Den högvördige heter Esaias Tegnér och han tar till orda för att hålla middagstal:

Det lider mot slutet av biskopskalaset
och biskopen klingar med gaffeln mot glaset
och fyller det bräddfullt med skummande vin
och blinkar i smyg åt sin vän Heurlin.

Prästfolket vid borden tystnar och gör sig berett på ännu en lärd och litterär utläggning av trons artiklar, men den här gången har biskopen annat i sinnet.

Och biskopen reser sig, ögonen ljunga
av trotsets, men icke av trones sken,
och attiskt är saltet på biskopens tunga
och tankarna komma direkt från Atén.

Om frihet är talet och adel, som kräver
heroiska bragder, och skönhet, som väver
sitt soliga skimmer kring allt som är,
om guden i druvan och sången och dansen
i segrarens blick under lagerkransen,
i gratien som kvinnan i lemmarna bär,
om enhetens gud i materien och anden,
som härskar i alltet och lever i granden,
om livet som lyckans och segrarnas ban
i skydd av den store och mäktige Pan.

Nej, det är inte Det heliga landet utan det antika Grekland som tänder biskopens fantasi och får blicken att blixtra. Han spiller inte sitt krut på att mana till förnöjsamhet, fromhet och nit i den kyrkliga tjänsten utan målar upp ett skimrande, mer världsligt ideal. Med sin talekonst beskriver han ett liv som var och åter kunde vara om inte livets alla förstockade föreställningar och hämmande vardagligheter stod i vägen: fritt, vackert, storslaget.

Det är inte svårt att föreställa sig mer rättrogna krafter ha synpunkter på att en kyrkans man entusiastiskt lägger ut texten om kvinnliga lemmar och böjer sitt huvud inför skogarnas bockbente gud. Men även de som har kunskaper om den klassiska tiden torde ha invändningar. För alldeles bortsett från Pan & Co är det klart att historien om det svunna grekiska paradiset är just en historia. I den nya essäsamlingen Det gyllene Athen (Norma, 2020), som jag läst med stor behållning, påpekar filologen Jerker Blomqvist bestämt att det ofta har varit en orimligt idealiserad bild som har fått prägla undervisningen om det antika Grekland.

Han tar Rafaels målning ”Skolan i Athen” som exempel på hur idén har manifesterats. I mitten av denna välkända tablå står Aristoteles och samtalar med Platon medan en krets av antikens andra ledande namn grupperar sig omkring dem. Miljön är grandios, individerna ståtliga, marmorn blank. Scenen är ”en kronologisk och geografisk orimlighet”, konstaterar Blomqvist, men så var inte heller syftet realism. Ambitionen var att understryka vilka höga intellektuella, estetiska och politiska värden som en gång kunnat genomsyra ett samhälle och nu borde upptäckas på nytt och åter göra livet ädelt och upplyst.

Idéerna om det upphöjda Athen hade odlats redan på antik tid, fick en nytändning under renässansen och spreds under flera sekler vidare av humanister i och utanför utbildningsväsendet, som såg det grekiska miraklet som ett strålande alternativ till sin betydligt mer solkiga samtid.

Att myntet hade en baksida var dessa evange­lister mindre benägna att lyfta fram. Om det athenska livet hade beskrivits i alla sina delar – med slaveriet, krigandet och förtrycket av grannfolk inkluderade – hade staden inte framstått som riktigt lika gyllene.

Studenter som genom åren har fått höra om filosofin, litteraturen och demokratin men inte om människohandeln och maktmissbruket har alltså inte fått höra hela sanningen, men de har inte heller fått höra en fullständig lögn. Det är inget påhitt att grekiska filosofer bröt ny mark, att det skrevs dramatiska verk med enastående kraft och att det under en tid rådde en form av demokrati även om den inte precis motsvarar kraven i vår samtid. Det onda i Athen hade man gemensamt med andra kulturer, men man utmärkte sig i det goda. Under några århundraden skedde en så omfattande och så inflytelserik blomstring att det är rimligt att tala om ett grekiskt under. ”Det som inträffar i Grekland från 750 f Kr och framåt har verkligen något mirakulöst över sig”, som Jerker Blomqvist uttrycker det.

Blomstringen pågick dessutom under mycket längre tid än vad som ofta sägs. Man tänker på Perikles och Thukydides 400-tal och Aristoteles 300-tal f Kr men genom Alexanders erövringar spreds den hellenska kulturen över stora områden och var i högsta grad levande många hundra år in i det första årtusendet e Kr. Vetenskapen frodades i Alexandria, talekonsten i Athen, som blev ett lärdomscentrum i det romerska riket.

Någon gång kan rikedomen illustreras av en enda person, som Eratosthenes från Kyrene som på 200-talet f Kr rekryterades från Athen till Alexandria av kung Ptolemaios III. Han skrev vetenskapliga arbeten i geografi, filosofi och astronomi men fungerade också som chef för det berömda biblioteket och författade lärodikter. I vad mån han även var sportsman undandrar sig min bedömning, men enligt Jerker Blomqvist berörde ”den märkliga omdaningen av det antika Grekland … alla sektorer av samhället, även idrotten”.

Bredden i det grekiska undret har uppmärksammats av Hans L Zetterberg och inspirerat hans vision om det goda, allsidiga samhälle där var och en av de mänskliga verksamhetssfärerna – statskonst, filosofi och vetenskap, för att ta några exempel – får utvecklas utifrån sin egen logik och det råder balans dem emellan. ­Verklighetens Athen utgjorde som sagt inget sådant ideal,­ men det har gett upphov till drömmar om den sortens rike.

Jerker Blomqvist skriver: ”Athen har blivit något mer än ett rent geografiskt namn; det står också för en föreställning om en plats där människans strävan efter kunskap, intellek­tuell klarhet, estetisk njutning och politisk frihet har manifesterat sig i särskilt hög grad.” I en värld där det har blivit glest mellan de hoppingivande framtidsbilderna kan man tänka sig betydligt sämre källor till inspiration än denna fantasi om det civiliserade och mångfasetterade livet.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Åhörarna vid biskopskalaset på Östrabo blev i och för sig måttligt inspirerade av biskopens svärmerier:

Och biskopen tystnar, och prostarna titta
förbluffade upp, och prostinnorna sitta
och stirra och undra med öppna gap.
Men snart går en viskning i lön genom salen:
”Herr biskopen blickar för djupt i pokalen,
om detta får gå, så blir biskopen galen!”
Från hus och till hus går den stora skandalen
i hela den småländska jämmerdalen.

Men jag tycker att drömmen om det attiska ljuset förtjänar bättre än jordbunden misstänksamhet. När den gestaltas som bäst lyfter den upp oss och vidgar horisonterna. Då åberopas det bästa i ett rikt förflutet – vetenskapen och dramerna, medborgarskapet och myterna – för att väcka aptiten på frihet, ideal och framtidshopp.

Ett samhälle präglat av sådana drömmar är allt vad utopi jag begär.