Träffen i Zürich blev inte av, men den 3 juli i ett sommarvarmt Paris möts de för förs­ta gången. En gnista tändes, kyssar på en parkbänk och i gryningen dricker de kaffe i Hallarna, bredvid dem en slaktare med ett blodigt förkläder, ”denna alltför plumpa varning”, som det senare heter i Frischs roman Montauk.

Frisch, som vid tidpunkten hade en relation med Madeleine Seigner, skriver att han är ”lycklig och rådlös” för att Bachmann har klivit in i hans liv ”som en sedan länge fruktad ängel”. Han skriver att de ”skulle vara en olycka för varandra. Men att avstå är ingen räddning[…]”. Några år senare, när relationen är över, sammanfattar han misslyckandet med orden: ”Vi gjorde det inte bra.”

Också Bachmann hade lämnat en relation bakom sig, den med Paul Celan. Det var den stora kärleken mellan två som prövade det omöjliga: att skriva dikt efter Auschwitz. Hon, förövarens dotter, han, överlevaren som hade förlorat allt, där­ibland tilltron till det språk han älskade. De möttes i Wien 1948 på en fest. Celan, som året innan hade tryckt sin första diktsamling, Der Sand aus den Urnen, förälskade sig i filosofistudenten Bachmann. Han smyckade lägenheten där hon skrev sin avhandling om Heidegger med vallmo.

Frisch var Celans motsats. Schweizisk neutralitet. Oskadd. Modern. En framåtblickande skildrare av den moderna människans växlande identiteter. Den 2 juli avslutar Bachmann och Celan sin relation i den våning som Celan delade med sin hustru Gisèle Lestrange. Dagen efter träffar hon för första gången Frisch.

Det var egentligen en omöjlig kärlek. Elektrisk, alltför elektrisk. En som fick håren att resa sig. Efter att de hade tillbringat en första vecka som kärlekspar står det emellertid klart för dem båda: Att leva tillsammans är otänkbart. Vad som gick fel fortsätter att vara okänt, men efter att hon lämnat Frisch i Zürich skriver hon: ”Resan var lång men borde ha varit ännu längre, då hade jag till fullo begripit hur långt bort jag måste från dig. Min älskling, det är fruktansvärt.”

”Relationen mellan Max Frisch och Ingeborg Bachmann har beskrivits som den nyare tyska litteraturhistoriens sista stora hemlighet. När de möttes stod båda på höjden av sina karriärer.”

Det hade kunnat sluta där, med en kort romans och en fotnot i litteraturlexikonet, men attraktionen mellan dessa två giganter i den tyska efterkrigslitteraturen var starkare än tvivlet och det dröjde inte länge innan de åter tog upp relationen och fortsatte att bränna sig på varandra. Slutet är bekant. Frisch gifte sig med studenten Marianne Oeller som han träffade hösten 1942 och levde som internationellt framstående roman- och pjäsförfattare fram till sin död 1991. Bachmanns liv slutade med psykiska sammanbrott och sjukhusvistelser. I oktober 1973 dog hon i sviterna av en eldsvåda i hemmet i Rom. Omständigheterna är fortfarande oklara.

Relationen mellan Max Frisch och Ingeborg Bachmann har beskrivits som den nyare tyska litteraturhistoriens sista stora hemlighet. När de möttes stod båda på höjden av sina karriärer. Den 15 år äldre Frisch hade nyligen publicerat Homo Faber och 1958 belönats med den tyska litteraturens främsta utmärkelse, George Büchner-priset – 1964 skulle det för övrigt bli Bachmanns tur. Bachmann var med sina två diktsamlingar krönt till den nya tyska lyrikens drottning, cover-girl på Der Spiegel, ensam kvinnlig stjärna i Gruppe 47.

I sex decennier har relationen omgärdats av rykten, aningar och gissningar. Båda skildrade den litterärt, Frisch i sin nyckelroman Jag föreställer mig från 1964 och Bachmann i sin beryktade ”imaginära självbiografi” Malina från 1971. Frisch har fått skulden för mycket: Att han drev Bachmann till depression, missbruk och slutligen döden. Den avslutade meningen i Malina har tolkats bokstavligt: ”Det var mord.” Men lite har man faktiskt vetat.

Just därför är ”Wir haben es nicht gut gemacht”. Der Briefwechsel den största litterära händelsen i Tyskland 2022. För förs­ta gången gavs insyn i denna mytomspunna relation, den felande länken i bådas biografier. Ett tomrum som lämnat fältet öppet åt rykten och gissningar. Något som inte minst solkat bilden av Frisch. Emellanåt har han framstått som ett manligt monster mot vars stabila väsen den tunnhudade Bachmann förintades. Boken visar att den bilden måste nyanseras.

I Bachmanns Malina säger romanens namnlösa berättare att den 3 juli 1958 var en tom eller bestulen dag, en dag då hon blev äldre. Det heter att hon inte lyckades värja sig och låtit något ske. Bilden av offret Bachmann som en viss typ av Bachmann-exegetik har dyrkat ändras med brevväxlingen. Initiativet var hennes och redan från början krävde hon ett ställningstagande från Frisch, ett ”Ja eller Nej”.

I anklagelseakten mot Frisch finns också romanen Jag föreställer mig. Det heter att Frisch utnyttjade kärleksaffären för sina egna litterära ambitioner utan Bachmanns vetskap och samtycke. Men av breven framgår att hon kände till projektet från början och att hon följde det hängivet. Frisch gav henne alla versioner av manuskriptet, hon läste, föreslog ändringar och godkände slutligen det slutgiltiga manuskriptet.

