En dialog mellan älskande

Birkin 1969. Foto: Alamy.

Den nyligen avlidna Jane Birkin fick stor uppmärksamhet för låten ”Je t’aime… moi non plus” men gjorde också många filmroller, konstaterar Jennifer Paterson.

Jane birkin är fängslande – attrapante på franska. Ett ord som hon uppskattade att bli kallad. Ikonen som gjort sig känd för sin frigjordhet genom vågade filmroller, sex­uellt implicita låtar och nakenfotograferingar – allt detta utan att någonsin framstå som vulgär.

Under 1960- och 70-talen, när den unga skådespelerskan blev ”Jane ” med hela frans­ka folket, lämnade hon sina barn vid bardisken medan hon och artisten Serge Gainsbourg dansade natten lång på Paris mest dekadenta nattklubbar.

Hennes liv var från start till slut allt annat än tråkigt, och hon har själv uttryckt en förkärlek för det mer skiftande och intensiva: ”Hellre höga berg och djupa dalar än slätstruket.”

Äktenskapet med Gainsbourg har kommit att bli en av 1900-talets mest kända kärlekssagor. Familjen Birkin-Gainsbourg, med de tre döttrarna Kate Barry – en framstående fotograf som tragiskt gick bort vid 46 års ålder, Charlotte Gainsbourg – en skådespelare som är en av Lars von Triers favoriter, och Lou Doillon – både fotomodell och artist, utgör en institution för fransmännen. En dynasti vars glädje och sorg har delats i ett halvt sekel genom tv-skärmar och tidningssidor, men framförallt genom deras konstnärliga skapande.

I denna familj har Jane Birkin varit mittpunkten. Hon har sjungit Serge Gainsbourgs sånger, som berättar om deras passionerade kärlekshistoria, och hyllat sina döttrar i filmen Boxes (2017). Hon har delat sin livshistoria i den dagbok som hon slutade att skriva samma dag som hennes dotter Kate gick bort hösten 2013 och som senare har publicerats i två volymer.

Fransmännen har följt hennes liv, älskat hennes skönhet, uppskattat hennes humor och beundrat hennes okonventionella sätt – som är både förförande och barnsligt på samma gång. Inte att förglömma hennes brittiska accent, som trots år­tionden i Frankrike har behållit sin ställning som en av hennes mest framträdande kännetecken.

Jane Birkin föddes 1946 i London som dotter till Judy Campbell, en hyllad skådespelerska, och en far som var kapten i den brittiska flottan. Även om Jane älskade sina föräldrar avslöjar hennes dagboksanteckningar att uppväxten i det högborgerliga hemmet inte var okomplicerad.

Tillvaron på en internatskola med lärarnas skarpa ord gentemot den unga Jane ledde till att hon sökte tröst i dagboken. Hennes insatser i skolan var inte alltid framgångsrika, hon skrev att hon kände sig ”vulgär, banal och hemsk” i jämförelse med sina klasskamrater och syskon. Denna osäkerhet och melankoli verkar ha följt henne genom livet.

Redan vid 17 års ålder gifte hon sig med den dubbelt så gamla John Barry, som redan hade två barn med olika kvinnor. Han var en brittisk kompositör som hade fått flera Oscar för sin filmmusik och blivit känd internationellt för sina James Bond-melodier. ”Jag sa till mig själv att jag skulle dö om han ens talade med mig.” Så blixtförälskad blev Jane Birkin när de träffades. Hennes pappa var däremot inte entusiastisk, han gjorde fruktlösa försök att hindra äktenskapet.

Endast två år senare, strax efter att deras dotter Kate fötts, lämnade hon Barry. Hans livsstil med alkohol, sena nätter och andra kvinnor blev för mycket. Men hennes make hade under tiden haft en inte oviktig roll i hennes då nyligen påbörjade skådespelarkarriär. ”Han sade att jag aldrig skulle våga klä av mig framför kameran för att jag alltid släckte ljuset när jag var naken”, skriver Jane i sin dagbok, ”så jag vågade”. Filmen hon hänvisar till är den legendariske regissören Michelangelo Antonionis Blow-up – Förstoringen (1966), som har fått klassikerstatus.

Jane Birkin och Serge Gainsbourg möttes två år senare under inspelningen av den franska filmen Slogan, regisserad av Pierre Grimblat. Gainsbourg var då 40 år gammal, en etablerad och respekterad fransk artist som ibland även skådespelade. Han var känd för sina romanser, särskilt den med skådespelerskan Brigitte Bardot, men också för att vara någon som gillade att festa och som tycktes ha en cigarrett nästintill fastklistrad i mungipan.

