Jackie Jakubowski kom till Sverige på flykt från den polska kommunistregimens antisemitiska förföljelser. Här har han skapat ett forum för svensk-judisk kultur men också svensk demokrati.

Jackie Jakubowski är en central gestalt i svenskt judiskt liv, men också i kultur och samhällsdebatt. Under sina trettiofem år som chefredaktör i Judisk Krönika har han kanske mer än någon annan presenterat judisk kultur och judisk historia i vårt land.

Från den positionen har han oförtröttlig och engagerat samtalat med sina läsare, judar som icke-judar. Majoritetskulturen har korsbefruktats med minoritetskulturen. Nu går han, obegripligt nog, i pension och lämnar över sin tidskrift i andra händer. Vi träffades för ett samtal om judisk identitet, antisemitism, flyktingar och integration.

Mats Wiklund (MW): Berätta om din uppväxt? Du kom till Sverige vid 19 års ålder.

Jackie Jakubowski (JJ): Ja. 1970 från Polen, med min far. Han var sjuk och dog av cancer ett år senare i Göteborg. Jag kommer från en mycket judisk familj, men kanske inte på det sätt som många föreställer sig. Min far var övertygad ateist och socialist. Före andra världskriget var han med i Bund, ett socialdemokratiskt judiskt parti som förespråkade judisk kulturell autonomi inom Polens gränser, med jiddisch som språk. I hans judiska identitet fanns inget utrymme för judendomen som religion. Men när vi kom till Sverige gjorde han något som jag tyckte var konstigt: han ville besöka en synagoga. Det stred mot allt vad jag trodde han stod för. Jag själv hade aldrig varit inne i en synagoga. När jag växte upp firade vi inga judiska högtider, däremot katolska.

MW: Det måste du förklara.

JJ: Jag förlorade min mor mycket tidigt och min far anställde en hushållerska, Halina, som lagade mat och tog hand om mig. Hon kom från en liten by utanför Krakow och var en troende katolik. När hon sa till mig att hon ville ”rädda mig från helvetet”, det vill säga bli kristen, menade hon väl. Så vi gick i kyrkan på alla katolska högtider, vi firade förstås jul och hade julgran i vardagsrummet. Men i övrigt var det religiösa inslaget i familjen obefintligt. Tanken på att ”rädda mig” övergav hon så småningom.

MW: Så plötsligt ville din far besöka synagogan i Göteborg?

JJ: Ja. Han kände förmodligen på sig att han skulle dö snart. Och han ville också berätta för mig att han inte hade varit i en synagoga sedan 1920-talet när han lämnade sin by och flyttade till Warszawa.

MW: Eftersom du ju själv var närmast helt okunnig om det religiösa kan man fråga vilken roll judendomen spelade för dig.

JJ: Ingen roll alls som religion, men oerhört mycket som kulturtradition, historia, värderingar och förhållningssätt. Jag var jude och ingenting annat, men jag uppfattade inte att det hade något med religion att göra utan med böckerna i min fars bibliotek. Han hade hyllmeter med litteratur, allt på jiddisch, från Shakespeare till Karl Marx. Att min far plötsligt skulle gå i synagogan var obegripligt för mig.

MW: Hur reagerade din far när han kom in där?

JJ: Något mycket märkligt hände. Han rev diskret ut en sida ur bönboken och stoppade den i sin kavajficka. Och där förblev den fram till hans död. Han ville bli påmind om sitt judiska liv, om allt det som gått förlorat i Förintelsen.

MW: Det var först då han ville berätta om kriget?

JJ: Ja. Först då kunde han berätta att han hade tolv systrar, alla gifta och många barn. Samtliga mördades med sina familjer redan under krigets första år. Min far räddades då han förstod vad som skulle komma och flydde österut. Han hamnade i Vitryssland och sedan, när ryssarna grep honom, i Sibirien där han satt två år i läger. Han anslöt sig sedan till en polsk armé som bildades i Sovjetunionen. Efter kriget återvände han till Polen.

MW: Du och din far tvingades lämna Polen på grund av den kommunistiska regimens antisemitiska kampanj 1968–1970. Hur reagerade du på den? Kom den som en stor överraskning?

