Göran Rosenbergs bok Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek är därför ovanlig. Dessutom är huvudpersonen originell: andlig ledare, språkbegåvad som få, kosmopolit, samhällsengagerad och skönlitterär författare. Registret är brett.

Ehrenpreis föds i Lemberg 1869, nuvarande Lviv i Ukraina. Efter studentexamen följer studier i Berlin, en doktors­avhandling om 1300-talets judiska mystik och utbildning som rabbin. I valet mellan akademi och det andliga livet överger han forskargärningen och väljer vad som till synes framstår som den mest familjevänliga karriären. Efter några få år i den kroatiska provinsstaden Djakovar i österrikisk-ungerska dubbelmonarkin, kallar den judiska församlingen i Sofia honom till tjänsten som stadens grandrabbi. Med anställningen följer diplomatiska uppdrag som innebär kontakter med flera av Europas ledande politiker.

Till Sverige kommer Ehrenpreis det ödesdigra året 1914. Att han slår sig ned i kontinentens periferi beror möjligen på att mörka moln tornar upp sig på den centraleuropeiska himlen. Tanken på landet i norr kan dock inte ha varit honom helt främmande. Femton år tidigare provpredikar Ehrenpreis i Göteborg för en tjänst. Och väl på plats som överrabbin i Stockholm lär han sig lätt svenska, blir snabbt accepterad av den judiska församlingen och debuterar senare som romanförfattare.

Inom ramarna för en övergripande kronologi ordnar Rosenberg skickligt berättelsen kring specifika teman i olika tablåer, och vi får följa hur Ehrenpreis verksamhet förgrenar sig på den svenska och internationella arenan. Författaren tar rygg på rabbinen och belägger noggrant varje påstående och argument, resonerar klokt och övertygande. Däremot blir det svårt att få syn på privatpersonen. Existentiella dimensioner, bevekelsegrunder, tankar och inre dialog förekommer endast i marginalen. Fru och barn syns knappt. Kanske saknas källmaterial för att fördjupa sig i privat­sfären och sympatiskt nog låter Rosenberg inte dikt trumfa vetande, vill inte som andra hamna i svängdörren mellan fiktion och fakta. Men det kan även bero på att sökarljuset framförallt riktas mot huvudpersonens tankevärld och agerande, och därmed landar det privata i synfältets utkant.

Rosenberg bjuder emellertid på en fa­scinerande och svindlande resa genom judarnas moderna historia med Ehrenpreis som ciceron. Han målar med bred pensel och synliggör den antisemitiska terrängen som rabbinen måste navigera i. Men även inom judendomen är det problematiskt att lägga kurs i konflikterna mellan sefardiska och askenasiska judar, ortodoxa och liberala judar, sionistiska och antisionistiska judar, väst­judar och östjudar. Att det många gånger är mer som skiljer än förenar dem leder till interna strider och käbbel som till slut får Ehrenpreis att tröttna på sionistiska kongresser.

”En envis följeslagare vid läsningen är frågan vad det innebär att vara jude”

Boken är alltså ingen traditionell biografi utan väl så mycket en berättelse om den kulturella och politiska judendomen. Ehrenpreis fungerar i sammanhanget även som en sorts prisma för att belysa sionismens olika krumbukter.

Under 1890-talet är drömmen om ett eget land eller rättare sagt sionismen i stöpformen. Journalisten och central­gestalten Theodor Herzl närvarar vid rättegången mot den fransk-judiska kaptenen Alfred Dreyfus, som på falska grunder döms för landsförräderi. Han inser då och där att judarna aldrig mer kommer att kunna leva fritt i Europa och anordnar den första sionistkongressen. Ehrenpreis fungerar som hans högra hand, men för honom handlar sionismen inte om en judisk stat eller nationsbyggande utan om kultur och andlighet.