Vid första anblicken tyckte Birkin att Gainsbourg, som hon gav smeknamnet ”Serge Bourguignon”, var fruktansvärd. Mannen som spelade hennes kärleksintresse i filmen var enligt Birkin arrogant och högdragen. Efter varje dags slut stängde hon ofta in sig i sin loge och grät, förtvivlad över att han var så stel och kylig. I ett försök att lösa situationen ordnade regissören en middag för de två skådespelarna, vilket blev startpunkten för deras stora kärlekshistoria. ”På en enda kväll förändrades hans karaktär radikalt, och jag blev förälskad”, har Birkin förklarat.

Deras passionerade kärlek gav upphov till en kreativ explosion. Gainsbourg hade tidigare skrivit låten ”Je t’aime… moi non plus” till sin före detta kärlek Brigitte Bardot. Men Bardots make, den tyska miljardären Gunter Sachs, blev arg och lyckades stoppa inspelningen. Istället blev det med Jane Birkin som låten nådde stor framgång, och hon introducerades därmed som artist.

Låten, en dialog mellan älskande, uppfattades som ytterst explicit och förbjöds från radio och tv i stora delar av Europa och USA, inklusive Sverige. Trots detta blev den en megahit. Birkin har senare sagt att hon inte tyckte låten var speciellt bra, men hon ville inte att någon annan kvinnlig artist skulle sjunga den tillsammans med hennes älskade Gainsbourg.

Paret skapade tillsammans fler album, låtar och filmer. Några år in i deras förhållande föddes dottern Charlotte. Dock blev deras passionerade förhållande med tiden alltmer fyllt av alkohol, svartsjuka och bråk. År 1981 beslutade Birkin att lämna Gainsbourg.

Trots det tuffa uppbrottet förblev Serge och Jane nära vänner fram till hans bortgång. Fem år efter Gainsbourgs död släppte Jane albumet Versions Jane (1996), där hon tolkade hans mest kända låtar. Därefter följde Arabesque (2002), där den algeriske violinisten Djamel Benyelles arrangerade Gainsbourgs låtar, och Birkin/Gainsbourg. Le Symphonique (2017), där hon ackompanjerades av en symfoniorkester. Trots medier­nas tendens att reducera Jane Birkin till enbart Gainsbourgs musa, är det tydligt att deras samarbete var ömsesidigt berikande.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Under större delen av 1970-talet och början av 1980-talet växlade Birkin mellan att spela in album tillsammans med Gainsbourg och att medverka i olika mainstreamfilmer, såsom Agatha Christie-filmatiseringen Döden på Nilen (1978), där hon delade scenen med skådespelare som Bette Davis, David Niven och Mia Farrow. Bland hennes mest kända filmer återfinns den numera kultförklarade thrillern Bassängen (1969), där hon spelar mot Alain Delon och Romy Schneider.

År 1984 fick hon sin första av sammanlagt tre César-nomineringar, Frankrikes mest prestigefyllda filmpris, för sin roll i La Pirate, en intensiv och passionerad film regisserad av hennes nya kärlek, Jacques Doillon.

Kanske har den osäkerhet som följde Birkin ända sedan barndomen också bidragit till hennes många kärlekshistorier och det kontinuerliga sökandet efter bekräftelse från män. Det senare är något hon öppet har delat med sig av. Hon ville bli önskad och objektifierad, något som var möjligt under den tidsanda som rådde, men som inte helt motsvarar dagens synsätt. ”Jag var stolt över att vara föremål för Serges begär, den som inspirerade honom. Jag var stolt över att posera naken. Att vara med i Playboy, trots att jag inte alls var deras typ. Jag var ett objekt och trivdes med det, det är sant. Jag vet inte hur det skulle vara idag”, sade Birkin i en intervju i samband med me too-rörelsen.

Trots denna öppenhet, som ibland har chockerat, har Jane Birkin alltid lyckats behålla både sin elegans och en aura av mystik. När den hyllade filmskaparen Agnès Varda porträtterade Jane Birkin i filmen Jane B. av Agnès V. (1988) blev Birkin ombedd att tömma sin väska, som verkade innehålla hela hennes liv. Med sin karaktäristiska humor och ett stort leende svarade Birkin: ”Även om vi visar upp allt, avslöjar vi inte särskilt mycket”.

Under Jane Birkins begravning i Paris framfördes flera gripande tal, inte minst från den yngsta dottern Lou som i sin avskedshälsning talade på ett sätt som inte bara appellerade till den närmaste familjen, utan till stora delar av Frankrike: ”Mamma, tack för alla äventyr, tack för att du inte var vanlig, rimlig och förutsägbar. Jag är redan trött på den förnuftiga världen som kommer att vara kvar utan dig.” 

Jennifer Paterson

Journalist.

Mer från Jennifer Paterson

Läs vidare