I Webers kanske mest kända verk, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1904), studerade han hur den asketiska protestantismen, i synnerhet kalvinismen, bidrog till att skapa en kapitalistisk anda som så småningom kom att dominera den moderna ekonomin.

I dagens sociologi är intresset för religion inte lika stort som det var för ämnets klassiska författare. Detta beror naturligtvis till viss del på att religionen inte har samma betydelse i det moderna västerländska samhället som den tidigare hade. Men intresset för religion har ännu inte helt försvunnit hos sociologer. En av 1900-talets mest intressanta sociologer, amerikanen Peter L Berger (1929–2017), ägnade till exempel i princip hela sin forskargärning åt reli­gionen. I detta sammanhang kan även den amerikanske sociologen Robert N Bellah (1927–2013) nämnas. Hans magnum opus Religion in Human Evolution. From the Paleolithic to the Axial Age (2011) väntar ännu på att upptäckas av fler religionsvetare och sociologer.

Även på svensk mark finns, glädjande nog, tecken på ett bestående intresse för religionssociologi. Mikaela Sundberg, professor i sociologi vid Stockholms universitet, har relativt nyligen utkommit med sin synnerligen intressanta bok Fraternal Relations in Monasteries. A Laboratory of Love.

När Sundberg tar sig an ämnet religionssociologi ligger fokus inte på religionen som en social kraft i samhället som stort, vilket var det som intresserade klassikerna. Hon studerar istället hur vissa specifika religiösa idéer uppfattas och levs i ett särskilt organisatoriskt sammanhang. Mer specifikt intresserar sig Sundberg för den spänning som uppstår mellan det kristna budet att älska sin nästa och dess faktiska uttryck i det vardagliga umgänget mellan munkar och nunnor i ett kloster.

”Alla bröder och systrar ska älskas som Guds avbilder, inte för att de är specifika personer med unika drag och egenheter. Vänskap är därför inte tillåtet.”

De munk- och nunneordnar som Sundberg studerar i Fraternal Relations är cisterciensorden och trappistorden. Dessa två ordnar påminner i själva verket mycket om varandra, eftersom den senare är en förgrening ur den förra. Sundberg har genomfört djupintervjuer med 20 nunnor och 15 munkar som lever i sex olika cisterciens- och trappistkloster i Frankrike. Som forskare fick hon även under en kort period delta i nunnornas dagliga arbete i klostret. Sundberg redovisar sitt resultat i nio kapitel i Fraternal relations, vilka bland annat behandlar inträdet i klosterlivet, sången vid den så kallade tidebönen, det gemensamma arbetet i klostret, munkars och nunnors samtal med sina bröder respektive systrar samt den sociala kontrollen i klostret.

Enligt kristendomens så kallade dubbla kärleksbud ska människan älska såväl Gud som sin nästa. Dessa två bud är nära förknippade med varandra, vilket Jesus själv understryker (se till exempel Matt 22: 34–40). Det går enligt kristen tro inte att älska Gud och samtidigt avsky sin nästa. I Första Johannesbrevet (4:20) heter det med några välkända ord: ”Om någon säger: ’Jag älskar Gud’ men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett.”

För munkar och nunnor är den nästan som ska älskas i huvudsak människor som har valt samma slags livsform som de själva gjort. Att älska sin nästa är att älska de bröder och systrar man möter varje dag i klostret, hur irriterande de än kan vara. Sundberg kallar detta slags relationer som betraktas som förebildliga för munkar och nunnor i klostret för ”broderliga relationer”. Den broderliga relationen ska, påpekar munkarna och nunnorna själva, skiljas från de naturliga och spontana känslor som männi­skor kan ha för varandra. Broderliga relationer levs framför allt i ett gemensamt sammanhang med andra människor som skriver under på samma religiösa trosföreställningar och etiska värderingar som man själv gör.

Detta organisatoriska sammanhang utgörs av det som sociologen Erving Goffman (1922–1982) i Asylums. Essays on the Social Situation of Mental Patients and Other Inmates (1961) beskrev som ”totala institutioner”. En total institution är en plats där ett större antal individer lever tillsammans avskurna från det övriga samhället under en längre period. Livet i en total institution präglas ofta av stränga regler. I en total institution har en person inte själv möjlighet att bestämma när hon ska komma eller gå, vad hon ska ha på sig, när hon ska tala, vad eller när hon ska äta med mera.

Dessutom saknar totala institutioner ofta den uppdelning i rumsliga och tidsliga kategorier som annars kännetecknar det moderna västerländska samhället. Medan människor i allmänhet tenderar att arbeta, sova och tillbringa fritiden på olika platser och med olika människor, saknas dessa uppdelningar i en total institution. I en total institution utspelas allt inom samma väggar, tillsammans med samma människor. Som exempel på dessa typer av organisationer brukar fängelser, psykiatriska sjukhus, barnhem, armén och kloster nämnas.

En väsentlig skillnad mellan ett fängelse och ett kloster är emellertid att en munk eller nunna, till skillnad från en fånge, själv har valt sin livsform. Munken och nunnan har valt klosterlivet för att fördjupa sin kristna tro och kan, åtminstone i juridisk mening, lämna klostret så snart han eller hon så önskar. Men även om klosterlivet är frivilligt, påverkar det organisatoriska sammanhanget ofrånkomligen det slags sociala relationer som kan existera i ett kloster. Den hårt reglerade livsföringen, och inte minst kravet på tystnad, gör att broderliga relationer i klostergemenskaper sällan kan gå på djupet, även om det också händer.