JJ: På ett plan blev jag inte överraskad. Antisemitismen hade alltid funnits. Samtidigt var det omöjligt att föreställa sig Polen utan judisk närvaro. Det hade funnits judar i landet i över tusen år.

MW: Fast nu efter kriget var den judiska befolkningen starkt decimerad.

JJ: Visserligen. Men det judiska fanns ändå där, i form av influenser på litteratur, konst, samhällsutveckling – och av minnet och känslan av tomhet efter en utplånad värld. Liksom närvaron av antisemitismen, som alltid fanns latent. Ändå tyckte man att det fanns en gräns efter folkmordet på Europas judar. Ingen kunde tro att det skulle gå så långt som det blev i Polen 1968. Vi kunde inte tro att vi, tjugo år efter kriget, skulle bli kallade för femtekolonnare, att vi skulle kastas ut från skolor och arbeten. Det var en medveten politik att göra sig av med judar. Det fanns därför inget alternativ: alla judar som kunde lämnade Polen i slutet av 1960- och början av 70-talen.

MW: Det måste varit oerhört smärtsamt. Nu händer det igen: en statligt sanktionerad politik riktad mot judarna!

JJ: Ja. Och särskilt svårt var det för min far och hans generation. Ändå var jag så omedveten om hela den här processen. Det kom så plötsligt. När antisemitisk propaganda började rulla var den svår att stoppa.

MW: Nu blir det ofrånkomligt att fråga om Förintelsen. Diskuterades den i ditt hem?

JJ: I stort sett aldrig. Och det berodde naturligtvis på hans trauma. Han besökte aldrig platsen där hela hans stora släkt hade mördats.

MW: Hur mycket var du själv, bortsett från det du lärde dig hemifrån, medveten om Förintelsen?

JJ: Min skolklass åkte till Auschwitz på ett studiebesök när jag var 14–15 år. En guide visade oss barackerna. ”Där fanns polackerna. Där grekerna. Där satt fransmän …” Och så vidare. Sedan pekade läraren ut en barack som låg lite längre bort: ”Där borta satt de judiska offren inspärrade.” Men just denna, ”judiska barack”, förklarade man, var för tillfälle stängd för renovering. Det vi lärde oss var att det i Auschwitz dödades olika nationaliteter och folk, inklusive judarna. Förintelsen av judarna gled man bara förbi. På minnesstenen som rests utanför ingången hedrades ”den tyska fascismens offer”.

MW: Det var ingenting annat än en ideologisk manipulation.

JJ: Visst. Men det förstod inte vi. Vi trodde att judar var en grupp bland många andra offer för fascismen, och sedan kom Röda armén som befriare. För de flesta polacker blev det en chock efter kommunismens fall att få reda på sanningen: Förintelselägren var inte en plats där 95 procent av alla offer var judar.

MW: Hur reagerade du inför Sverige och det svenska samhället som det såg ut när du kom hit?

JJ: Jag gjorde nog inga djupsinniga reflektioner. Jag var ung och blyg. Men för mig var det alldeles uppenbart att jag hade hamnat i ett paradis. Här har man rätt att tycka precis vad man vill. Man behöver inte låtsas. Man behöver inte ljuga. Tänk dig att växa upp i ett samhälle som byggde på lögn. Alla ljög, eftersom det inte gick att överleva om man inte ljög. Jag minns när studentdemonstrationerna slogs ned den 8 mars 1968 och vår samhällskunskapslärare var tvungen att upprepa regimens idiotiska lögner. Plötsligt sade en kille i klassen att det där inte stämde. Han hade ju hört något helt annat på Radio Free Europe. Det blev helt tyst. Alla hade lyssnat på Radio Free Europe, inklusive läraren. Men vad kunde han säga?

MW: Det är en oerhört talande bild.

JJ: Ja. Och just därför var det svenska samhället så fantastiskt för mig. Men att man kunde tycka vad man ville hade också en baksida. För mig blev förstamajdemonstrationerna första året i Sverige en chock. Jag var inte förberedd. Hur kunde de frivilligt sjunga Internationalen? Eller var de tvungna? Klasskampsparollerna och röda fanor när kommunisterna marscherande på Järntorget! Jag trodde de var galna.

