som lämnades av sina pappor på morgonen, idag är det nog 80 procent!

Vi talar inte om några jättekliv (hämtningarna står fortfarande mammorna för). Men faktum är att pappor tar ut lite mer föräldraledighet än tidigare, även om det i många fall bara handlar om några veckor.

Ambitionen att få ut fler kvinnor på arbetsmarknaden har också gett vissa resultat. Tidigare brukade man säga att grafen över japanska kvinnors yrkesliv liknade bokstaven M: Efter slutförd utbildning sköt pilen uppåt, för att sedan skjuta nedåt några år då barnen är små, för att sedan gå upp igen – och sedan nedåt på nytt när de återvänder till hemmet för att ta hand om föräldrar och svärföräldrar.

M:et är inte lika tydligt idag, fler kvinnor jobbar fler år – men fortfarande arbetar många deltid med små utsikter till karriär. Ofta är detta självvalt, inte minst på grund av den ålderdomliga sambeskattningen: tjänar kvinnan under en viss nivå slipper makarna skatt – går hon över nivån drabbas paret av en kraftig skattehöjning. Det kontraproduktiva i denna modell är uppenbar och politikerna är på gång att ändra den, men möts av motstånd – inte minst från arbetande kvinnor själva som trivs bra med att jobba lite mindre och slippa skatt.

Att M:et i grafen plattats ut beror på att fler familjer behöver två inkomster – och att det blivit möjligt för bägge att arbeta tack vare en kraftig utbyggnad av förskolan. På vissa håll finns alltjämt en brist, vilket har lett till att arbetsgivarna ­själva i allt högre grad inrättar egna förskolor. Jag besökte en sådan förskola som ligger insprängd bland laboratorierna hos kemianalys-företaget MST i Setagaya i sydvästra Tokyo. Sedan 2018 kan anställda ha sina barn där under hela arbetsdagen. Detta har – tillsammans med erbjudandet att kunna arbeta deltid fram till att barnet är 12 – starkt bidragit till att 60 procent av företagets 400 ingenjörer är kvinnor. MST gör detta också av nödtvång: det är tuff konkurrens om den bästa arbetskraften.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Jag pratade med ingenjören Yasushi Seki vars fru också arbetar på företaget:

– Här finns inga daghem på rimligt avstånd, säger han medan vi visas runt i de superfräscha dagislokalerna där en handfull barn leker med klossar kring ett bord. Hade inte företaget erbjudit detta skulle min fru behövt vara hemma med vår son i flera år.

De gynnsamma villkoren för kvinnor på MST lyser med sin frånvaro på andra japanska arbetsplatser. Det har fått ett växande antal kvinnor att starta eget. Jag diskuterade fenomenet med Jesper Edman, som bott många år i Japan och idag är professor i företagsorganisation vid Waseda-universitetet:

– Som entreprenörer slipper de alla japanska gubbar med förutfattade meningar om könsroller!

Att inte fler kvinnor tar sig fram inom traditionella företag beror emellertid inte bara på gubbarna. Jesper ger ett bra exempel:

– En väninna till min fru, som var på väg att få ett välbetalt jobb, berättade att hon tackat nej. Varför? ”För att mina svärföräldrar oroar sig för att vi skulle behöva flytta utomlands med mitt jobb.”

Japan hade länge relativt få uppstartsbolag, men på senare år har de blivit många fler. De flesta startas förvisso av män, men cirka 10 procent av kvinnor – att jämföra med den ynka procent av företagen på Tokyobörsen som har kvinnor på vd-posten. Många av de kvinnliga entreprenörerna har bott utomlands och marinerats i andra värderingar än de japanska. Jag träffade Erika Iwai som driver företaget Sollective, vars affärsidé är att matcha frilansar med arbetsgivare. Hon jobbade tidigare på ett japanskt företag, men tröttnade. Nu deltar hon ofta i panelsamtal där hon peppar andra kvinnliga företagare:

– Jag får ofta höra att de vill balansera jobbet med att sköta ett perfekt hem. Helt fel! Det måste få vara både ostädat och kaotiskt där hemma.