De duktigaste

En dag i höstas satt en lapp utanför hissen, handskriven och med röda tuschversaler. Det stod att vi hädanefter måste vara noga med att låsa till källaren eftersom ”uteliggare” hade tagit sig ner där. Lappskrivaren berättade att hon – jag är åttioprocentigt säker på att det rörde sig om en hon – hade hittat en bajs­korv i papperskorgen när hon var nere i tvättstugan, och hon tillade för säkerhets skull: ”så äckligt!”

Jag fortsatte ut på gården och förvånade mig själv med att sända en medlidsam tanke till den stackars sate som inte ens hade en toalett att gå på. Man vet ju själv vilken pina det kan vara att ha ett naturbehov som pockar och larmar i bakhuvudet. Det är omöjligt att tänka på något annat. Blicken börjar flacka efter näringsställen som kan vara vänliga nog att låna ut sin toalett, och man försöker in i det längsta undvika toaletter som har nått en lite väl hög grad av offentlighet, eller hur man nu ska uttrycka det, alltså centralstationer och liknande.

För män som behöver uträtta ”pim-pim”, som det heter i överklassen (och alltså inte ”pom-pom”), blir det ibland nödvändigt att uppsöka täta buskage, men det är nu många år sen som jag, inte utan vemod, insåg att jag blivit för gammal för sånt. (Också.) Jag kan inte förklara varför. Det är som att bära jeans. Det kommer en dag när man bara vet att den epoken är över.

Men tänk att ha det så jämt. Loda omkring på stan med sina tillhörigheter i en medfaren kasse och veta att klockan är småtimme, att till och med Centralstationen har bommat igen för natten och samtidigt känna hur hela ens inre skriker efter ”pom-pom”.

”Men människan är skapt till jämförelser.”

Tanken förvånade mig, som sagt. Det är klart att man inte vill ha uteliggares bajskorvar i tvättstugan. Men jag lyckades alltså sätta mig över mina äckelkänslor och min bekvämlighet och sända en tanke till alla som inte ens har en toalettring att sänka ner sin ändalykt över. Jag blev riktigt stolt över mig själv. Och det händer inte överdrivet ofta.

men det är inte det intressanta. Det intressanta är vad som följde på mina storsinta och empatiska tankar: jag började förakta alla som inte var lika storsinta och empatiska som jag, som exempelvis kvinnan som skrev lappen och tejpade upp den vid hissen.

Jag kan förstås inte veta vad hon kände när hon skrev lappen, men om hon hyste något medlidande med uteliggarna skymtade det inte fram någonstans i hennes meddelande.

Under coronavintern har jag ibland tänkt på mitt självförhärligande skov.

Både i bekantskapskretsen och offentligheten har det utkristalliserats en hel solfjäder av förhållningssätt till pandemin. Just författarna har ofta konstaterat att livet inte förändrats nämnvärt. ”Själv har jag suttit i karantän sen -72”, som en kollega uttryckte det.

Men sen finns det också människor som har varit duktigare än andra. De har hängt som iglar framför Tegnells påbud och presskonferenser, de har undvikit folksamlingar och resor och krogar och inte sällan har de kastat sig in i häts­ka debatter om vad myndigheterna borde ha gjort och när de borde ha gjort det.

De har träffats på huttrande utefikor med fem meters mellanrum eller tänt ljus och tryckt på lådvinskranen framför sina dammiga datorskärmar, och de har gjort det av hänsyn till samhällets gamla och sjuka och svaga, för att inte tala om vårdpersonalen som ständigt ”går på knäna”.

och det slog mig plötsligt att just dessa människor – låt oss kalla dem ”de duktigaste” – också har varit de duktigaste på alla andra områden, så länge jag kan minnas.

De har varit duktigast på mångfald. De har varit duktigast på jämlikhet och feminism. De har varit duktigast på klimatet. De har varit duktigast på postkoloniala perspektiv.

Gör själv ett överslag i din bekantskapskrets, och du ska inse att jag har rätt.

Och det här är väl helt i sin ordning. Det är inget fel i att vara duktig. Världen vore oändligt mycket sämre om den enbart bestod av näspetande skeptiker som jag.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Problemet är att det bara finns ett sätt för de duktigaste att få bekräftelse på att de är just duktigast – och inte bara småduktiga, eller i värsta fall halvhyggliga – och det är att se sig omkring och hitta människor som är mindre duktiga än dem själva. Att nagelfara omgivningen på jakt efter blottor och brister, halvmesyrer och hycklerier, misstag och motsägelser.

Precis som jag utanför hissen: det räcker uppenbarligen inte med att konstatera att jag själv är en ovanligt fin människa. Känslan av finhet är så berusande att jag vill förlänga och förstärka den maximalt, och det låter sig inte göras om jag inte manar fram bilden av en massa människor som inte är lika fina som jag, eller ännu hellre, inte fina alls.

Men problemet är olösligt.

Det är möjligt att världen vore behagligare om vi kunde avstå från dessa koleriska jämförelser mellan oss själva och de andra. Men människan är skapt till jämförelser. Att ständigt söka avvikelser, och att grubbla över om ett alternativ är bättre än ett annat.

Frågan är om vi är lika skapta till självöverskattning.

Bengt Ohlsson

Journalist och författare.

Mer från Bengt Ohlsson

Läs vidare