Där allt började

Milan Kundera påminde om att vi i hög grad har centraleuropéer att tacka för vad som är vår gemensamma västerländska kultur.

Någon gång på sensommaren 1975 satt jag tillsammans med Milan Kundera på Gyllene Ormen i Prag och pratade om staden där vi befann oss.

Lokalen hade fått sitt namn av den orm som krälade i taket där den vred sig och krängde med kroppen som om någon skulle ha pryglat den med käppar. Ur ormens stjärt växte ett stiliserat kvinnohuvud fram: med tomma ögon stirrade det ut i lokalen.

Restaurangen låg – ligger – i Gamla stan på hörnet av Liliová. De låga fönstren vetter mot universitetsbiblioteket Klementinum och utanför skyndade studenter förbi på väg till föreläsningar eller bibliotekets stora läsesal. Där skulle de inte ha kunnat hitta någon enda av Kunderas böcker om de letat efter dem. Efter Warszawapaktens invasion i augusti 1968 rådde i Prag vad som officiellt kallades normalizace, den ”normalisering” som var en omskrivning för den stalinistiska restauration som inte minst drabbat just kulturen. Kundera var satt på index. Sedan länge var alla hans böcker utrensade från bibiotek och boklådor, hans namn var struket ur register och arkiv, så att författaren Milan Kundera förvandlats till en icke-person utan vare sig officiell existens eller historia.

”Långt innan Milan Kundera är de förvandlade till icke-personer. De finns. Fast samtidigt ändå inte.”

Det smärtade mer än det förvånade honom eftersom just Prag är platsen där Kundera menade att den moderna romanen gjort en av sina viktigaste inmutningar, ”den historielöse hjälten”. Ivrigt talade han om hur romanen fortfarande under artonhundratalet psykologiserar, hur den bemödar sig om att förklara sin hjälte. Men i Prag skulle författare som Jaroslav Hašek och Franz Kafka bryta sönder det gamla mönstret. De intresserar sig inte ett dyft för sina hjältars historia, bara för en situation. Hašek är helt ointresserad av att visa hur den tappre soldaten Švejk blivit just till den tappre soldaten Švejk; det enda läsaren får veta om honom är att han lider av reumatism och tidigare sålt hundar med förfalskade stamträd. Magra fakta. Hos Kafka saknar hjältarna till och med identitet. I Processen är Josef K. helt utan förflutet och lantmätaren i Slottet har reducerats till en enda initial, bokstaven K.

Långt innan Milan Kundera är de förvandlade till icke-personer. De finns. Fast samtidigt ändå inte.

Och egentligen finns de bara till för att visa på en värld som ligger utanför dem, en modern och totalitär, där hos Kafka kontoret blir till det totalitära maskineriets spegel, hos Hašek armén. Det är denna litteraturs stora upptäckt. Dessutom, om man så vill, dess budskap. Ty den moderna människa som berövats sin egen historia riskerar att bli till en homunculus, utlämnad till en makt som vill förslava eller förgöra henne.

Men allt det där har man i väst glömt, sade Kundera.

Jag var osäker på vad han menade. Vad hade vi i väst glömt?

”Att det var här som alltsammans började.”

Sedan talade vi om Prag som en smältdegel fastän det inte var det rätta ordet, om en stad där Kafka talade och skrev på tyska, Hašek på tjeckiska, och hur Max Brod var den förste att upptäcka dem då han som jude var hemma i båda de nationella kulturerna och hjälpte dem till ett slags multikulturell överbyggnad.

Plötsligt såg Kundera på klockan: det hade blivit dags för honom att gå till polisen några kvarter bort, på Bartolomˇejská, för att hämta några dokument som han behövde för sin utresa. Bara några dagar senare skulle han resa till Frankrike. Myndigheterna i Prag hade givit honom tillstånd att lämna landet för att under ett år undervisa som gästprofessor i Rennes. Kundera beundrade Frankrike, särskilt den franska kulturen, och gladde sig: från icke-person skulle han åtminstone under några månader få fasta konturer och en uppgift.