Ehrenpreis syn på judendom utgår alltså inte från politisk eller territoriell makt utan från ett litet folks erfarenheter av fördrivande och fångenskap, av politisk kraftlöshet och vanmakt. Ur dessa lärdomar växer en tro på den svagas rätt och den maktlösas rättvisa fram, rabbinen ser en judisk väg mellan getto och assimilering. Kritiken av den politiska sionismen bottnar ytterst i en oro över att judendomen riskerar att reduceras till en nationell angelägenhet, att judarna blir en nation bland alla andra som förknippas med vapenmakt, ockupation och etnisk rensning. I Ehrenpreis värld ska majoritet och minoritet istället leva fredligt sida vid sida, och han ser ljust på den judiska diasporans möjligheter och framtid. Idéerna överskrider sin tid, men får ringa stöd bland sionisterna, som efter hand blir alltmer besvikna på hans så kallade kultursionism.

Rosenberg spårar dock en kluvenhet i Ehrenpreis syn på det sionistiska projektet. Bilden av judendomen som utkristalliseras är bitvis osammanhängande och ibland motsägelsefull. Under nazismens framfart erkänner rabbinen att Palestina måste bli en territoriell tillflyktsort för de judar som Europa inte vill kännas vid. Och 1945 förstår han mycket väl att en del av den judiska diasporan vill normalisera sitt liv i det pånyttfödda Palestina. Han döljer inte heller sin beundran och entusiasm för det judiska nationsbygget i Palestina, men överger likväl aldrig sin livslånga tro på den judiska diasporans roll och betydelse.

I boken beskrivs Ehrenpreis judiska väg träffande som egen och speciell. Sionister är osäkra på hans sionism, ortodoxa på hans judendom och nyanlända i Sverige betraktar honom som myndigheternas man. Även om rabbinen i stort motsvarar förväntningarna och lever upp till rollen som ledargestalt framstår han med sina egensinniga visioner som en solitär. Författaren ser en enslig profetgestalt, en självvald ensamroll som judisk förnyare.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Ehrenpreis egensinniga vägval både väcker frågor och fascinerar, inte minst Rosenberg. På ett djupare plan handlar boken inte heller bara om rabbinen utan av allt att döma väl så mycket om författaren själv och hans ständiga brottning med den judiska identiteten. Rosenberg träder själv in i berättelsen och slår fast att hans relation till det judiska visserligen tagit varierande uttryck. Men han sympatiserar med Ehrenpreis sionism, det vill säga med ett kosmopolitiskt förhållningssätt där den judiska diasporan utgör en livsform. Judisk kultur ska existera i växelverkan med sin omgivning, universalistisk men också partikularistisk.

Inledningsvis framgår att Rosenbergs syfte med boken är att få en glimt av ljuset som Ehrenpreis såg, hoppet han kände inför kultursionismen. Men utvecklingen gick åt fel håll, vilket rabbinen hann se mot slutet av sitt liv: Israel blev en stat där minoriteten förtrycktes. Om det nu ändå blev en stat hade han hoppats att den skulle förkroppsliga en judisk kultur genomsyrad av solidaritet med de svaga. Och sionismen byggde heller inte en bro mellan judendomen och världen, utan förhärligade den judiska staten och nationen.

Rosenberg betonar att problemen som Ehrenpreis aktualiserar inte bara är brännande för judar. De formuleras utifrån en speciell judisk erfarenhet och tradition, men har alltid något väsentligt att säga den icke-judiska omvärlden om en etisk förpliktelse. Avslutningsvis vänder sig författaren också direkt till Ehrenpreis: ”Du lämnade efter dig spåren av en djup och innerlig kärlek till vårt gemensamma judiska arv, dess poetiska skönhet och kraft inte minst, och visade att där fanns något att älska också för mig.” Finare än så kan bokens kvintessens knappast uttryckas.

Vid läsningen av Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek infinner sig då och då en känsla av övermättnad. För många röster i debatterna om antisemitism och sionism, för många citat. Ett varsammare urval hade skapat en bättre rytm i berättelsen. Men det är ändå ett imponerande och tankevidgande verk som trollbinder och synliggör centrala stråk i den judiska kulturen. Angeläget, medryckande berättat och med räckvidd in i dagens värld. Det förflutna dyker ständigt upp genom sprickor i vår egen tid. En envis följeslagare vid läsningen är frågan vad det innebär att vara jude.