MW: Och i längden hade det väl varit omöjligt för dig att inte bilda dig en politisk uppfattning, med tanke på din bakgrund och din judiska identitet?

JJ: Jag var aktiv i judiska studentklubben i Göteborg och mycket av engagemanget kretsade kring Israel och Mellanöstern. Det passade mig väldigt bra. Mitt svar till dem som demonstrerade med röda fanor och palestinaschalar var att engagera mig i Mellanösterndebatten. Mina motståndare inom KFML(r) och SPK, med ”krossa sionismen” och bilder med Stalin på sina propagandaaffischer, var jag inte så imponerad av. Mitt ställningstagande för Israel blev en kamp mot kommunisterna och för demokrati.

MW: Uppenbarligen blev det också inledningen på ett starkare engagemang för judendom hos dig.

JJ: Jag skulle inte kalla det ”engagemang för judendomen”. Det hade ju ingenting med religionen judendomen att göra! Jag talar om politik, opinionsbildning, samhällsvärderingar. Man kan säga att detta engagemang började med Per Ahlmark som jag lärde känna i början av 1980-talet. Jag var ju en potentiellt liberal person. Per hjälpte mig att orientera mig och skaffa mig en liberal hållning i samhällsfrågor men också, så småningom, i frågan om religionens ställning i ett samhälle. Jag ingick plötsligt i en krets där jag kände mig hemma. Min judiska identitet var inte något hinder för mina politiska intressen och mitt samhällsengagemang. Tvärt om. Min judiska identitet är alldeles självklar för mig.

MW: Låt oss prata om Judisk Krönika.

JJ: När jag blev tillfrågad att bli chefredaktör blev jag väldigt glad. Men det var svårt. Jag visste ingenting om journalistik. I början fyllde jag sidorna med texter om ”Det spännande resmålet Israel”, om ryska judar som vill utvandra, om Mellanösterndebatten, om barmitsva-fester på församlingen och så vidare.

MW: Det var i praktiken ett församlingsblad.

JJ: I stort sett. Under den här tiden kunde läsaren knappast hitta djupare texter som berörde judisk filosofi eller religiös tradition. Efter ett tag började jag fråga mig om det inte fanns andra judiska uttryckssätt.

MW: Och vad kom du fram till?

JJ: Jag hade turen att få studera på ett college i Los Angeles åren 1985–86. Jag valde jag framför allt religiösa kurser och fick en mastersexamen i judisk teologi. En helt ny värld öppnade sig för mig, något som berikat tidningen, men också mig själv. Men nej – jag blev inte religiös eller ”troende”! Jag medverkar gärna idag i Humanisternas tidskrift Sans.

MW: Dina nyförvärvade kunskaper har förstås påverkat innehållet i Judisk Krönika? Idag är det en tidskrift som inte längre bara riktar sig till den innersta kretsen judiska församlingsmedlemmar utan som har vidare utblickar och en journalistisk hållning.

JJ: Ja. Det är ingen slump att jag valde ett liberalt college och judiska studier vid ett liberalt universitet i Los Angeles. Jag tillhör en liberal judisk församling som accepterar kvinnliga rabbiner, samkönade äktenskap och religiös pluralism som innebär att olika synpunkter och ställningstagande respekteras. Min hållning till religionen har alltså medvetet en liberal, ideologisk bas. Jag är för religionsfrihet, men också för frihet från religionen. Denna inställning har självfallet påverkat innehållet i Judisk Krönika.

MW: Skulle man – möjligen hårdraget – kunna säga att det är ett nödvändigt förhållningssätt om man vill kunna kalla sig ”en god jude”? Att det finns en växelverkan mellan liberala värderingar och ett judiskt perspektiv?

JJ: För min del ja! Men jag respekterar dem som inte håller med mig. Många judiska läsare har varit kritiska mot min uppfattning som jag gett uttryck för i Krönikans spalter. Det har inte varit populärt att kritisera ultraortodoxin för dess fanatism och dogmatism. Jag menar att en sådan hållning i själva verket går emot judendomens tanke att man närmar sig religiösa frågeställningar inte utifrån dogmer utan utifrån skepsis: Kanske har jag fel? Kanske har du fel? Låt oss prata om det.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

MW: Det har alltid funnits ett starkt liberalt drag i svensk judendom.