Den broderliga relationen kännetecknas i själva verket av en viss distans, vilket skiljer den från typiska vänskaps- och kärleksrelationer. Kärleks- och vänskapsrelationer tenderar att vara personliga och selektiva, där inte alla är välkomna in i den värmande gemenskapen. I klostret måste kärleken till nästan istället omfatta alla medlemmar, och en munk eller nunna får inte föredra en viss broders eller systers sällskap framför en annans. En sådan ordning kan, påpekar Sundberg, leda till bildandet av informella grupper som kan hota sammanhållningen i klostret, men även utmana ledningens makt. I likhet med andra organisationer är kloster inte immuna mot de problem som kan uppstå på grund av att informella grupper differentieras från den större gruppen. Den broderliga relationens företräde framför alla andra relationer är garanten för att detta inte ska ske.

På grund av kravet på distans får budet om kärlek till nästan en specifik­ tillämpning i klostren: Alla bröder och systrar ska älskas som Guds avbilder, inte för att de är specifika personer med unika drag och egenheter. Vänskap är därför inte tillåtet. Munkarna och nunnorna i Sundbergs intervjumaterial är naturligtvis medvetna om att de går bättre ihop med vissa bröder eller systrar än med andra, men i klostret tvingas de arbeta med sig själva för att sätta sig över sådana naturliga tendenser.

Detta arbete tar ofta formen av vad Sundberg kallar ”asketiskt ansvarstagande” (ascetic responsibilitzation). Med denna term avses att nunnorna och munkarna tar på sig ansvaret för att de inte lyckas känna eller uppfatta saker såsom de anser att de borde göra. De arbetar därför med sig själva för att bringa sina känslor och sitt beteende i överensstämmelse med de förväntningar som ställs på dem. En nunna kan till exempel självkritiskt reflektera över att hon inte har större tolerans för en syster som uppträder dominant gentemot henne och uppfatta detta som en möjlighet för henne att lära sig större ödmjukhet. Det asketiska ansvarstagandet är, menar Sundberg, ett sätt för munkar och nunnor att själva ta på sig ansvaret för de problem som egentligen har sitt upphov i den spänning som oundvikligen existerar mellan det kristna kärleksbudet och ett liv i den frivilligt valda totala institution som klosterlivet utgör.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

En central del av den broderliga relationen är att munkar och nunnor ut­övar en ständig självkontroll i sina interaktioner med andra medlemmar i gemenskapen. Ledningen i de kloster Sundberg besökte ogillade till exempel småprat, uppsluppna skämt, kritik eller skvaller. Alltför närgångna frågor om bröders eller systrars bakgrund eller om deras uppfattningar i olika frågor accepteras inte heller, eftersom sådana ämnen lätt leder till spänningar som kan hota friden och stabiliteten i klostret. Munkar och nunnor behöver vara medvetna om vilka samtalsämnen som kan ha en destruktiv potential, så att de kan undvika dem och inte råka falla in i en oöns­kad konversation. Detta innebär att en munk eller nunna egentligen inte kommer att lära känna sina medbröder eller medsystrar i någon djupare mening, vilket förstås inte heller är meningen. En före detta trappistmunk som Sundberg intervjuade fann informella möten i klostret påfrestande, eftersom några naturliga samtalsämnen knappast erbjöd sig. Det var därför en lättnad för honom när han kom på att frågan om vad en broder för tillfället läste alltid fungerade bra i en konversation.

En nytillkommen broder eller syster förväntas lära sig dessa mer eller mindre uttalade umgängesregler om vad som är lämpliga samtalsämnen i klostret. Om en medlem visar oförmåga att lära sig reglera sina spontana infall och skadliga impulser, kan det av övriga medlemmar uppfattas som en indikation på att klosterlivet kanske inte är rätt plats för den personen.

Mikaela Sundberg har skrivet en stimulerande bok som sätter igång den sociologiska fantasin hos läsaren. Fraternal Relations in Monastries vittnar dessutom om hur spännande religionssociologi kan vara, men även om ämnets relevans för sociologin i stort.

I det avslutande kapitlet diskuterar Sundberg likheter och skillnader mellan broderliga relationer i kloster och i andra organisatoriska sammanhang såsom Frimurarordnar och motorcykelgäng. Här presenteras flera goda uppslag för fortsatt forskning i ämnet, som samtidigt visar att begreppet ”broderliga relationer, i en eller annan form, är applicerbart även utanför klostren. (Sundberg har, kan tilläggas, i en tidigare bok studerat livet i Främlingslegionen.)

Om Sundberg vill fortsätta att studera livet i katolska ordnar, anser jag att broderliga relationer i jesuitorden vore en naturlig fortsättning. Precis som cistercienser och trappister lever jesuiter i broderliga relationer, men till skillnad från de förra lever jesuiter inte i en total institution. Jesuiter har frihet att komma och gå som de vill och har även många kontakter utanför sin gemenskap. De saknar gemensam dräkt och är inte heller bundna av en gemensam tidebön. Allt detta gör att den broderliga relationen i jesuitorden med sociologisk nödvändighet måste ha en annan dynamik än i cisterciensorden.