Grunden för mycket av det goda som gått förlorat i samtiden är föreställningen om det gemensamma bästa som samhällets mål. Denna idé – mer känd i engelsk översättning som the common good eller i latinsk dito som bonum commune – har varit central i västerländskt tänkande i millennier. Men mer individcentrerade idéer har vunnit insteg och särskilt stark är utvecklingen i Sverige. Både hög och låg påverkas, men för samhället är elitens vändning bort från det gemensamma av störst betydelse.

Den filosofiska grunden för att återupprätta det brustna i samhället är att återupprätta idén om det gemensamma goda.

Att det gemensamma goda inte längre är samhällets mål får långtgående konsekvenser. Senast i den plågsamma kulturpolitiska debatten, där kulturutövare anklagas för att vara bortskämda och våra främsta museer hotas av stängning. Gemensamma kulturinstitutioner blir en anomali i ett samhälle som betraktar kultur som något individen konsumerar.

Den svenska elitkulturens förfall är en annan konsekvens. 1800-talets ledande industrialister och handelsmän investerade i det gemensamma. Än idag bär institutioner som Chalmers tekniska högskola och Sahlgrenska universitetssjukhuset givarnas namn. ”Odödlig genom medborgerlig frikostighet” står skrivet på donatorn Niclas Sahlgrens kista i Tölö kyrka.

Vår tids ekonomiska eliter saknar – med en handfull lysande undantag – en känsla för noblesse oblige, att hög ställning förpliktigar. Liberala föreställningar om meritokrati innebär att den framgångsrike befrias från känslor av tacksamhet i förhållande till sitt sammanhang. Liberala föreställningar om äganderätt ger den framgångsrike fri rätt att förfoga över tillgångarna utan hänsyn till det gemensamma. Före detta Scania-vd:n Leif Östlings pregnanta fråga ”Vad fan får jag för pengarna?” fångar attityden väl.

Fenomenet att eliterna vänder sig bort från samhället och inte längre vill utgöra ett ideal eller en konstruktiv kraft beskrevs av den amerikanske historikern Christopher Lasch redan i slutet av 1900-talet. I böckerna Den narcissistiska kulturen (1979) och Eliternas uppror och sveket mot demokratin (1995) angrep Lasch de styrande klasserna för att de förgätit sin roll. Det är inte den populistiska massan av plebejer som hotar demokratin, menade han, utan den självupptagna och egoistiska klassen av patricier.

Föreställningen om det gemensamma goda som samhällets grund var länge självklar i det politiska livet. Den är central hos antikens politiska tänkare och i den svenska politiska debatten fanns uttryckliga hänvisningar till begreppet hos konservativa tänkare in på 1900-talet. Till vänster fick den sitt klaraste uttryck i visionen om folkhemmet, känt från ett anförande som Socialdemokraternas partiledare Per Albin Hansson höll i riksdagens andra kammare i januari 1928.

I det som har kommit att kallas folkhemstalet beskriver Hansson samhället som ett hem vars grundval är gemensamheten och samkänslan. ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”, förkunnade han. Både klasskompromiss och minskade ekonomiska skillnader.

Folkhemsbegreppet hade Hansson lånat av statsvetaren och högermannen Rudolf Kjellén och med ett delvis nytt innehåll blev det den mest slagkraftiga metafor som frambringats i svensk politik.

Folkhemmet är en common good-vision på svenska. Ett hem känner vi alla som en plats för gemenskap, ett sammanhang som syftar till att alla medlemmar ska kunna blomstra. Inte ett ställe där individen maximerar sin nytta.

Idag har föreställningar om det gemensamma goda trängts ut av andra tankesätt. Föreställningen om staten som ett kontrakt mellan individer och upprätthållandet av individuella rättigheter som samhällets mål har blivit dominerande, till både höger och vänster.

En tanketradition som alltjämt vidmakthåller idén om det gemensamma goda är den romersk-katolska kyrkans social­lära. I denna förkunnelse utgör bonum commune ett av de centrala begreppen, tillsammans med subsidiaritet, solidaritet och den mänskliga personens värdighet.

Definitionen lämnas i dokumentet Gaudium et spes – ”Glädjeämnen och förhoppningar” – Andra vatikankonciliets pastoralkonstitution från 1965. Det gemensamma goda definieras här som ”summan av de sociala villkor som möjliggör för grupper och enskilda att fullkomnas lättare och mer fullständigt”. Denna ­korta mening framstår som oförarglig, men beskriver en annan vision för samhället än den vi blivit vana vid.

Grupper jämställs här med enskilda – gemenskapen i familjen, församlingen, hemorten och landet har ett egenvärde vid sidan av dess instrumentella roll för individen. Förutsättningarna för var och en att nå sin mänskliga potential är samhällets mål, inte utilitaristernas princip om ”största möjliga lycka åt största möjliga antal”. Individuel­la rättigheter är tveklöst en del i det samhälle Gaudium et spes pekar mot, men rättigheter som instrument snarare än som heliga artefakter.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Vad kan göras för att bidra till att åter göra strävan efter det gemensamma goda till centrum i svenskt samhällsliv? En liten ljuspunkt tänds denna höst.

Från och med i år kan kungliga förtjänstordnar ånyo delas ut till svenska medborgare, efter en blocköverskridande överenskommelse i riksdagen 2018. Det rör sig om Vasa-, Svärds- och Nordstjärneordnarna, vars utdelande till svenska medborgare upphörde 1975.

Ordnar må vara av symbolisk betydelse i samhällslivet. Men att på ett officiellt sätt kunna belöna kvinnor och män som bidragit till det gemensamma är inte utan betydelse.

För en fördärvad elitkultur har det återuppväckta ordensväsendet en konkret fördel: Ordenskraschaner och ordensband är mycket iögonfallande tecken. Vasaorden har till exempel ett klargrönt band som framträder tydligt till högtidsdräkt. Det kommer att synas vem som blivit belönad – och vem som inte blivit det.