Det är inte unikt som personmuseum betraktat, Erlandergården i Ransäter. En kort bilfärd därifrån ligger både Geijergården och Mårbacka, så vår längste – både i strumplästen och sett till antalet rege­ringsår – statsminister är i gott sällskap i de värmländska skogarna. Men trots att Erik Gustaf Geijer satt i riksdagen både som konservativ och liberal, och att Selma Lagerlöf representerade det som idag är Liberalerna på kommunal nivå, är Erlandergården en ovanlig blomma i den svenska museifloran. Partipolitik är inte något som svenska intendenter och kuratorer klappar händerna av förtjusning åt.

På debattplats i tidningen Arbetet i augusti förra året lanserade Lawen Redar, riksdagsledamot och kulturpolitisk talesperson för Socialdemokraterna, förslaget att skapa ett arbetarrörelsens museum.­ Inspirerad av bland annat det danska Arbejdermuseet konstaterade Redar, som av många spåddes bli kulturminister i Magdalena Anderssons regering (en post som senare tillföll Jeanette Gustafsdotter), att socialdemokratin och LO inte vårdade sitt intellektuella arv.

Ett arbetarrörelsens museum skulle, enligt Redar, kunna bli ”…en plats som beskriver rörelsen från slutet av 1800-talet till 1990-talet: arbetarföreningarna, agitationerna och pamfletterna, bildandet av Socialdemokraterna och LO, fängelse­åren, kampen om rösträtten, partisprängningen, kommunismen, ungdomsrörelserna, folkbildningen, arbetslösheten, första- och andra världskriget, efterkrigstidens program, kulturen, välfärdens expansion, reformpolitiken och skatteagendan, kvinnokampen, de internationella solidaritetsrörelserna, kalla kriget och konflikterna inom arbetarrörelsen – inte minst mellan Socialdemokratin och Vänsterpartiet – och slutligen de ledande gestalterna inom rörelsen.”

Partipolitik är inte något som svenska intendenter och kuratorer klappar händerna av förtjusning åt.

En stilig bredsida mot det historiska samarbetspartiet levererades också, då Lawen Redar konstaterade att Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar ”i brist på demokratisk historia” hade fräckheten att citera både Per Albin Hansson och ovannämnda Erlander…

Men något partipolitiskt museum existerar inte, inte heller något museum över någon av Sveriges regeringschefer i modern tid (Erlander undantagen). Johan Westrin, tidigare mångårig tjänsteman hos Moderaterna och då ansvarig för partiets arkiv, konstaterar att det är tråkigt, men heller inte konstigt.

– Socialdemokraterna är kanske ett undantag, för de spelar verkligen på hi­storien, men man vinner inte val på vad man gjort, utan på vad man vill göra, säger Westrin, som hann avverka sex partiledare under sin tid som anställd hos Moderaterna.

– Visst har det funnits ett historie­intresse hos våra partiledare, men historia är ingen valvinnare och inget som prioriteras. Och att det offentliga skulle finansiera museer över de enskilda partierna? Det skulle bädda för bråk där alla partier skulle bli osams.

Inte heller skriftställaren Anders Johnson, som med fog kan göra anspråk på att vara den främsta partihistorikern med koppling till Liberalerna, tror att mu­seer med tydlig partipolitisk koppling har någon större framtid.

– Tittar man på den liberala sfären så finns det en del platser uppkallade efter kända företrädare. Det finns byster och statyer. I Hofors hembygdsgård finns ett rum uppkallat efter Kerstin Hesselgren… Ja, det finns enskilda exempel, men ett samlat museum? Nej, det känns enormt långt borta, säger Johnson.

– Det är lätt att förstå att vissa partier gärna vill undvika att belysa sin historia, men Liberalerna tillhör inte ett av dem. Där handlar det om en brist på intresse från partiledningen och total avsaknad av resurser.

Johnson får medhåll av Johan Westrin, som konstaterar att alla partier har sina lik i lasten, men det är just Liberalerna som har allra minst (”de har oftast lyckats stå på rätt sida av historien”), medan övriga riksdagspartier – inklusive hans eget – skulle få svårt att beskriva vissa perioder i partihistorien utan att ändå lyfta fram mörka inslag.

– Jag tror dock att det skulle vara rätt nyttigt för de flesta. Partihistoria är ju viktigt, inte minst för att de yngre generationerna har en tendens att återupprepa tidigare generationers misstag, säger Westrin, som förutom uppdraget som arkivansvarig i Moderaterna också arbetat med att ­bevara historiska dokument på den andra sidan det politiska spektrumet, i egenskap av styrelseledamot i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

– Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek är en stiftelse med S, LO och staten som stiftare, så jag satt på ett av statens mandat under några år. Det är på sätt och vis ganska talande att arbetarrörelsen lyckats ordna den här typen av upplägg, där staten går in som medfinansiär. Är det något parti som egentligen saknar behov av ett eget museum för att bevara sin historia, är det Socialdemokraterna. De har lyckats väldigt väl med att få det offentliga att sköta historieskrivningen…

Men om det offentliga inte kan stå för fiolerna, vem ska då göra det? Partikassor fylls på och töms i samma takt som valkampanjer, och i dagens politiska tidevarv tycks kampanjandet pågå utan stopp. Tjänstemannaresurser för att arbeta med historia och arkiv prioriteras inte, och fysiska platser som kursgårdar och partikanslier byts lätt ut mot pengar som kan täcka löpande utgifter (den senaste stora transaktionen skedde när ”Moderaternas hus” i Gamla stan såldes 2017 för nära 300 miljoner kronor).

Ett lysande undantag finns: Cen­ter-
­partiet.

Den mest vältajmade affären i svensk tidningshistoria gjorde att Centerpartiet sedan år 2005 är västvärldens mest kapitalstarka parti, med mellan 1,5 och 2 miljarder på banken.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Något C-märkt museum tycks dock inte finnas på planeringsstadiet.

– Resurser är inte ett problem. Här handlar det nog mer om att partiet har svårigheter att bestämma sig för hur historien ska beskrivas. Tag till exempel Thorbjörn Fälldin. Han var deras store ledare på 70- och början av 80-talet, men efter avgången var han i praktiken helt borta från partiet under många år, säger Anders Johnson.

– Det var först när Maud Olofsson blev partiledare som han kom tillbaka in i värmen. Och nu är han deras störste ledare igen…

Erlandergården lär med största sannolikhet fortsätta att vara ett unikt inslag bland Sveriges museer (även om dess officiella syfte inte är att hylla Tage Erlander, utan att visa på ”svensk modern nutidshistorias demokratiska utveckling med utgångspunkt i folkrörelserna”). Med en stiftelse som drivs av region, kommun, hembygdsförening och familj, och där grundplåten lades av ett då politiskt enhälligt landsting, blir museet också något av en symbol för den svenska konsensuskulturen.

Kanske även det historiskt?