I vår tid diskuteras det goda samhället ofta – vad som krävs av människor för att bygga upp ett gott samhälle mer sällan. Ofta beskrivs de människor som utgör samhället som vore de kuggar i ett maskineri, där förväntningarna ligger på vad de skall göra: gå i skola, gå till arbete, betala skatt. Männi­skan antas förmögna till dessa handlingar oavsett vilka egenskaper hon har. Och skulle hon misslyckas är det politikens styr­medel som skall hjälpa henne, med piskor och morötter, med tvång och förbud.

Men hur mycket incitament och tvång politiken än tillgriper så är den för sin framgång beroende av mer svårstyrda fenomen, som kultur och sociala normer, men också egenskaper hos människorna själva. En plats där det kulturella och individuella möts är i dygderna. Individens särdrag avgör delvis vilka dygder ­vederbörande kan tillägna sig – den omgivande kulturen avgör vad som betraktas som dygder.

I vår kultur är det tydligt att redan själva ordet dygd skys. Den liberala ideologi som präglar vår tid förutsätts inte sällan kunna verka utan dygder. Istället är det institutioner och system som skall understödja den. Ordet dygd, för att inte tala om dygdig, förknippas gärna med bigotteri och inskränkthet.

”Där kristendomen såg tro, hopp och kärlek som tillägg till kardinaldygderna, verkar vår tid ha låtit tro, hopp och kärlek ersätta dem.”

Men antikens kardinaldygder – vishet, mod, måttfullhet och rättrådighet – är uttryck för allt annat än inskränkthet. Tvärtom hjälper de människan att vidga sina perspektiv, och se något annat än sig själv i världen. Men kardinaldygderna är inte bara värdefulla från ett samhälleligt perspektiv, utan också för att de kan hjälpa individen till inre harmoni. Och dygderna hänger samman: inget mod utan vishet, ingen vishet utan måttfullhet – och så vidare. Jag skulle önska mer av dem alla i vår tid, men skall jag peka ut en av dem som särskilt underskattad är det måttfullheten.

Vår tid är allt annat än måttfull, och ger överväldigande belägg för Aristoteles tes om att även det goda blir ont om det går till överdrift. Samtidigt som vår individualistiska kultur är besatt av individen– individens frihet och rättigheter – förbiser den behovet av att balansera det individuella. För hänsynen till andra individer, men också för individens egen skull, behöver individens frihet och rättigheter vägas mot plikter, ansvar och dygder, som en sorts moralisk kostcirkel – inte så rolig på kort sikt, men hälsosam i långa loppet. Men den som påtalar vikten av moralisk kosthållning löper överhängande risk att ses som ”skuldbeläggande”. Att skuldbelägga en individ är en av vår tids kardinalsynder.

Det är istället genom att bejaka individens utlevelse och gränslöshet som vår kultur anser sig främja individens frihet. Och det känsloutlevande och självupplevda är numera inte bara ett moraliskt utan även estetiskt ideal. Fenomenet förstärks av de sociala medierna: den som inte har möjlighet att vända ut och in på sig själv och sina närstående i en roman eller i en dokusåpa, kan göra det på dessa nyvunna arenor, antingen det sker genom självutlämnande selfies eller ”bekännelselitteratur” i mikroformat. Välvilligheten i en kultur som omfamnar dessa handlingar som frigörande är dock skenbar. Det är i själva verket en hård och grym kultur som lämnar individen mycket ensam.

Men att såväl ordet dygd som kardinaldygderna är tämligen frånvarande i vår tid betyder inte att dygder inte skulle finnas. Och här ser vi ett av många exempel på hur genomsyrade vi är av kristet tänkande. Det är nämligen kristendomens egna dygder, tro, hopp och kärlek, som präglar vår tid, om än i vår tids dräkt; Thomas av Aquino skulle sannolikt ha känt sig främmande inför vår tids uttolkningar.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Där kristendomen såg tro, hopp och kärlek som tillägg till kardinaldygderna, verkar vår tid ha låtit tro, hopp och kärlek ersätta dem. Vårt perspektiv på dygder framstår från det perspektivet som än mer religiöst. Som bland andra historikern Yuval Noah Harari pekat på är liberalismen en modern form av religion.
Istället för Gud är det mänskligheten, förkroppsligad av individen, som omfattas av vår tro. Hoppet utgörs av den allmänt påbjudna ”optimismen”. Kärleken, slutligen, kommer till uttryck genom kärleken till nästan, i vår tid abstrakt formulerad som idén om alla människors lika värde. Tro, hopp och kärlek är alla nödvändiga för frälsning, så inte märkligt att vi känner ett sådant behov av att manifestera dem.

Och just manifestationen är central. Tro, hopp och kärlek är betydligt enklare att uppvisa än vishet, mod, måttfullhet och rättrådighet. De antika dygderna är kvaliteter som kräver ansträngning för att kunna uppvisas, intellektuell eller moralisk. Men det betyder inte att tro, hopp och kärlek skulle vara enklare att faktiskt omfatta – tvärtom. Där kardinaldygderna faktiskt går att försöka tillägna sig, om än med möda och stort besvär (kostcirkeln igen), så är den sanna tron, hoppet och kärleken mer svåråtkomliga. De är en nåd, även i den sekulära meningen något man får, inte något man tar. Mot den bakgrunden är det betecknande att vår värld översvämmas av hjärtan, handhjärtan, trosmanifestationer och tända ljus – de framstår som en form av besvärjelser, för frälsning. Och hur måttlös vårt dygdeanammande än må vara, under dessa handlingar anar vi människans behov att inte bara odla ett samhälle, utan också sig själv. Det behöver hon. Och det behöver det goda samhället.