Samtidigt var han orolig. Skulle han verkligen bli insläppt i Tjeckoslovakien igen? I februari året innan hade Alexander Solzjenitsyn berövats sitt medborgarskap och dagen därpå utvisats ur Sovjetunionen.

Skulle det inte kunna hända också honom?

Jag följde honom en bit på väg till Bartolomˇejská där jag själv under några år som student i Prag hade suttit i korridorerna och väntat för att få mina id-handlingar godkända med diverse stämplar och namnunderskrifter av polisen.

När vi tog avsked önskade jag honom lycka till.

Milan Kundera skulle inte komma tillbaka. Han blev kvar i Frankrike, så småningom bosatt i Paris där han fortfarande finns, en mycket centraleuropeisk författare som numera skriver på franska och ogärna besöker Prag.

Under de kommande åren skulle jag på avstånd följa Kunderas författarskap, men – jag erkänner – med ett intresse som med tiden svalnade: hans franska böcker från den exil som redan blivit till ett nytt hem föreföll mig mindre viktiga än hans tidiga tjeckiska, som till exempel Skämtet (1967) eller Livet är någon annanstans (1973). Varför? Svårt att säga. Kanske därför att det blivit för sent att ersätta hans tjeckiska rötter – själv skulle han nog ha sagt böhmiska – med franska, att hans romankonst därför blivit alltmer schematisk och anemisk. Som en fyrklöver eller späd ängsblomma hade Centraleuropa torkat ut där mellan sidorna.

”Vad vore vi utan Sigmund Freud och hans psykoanalys, utan författare som Robert Musil, Hermann Broch, Italo Svevo, Bruno Schulz, Elias Canetti eller Witold Gombrowicz?”

Men åtta år efter vårt möte på Gyllene Ormen hade hans Centraleuropa hittat tillbaka in i den essä ( ”Ett kidnappat Västerland eller Centraleuropas tragedi”) som tillsammans med Varats olidliga lätthet (1984) ligger till grund för Milan Kunderas internationella berömmelse. Handlade det om hemlängtan? Inte heller det är lätt att säga. Hursomhelst väckte Kunderas essä stor uppmärksamhet och diskussion trots att vad han skrev sedan länge var bekant: den sovjetiska kommunismen hade installerat sig mitt i Europa där den aldrig varit hemma och förtryckte små nationer som historiskt och inte minst kulturellt hörde hemma i Västerlandet.

Inte i öst, inte i Sovjetblocket, inte i den ryska kulturen. Fjodor Dostojevskij och Franz Kafka kom ur två väsensskilda världar med ingenting mer än konsten gemensamt.

Fast vad som alla intill gränsen för det triviala kände till, formulerade Kundera som anklagelse: i väst har ni glömt bort oss på den andra sidan trots att vi är lika mycket européer som ni. Ni har övergivit oss. Och det är inte bara oförlåtligt, dessutom något ni kan komma att få ångra. Aningslöst – eller cyniskt – har ni avskrivit Centraleuropa, men så samtidigt glömt i vilken stor utsträckning ni har just oss centraleuropéer att tacka för vad som är vår gemensamma västerländska kultur. Den kultur som ytterst bestämmer vår identitet, vilka vi är.

Och utan den är vi alla icke-personer.

Vad vore vi utan Sigmund Freud och hans psykoanalys, utan författare som Robert Musil, Hermann Broch, Italo Svevo, Bruno Schulz, Elias Canetti eller Witold Gombrowicz? Utan kompositörer som Béla Bartók, Arnold Schönberg eller Leoš Janáˇcek, filosofer som Ludwig Wittgenstein eller Edmund Husserl, bildkonstnärer som Gustav Klimt, Oskar Kokoschka eller Egon Schiele? Utan en arkitekt som Adolf Loos eller en judisk visionär som Theodor Herzl? Utan Karl Kraus eller Martin Buber?

Milan Kundera skulle ha kunnat göra sin lista längre än så, men av vad som kanske bokstavligen var ekonomiska skäl avstod han från det: modernismens stora ekonomiska teoretiker, som Friedrich Hayek eller Joseph Schumpeter, var ju också de centraleuropéer.