JJ: Ja. Det går tillbaka till 1800-talet. Man kunde inte komma in i det svenska samhället och samtidigt hålla fast vid ortodoxa seder och bruk. Det gällde att bejaka majoritetssamhället värderingar. Detta stod inte i strid med bevarandet av en judisk identitet eller religiöst utövande. Men det skulle inte ske i hemlighet. Öppenhet och valmöjligheter gynnar oss alla.

MW: Det är förstås en fråga om integrering.

JJ: Ja. Och det är något som man själv måste ta ansvar för på olika sätt. 1910 gav den judiske grosshandlaren Isaak Hirsch en gåva till Stockholms judiska församling: en gård som skulle inrymma ett sommarläger för fattiga judiska barn. De kom från södra Stockholm och talade jiddisch. Nu hamnade de i en svensk idyll i Roslagen. De kom i kontakt med svenskar och svenska traditioner, men också judiska. När de två veckor senare åkte därifrån hade integrationsprocessen redan inletts. En generation senare var den fullbordad. En svensk-judisk generation börjar växa fram.

MW: Frågan som nu hänger i luften är: Kan man översätta den erfarenheten på dagens invandringsdebatt?

JJ: Naturligtvis. Om man har den inställningen att den första generationen invandrare aldrig kommer att tala svenska flytande men att deras barn ska bli litteraturprofessorer, då skapar man förutsättningar för integration. För vad man då säger är: jag tillhör det här samhället och jag vill bidra till det. Men jag vill också att detta samhälle ska respektera mina religiösa övertygelser och mitt judiska kulturarv. Jag vill inte assimileras utan integreras. Det första man ska skaffa sig är böcker på svenska, inte en parabolantenn riktad mot det gamla hemlandet.

MW: Med flyktingkrisen har vi nu en exceptionell situation i Sverige, ekonomiskt och socialt. Men hur ser du på frågan om dessa människors möjligheter och vilja till integration? Är inte det i sig en stor samhällelig utmaning?

JJ: Absolut. Men då gäller det att det skapas förutsättningar för dess människor att integreras, samtidigt som de har kravet på sig att acceptera att de är en del av det svenska samhället.

MW: Vilket för oss in på frågan om den växande antisemitismen i Sverige som är etnisk-religiöst färgad. Det gör den mycket mer komplicerad än förr.

JJ: Fram till 1970-talet var antisemitismen i Sverige visserligen en realitet men inte något större hot. Idag är den importerad, vilket i sin tur stärker den inhemska, latenta antisemitismen. Här sker en växelverkan mellan det muslimska judehatet å ena sidan och å den andra den traditionella, ofta religiöst och socialt präglade och politiska – både extremhöger och extremvänster – antisemitismen.

MW: Hur reagerar de judiska församlingarna i Sverige på dagens antisemitism?

JJ: Idag är de svenska judarna mycket mer synliga i debatten än tidigare. Tidigare fanns en tendens att ligga lågt. Idag vägrar vi att leva på antisemiternas villkor; att all vår verksamhet skulle går ut på att besvara angrepp. Vem vill leva så? Det finns i Sverige en starkt judisk kulturverksamhet, kultur- och utbildningsinstitutioner upp till universitetsnivå, teater, museum och en uppskattad kulturtidskrift. Den judiska identiteten skall inte vara en börda utan något som berikar både den judiska gruppen och det svenska samhället. Detta är ett judiskt förhållningssätt och en framgångsrik överlevnadsstrategi. Till och med i gettot i Warszawa, med vetskap om vad som väntade organiserade man undervisning. Skolklasser spelade musik, man läste dikter. Det handlade om att inför det oundvikliga bevara mänsklig värdighet.

MW: Och att bevara sin judiska identitet. Har frågan om vad det innebär att vara jude blivit viktigare nu?

JJ: Frågan om identitet tillhör de klassiska standardfrågorna som varje judisk generation ställer. Vi är överlevnadskonstnärer. Det judiska handlar om att det alltid finns ett hopp.

Mats Wiklund