Jag läste hans essä och erinrade mig vårt samtal på Gyllene Ormen. Här fanns knappast något nytt. Allt som stod där visste jag ju redan, även om jag visste det i egenskap av empiriker och reporter, som mångårig korrespondent i denna del av Europa, alltså som något slags specialist eller professionell gäst hos det kidnappade Västerlandets verklighet. Alltså ingenting att göra stor sak av. Men i centrum för Kunderas analys stod ändå denna dialektik mellan glömska och minne, och att den var illa störd bekräftade min egen erfarenhet: ingen i väst intresserade sig riktigt för Kunderas Centraleuropa.

Inte mer än förstrött och ytligt. Alla verkade ha glömt bort det.

I Svenska Dagbladet kunde jag visserligen publicera mina rapporter därifrån, men som förmodligen lästes bara av en liten krets, till stor del bestående av emigranter och flyktingar från Europas andra sida. Eller av andra så kallade specialister. Och detta intresse var nyckfullt och hade alltid gått i vågor: med toppar som Berlin 1953, Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, Polen och Solidaritet 1980 och så en sista (?) uppflammande nyfikenhet på det andra Europa när kommunismen denna höst för trettio år sedan bröt samman utan att någon mer än dårar och helgon hade kunnat förutse det.

Men snart var allt tillbaka i den gamla vanliga likgiltigheten; intresserar man sig idag för Centraleuropa är det väl för att dricka billigt öl i Prag eller för att ligga på en badstrand någonstans längs den kroatiska kusten.

Men nu var det 1983 och Kundera ville påminna oss om de små nationer på andra sidan järnridån som bakom den hotade att flyta samman till en diffus, gråmelerad och anonym befolkning utan särskilda egenskaper. Som tjeck visste Kundera hur lätt ett litet folk med ett litet språk kan försvinna, både ur historien och från kartan: just denna litenhetens trauma är ett återkommande motiv i hans författarskap. Dessa små nationer ville han nu ta i försvar genom att påminna om vår gemensamma kultur som de varit med om att skapa, i vår tid tillsammans med dem hotad av den främmande sovjetiska kommunismen.

Det var inte helt oproblematiskt. Först och främst genom att de små centraleuropeiska nationernas gränser inte sammanföll med denna gränsöverskridande gemensamma kultur; det var som om en kropp saknades till själen. Var konkret fanns detta Centraleuropa i rummet? Vem och vad hörde dit? På den punkten förblev Kundera ganska vag. Uppenbarligen var kommunismens utbredning större än det kidnappade europeiska Västerland där någonstans mellan Tyskland och Ryssland, som han talade om. Dit hörde inte det osmanska Balkan. Zagreb ja, men knappast Belgrad. Baltikum? Kanske inte heller det östra Tyskland trots kommunismen där. Och något ”västerländskt” hos Ryssland uteslöt Kundera kategoriskt.

Snarare sammanföll den kulturgemenskap Kundera manade fram någorlunda med gränserna för den habsburgska dubbelmonarkin, ett imperium som gått under 1918 och vars kultur ingen längre uppfattade i annat än ahistoriska, nationalstatliga termer, med undantag för några få – amerikanska – historiker som Robert A Kann, Carl E Schorske eller William M Johnston. De var dock knappast lästa i Europa. Vad som där istället blivit kvar av Habsburg uppfattades nästan uteslutande som artefakter eller ren kitsch. Överallt i det kidnappade Västerlandets provinser stötte jag på vad som blivit kvar, flagnade dubbelörnar eller om det nu var det gamla kejsardömets offentliga byggnader, från järnvägsstationer till operahus, alla fortfarande strukna i imperiets lejongula färg (kaisergelb) trots att imperiet för länge sedan lösts upp i nationalstater; flera år innan Kundera skrev sin essä kunde jag i Trieste köpa det allra vackraste vykort i stort format föreställande kejsar Frans Josef, alldeles för magnifik för att läggas på en postlåda. I Budapest kunde jag varje morgon äta min kejserliga fralla (Kaisersemmel) precis som för hundra år sedan och i Kraków dricka samma melange som i Wien.

”Istället lyckades alla nationerna där överleva som just nationer. Det måste betraktas som deras ojämförligt största triumf under förra seklet.”

Det är Milan Kunderas stora förtjänst att han lät detta halvt imaginära rike återuppstå och lyfte fram dess betydelse för det moderna och fria Västerlandet.

Ändå tror jag att han överskattade just kulturens betydelse. Var det den som erbjöd motstånd, som inspirerade och som de små nationerna ”samlades kring” när de värjde sig mot kommunismen? Var det verkligen kulturen som besegrade den? Ty det var ju kommunismen som förlorade, bara några år efter det att Kundera hade varnat för att den skulle kunna vinna om vi glömde bort att den ingenting hade med Europa att göra. Fakta är ovedersägliga: den homo sovieticus som var tänkt att ersätta tjecken, polacken, ungraren, rumänen och alla de andra skulle aldrig komma att se dagens ljus – inte annat än här och där, och då som karikatyr, i mycket begränsad omfattning. Trots nästan ett halvt sekel av kommunism i Centraleuropa blev Den nya socialistiska människan aldrig verklighet.

Istället lyckades alla nationerna där överleva som just nationer. Det måste betraktas som deras ojämförligt största triumf under förra seklet.

Ändå är det tveksamt om den triumfen kan skrivas på den europeiska kulturens konto, som Kundera ville. Och fanns där inte en inre motsättning i hans resonemang, mellan det nationella och universella, mellan den lilla nationalstaten och hans kosmopolitiska kultur? Bättre än som den centraleuropeiska kulturens seger skulle vad som till sist hänt kunna beskrivas som kommunismens nederlag, som ett sammanbrott för ett politiskt system långt svagare än vi trott, men ett sammanbrott orsakat mer av materiella än av kulturella skäl.

Kundera kan ha anat det innan han skrev sin essä. I Frankrike hade han redan från början utsatts för en chock – jag tror inte ordet är för starkt – när han upptäckt hur lågt kultur värdesattes i väst: hur bild och ljud förträngt ordet, hur televisionen trivialiserat och förflackat all kulturdebatt, hur traditionen vanvårdades, journalistik ersatt litteraturen och hur en diktsamling i några hundratals sålda exemplar kunde gälla som bästsäljare. Ofta blev nya och viktiga böcker inte ens recenserade.

Så såg det ut i det fria Västerlandet. Frågan var hur mycket en sådan ”kultur” fortfarande bidrog till dess identitet och självbild. Och på sätt och vis var detta tillstånd värre än i det kidnappade Västerlandet: det kunde se ut som om man aningslöst och frivilligt givit upp vad man i Prag eller Warszawa var tvungen att kämpa för att bevara. I Prag gällde det att försvara den västerländska kulturen emot pansarvagnar i tjänst hos en främmande ideologi och kultur. I Paris mot den stora glömskan, i lättsinnets och den andliga korruptionens tjänst.

Det går att läsa Kunderas essä som ett nödrop, som en uppmaning till besinning, mellan raderna lika mycket riktad till väst som till det Centraleuropa som han lika hårdnackat som övertygande räknar dit. Glöm inte vad ni har! Försvara det! Ta hand om det!

Populärt

Från Wall till Wiman

Det som slår mig när jag har nått slutsidorna i Åke Lundqvists bok om Dagens Nyheters kulturbevakning, Kultursidan. Kulturjournalistiken i Dagens Nyheter 1864-2012 är hur missvisande bokens titel på sätt och vis är.

Och glöm inte att det är allt ni har.

Det senare var inte riktigt sant. Inte ens i Centraleuropa: också där hade många glömt vad man hade, däremot inte vad man inte hade. Ty Centraleuropas motståndskraft hade mer att göra med de bananer som saknades än med vad som faktiskt fanns – alltså det storartade kulturella arvet, bortglömt eller ej. Till sist var det den materiella bristen som paradoxalt mer än Kunderas kulturella arv bidrog till att befria Centraleuropa, människors längtan efter vad de kallade ett ”normalt liv” tillsammans med deras känsla av att detta liv fanns – med Milan Kunderas egna ord – ”någon annanstans”. Denna längtan och denna känsla kunde sammanfattas i ordet väst. Där, i väst, fanns det ”normala liv” som verkade ha minst lika mycket med neonljus och digitalur som med politisk frihet att göra, ett mycket konkret och handfast liv som handlade om just bananer, om att kunna resa fritt och bli av med den kommunistiska vardagens materiella tristess.

Tillsammans blev detta viktigare än kultur. Och detta normala liv hade mer med förnyelse och morgondagen än med tradition och gårdagen att göra.

Medan jag skriver detta hamnar av en slump på mitt skrivbord en intervju som den amerikanske författaren Philip Roth gör med Milan Kunderas kollega Ivan Klíma i Prag. De samtalar i februari 1990, kort efter kommunismens sammanbrott; en kaotisk tid, full av förhoppningar, men också av oro och framförallt osäkerhet inför framtiden. Klíma är, som alltid, klok och försiktig. Men ändå optimistisk: den politiska befrielsen innebär också en befrielse för kulturen, den kommer nu att spela en helt annan och viktigare roll i samhället än under alla de år den var undertryckt och förföljd.

Precis som Kundera var Klíma i mer än två decennier en icke-person, förbjuden att publicera sig.

”Men kanske handlar det om något helt annat: om den stalinistiska världens sista spasm och dödsryckning”

Som bevis på att allt nu ändrats och på kulturens återvunna betydelse berättar Klíma att hans hittills opublicerade roman Kärlek och sopor just lämnat trycket i en första upplaga på 100 000 exemplar. 100 000 exemplar?! I det lilla Tjeckoslovakien? Amerikanen Roth kan inte ens drömma om sådana upplagor; mellan raderna i intervjun kan man nästan höra hans avund.

Ändå övertygar det honom inte eftersom Roth vet mer om den värld som hans tjeckiska kollega ännu bara står på tröskeln till. Men han vill inte såra den som ingenting kan veta om den; istället uttrycker han sig ytterst taktfullt, som om vad han faktiskt tror sig veta bara vore ett förmodande. Kulturen, säger han, har inte mycket framtid i den värld som nu väntar på Centraleuropa, en globaliserad kommersialiserad värld som den ”repressiva, sterila och totalitära” kommunismen paradoxalt skyddade Ivan Klíma och andra kulturarbetare ifrån. Men för kultur intresserar den sig inte. Enligt Roth kommer heller inga i Prag att någonsin samlas för att demonstrera mot denna nya sköna värld, där bilden besegrat ordet och televisionen dygnet runt med alla sina kanaler förvandlar allting till underhållning.

”Äntligen har du och dina författarkolleger brutit er ut ur det intellektuella fängelse där den totalitära kommunismen låste in er. Välkomna till den totala underhållningens värld. Ni vet inte vad ni gått miste om. Eller vet ni?”

På Roths fråga har Klíma ett mångordigt svar av vilket framgår att han egentligen ingenting vet.

Innan Ivan Klíma denna dag hämtat Philip Roth på Prags flygplats har han under hela förmiddagen suttit i en bokhandel och signerat Kärlek och sopor, och kön av läsare som vill ha hans namnteckning i de böcker de redan köpt sträckte sig från bokhandelsdisken långt ut på gatan. Det kan förstås ses som en manifestation av kulturens avgörande betydelse, att ingenting är viktigare än den. Det är åtminstone vad Ivan Klíma vill tro.

Men kanske handlar det om något helt annat: om den stalinistiska världens sista spasm och dödsryckning, om en värld där ordet var så viktigt att det också måste förbjudas.

Jag kommer på mig med att vara nyfiken på vad Milan Kundera skulle ha sagt om saken. Men inser i nästan samma ögonblick att jag förmodligen redan vet det.

Richard Swartz

Journalist och författare.

Mer från Richard Swartz

Läs vidare