Därtill affären med den 28 år yngre Marianne Oellers. I likhet med Sartre och Beauvoir hade Frisch och Bachmann en öppen relation, reglerad genom det så kallade”Venedig-kontraktet”. Det garanterade båda parterna sexuell frihet men förpliktade dem att informera om förbindelser som på något sätt förändrade deras relation. När Max Frisch ligger sjuk i hepatit reser Bachmann och Hans Magnus Enzensberger till Comosjön i Italien. Och våren och sommaren 1962 inledde Bachmann en hittills okänd förbindelse med litteraturvetaren och översättaren Paolo Chiarini, en relation som nästan höll på att konkurrera ut förhållandet med Frisch.

Först när Chiarini beslutat att gå tillbaka till sin hustru träffade Frisch Oellers, efter att i månader ha gått runt den gemensamma lägenheten i Rom och väntat på Bachmann som ständigt var på resande fot, med eller utan Chiarini. ”När Ingeborg kom hem igen var jag där, men jag hade inte längre väntat”, skriver han senare till den förra svärfadern Matthias­ Bachmann i ett försök att förklara vad som gått fel. Bachmann som gick in i och ut ur relationer trodde att förbindelsen mellan Frisch och Oeller skulle ebba ut som hennes brukade, men uppenbarligen underskattade hon dess hållfasthet.

Hösten 1962 lider Bachmann av en rad hälsomässiga problem. Läkare råder henne att operera ut livmodern, och hon försöker ta sig ur beroendet av sömnpiller samt lugnande och uppiggande som ett schweiziskt läkarpar lättsinnigt skrivit ut åt henne – ett beroende som med åren blev allt värre. Redan 1959 började Bachmanns omgivning oroa sig, och det gäller inte minst Frisch. I december 1962 läggs hon in på ett sjukhus i Zürich på grund av ett psykiskt sammanbrott. Det har spekulerats om att det var Frisch relation med Oellers som var den utlösande faktorn, men ingenting i breven tyder på detta. Redaktörerna föreslår i kommentarerna att det möjligen var det plötsliga avbrottet av intag av läkemedlet meprobamat som ledde till den psykiska kollapsen, då svåra ångesttillstånd är ett av abstinensbesvären.

Bachmanns sjukhusvistelse från december 1962 till februari 1963 har under åren blivit till ett slags mytologiskt centrum i författarskapet. Korrespondensen avslöjar att Bachmann varken försökte ta livet av sig eller gjorde abort, utan att detta var hennes senare litterära fantasier. Malina är ett mästerstycke i litterär förvandling, en lek med dubbelgångare – men som ibland har lästs tendentiöst biografiskt. De nyvunna insikterna i relationen visar hur bedräglig en sådan läsning kan vara.

På nyåret 1962/63 skriver Bachmann samlingens sorgligaste brev. ”Det är oundvikligt, vi måste göra slut.” Därefter följer en kärleksförklaring, ”jag älskade dig helt och fullständigt, även när jag i min dumhet orsakade dig smärta”. Man anar att hon egentligen inte vill. Att det var stolthet som fick henne att ta initiativ till ett uppbrott, och in i det sista hoppades på att Frisch skulle säga emot och komma tillbaka. Men det gör han inte, utan svarar att ja, det var oundvikligt.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Tillsammans med Madeleine Oellers reser Frisch till New York för premiä­ren av Andorra och Biedermann och pyromanerna. De bor i Marlene Dietrichs våning medan Bachmann förbereder sig för att ta bort sin livmoder. På sjukhuset läser hon Frischs manuskript till Jag föreställer mig. Hon överöser honom med brev, kommentarer och korrigerar manuskriptet. Hon håller fast vid Frisch genom arbetet för kanske kan hon på så sätt vinna honom åter. Men Frisch är redan borta. Att en bitterhet fick fäste och började gro hos Bachmann är bara mänskligt.

Bachmann var en ovanlig kvinna i efterkrigstidens Tyskland. En som gjorde allt för att kunna leva som sina manliga kolleger och bli sedd som likvärdig. Hon klagar till Frisch över bristande jämlikhet, ”ibland talar du till mig som en skolflicka, ena stunden kärleksfullt, andra stunden tillrättavisande.”De kommer inte undan åldersskillnaden. Frisch som är närmare 50 när de träffas söker stabilitet – någon att bli gammal med. Bachmann vill leva i större obundenhet, samtidigt kräver hon av Frisch ovillkorlig kärlek: ”Men jag vill ha kärlek, en ofantlig kärlek, annars kan jag inte leva med dig, annars är jag hellre ensam.” Frischs fråga om äktenskap besvarar hon aldrig. Hon önskade att fortsätta vara en arbetande, självständig kvinna, och anade att bakom giftermålet dolde sig slutet för henne som författare. Frisch å andra sidan lider av en känsla av underlägsenhet. Han förstår sig själv som en genomsnittlig författare och är rädd för att vara dömd till att bara skriva underhållningslitteratur. Bachmann är ”intellektuellt överlägsen”, han ”älskar med ömsint avund poeten i Dig” och ser henne och Celan som ”utvalda”.

Det är egentligen ett lyckokast att breven finns tillgängliga. Under julhelgen 1963, ett år efter att förhållandet tagit slut, skriver Bachmann till Frisch med en önskan: Skicka tillbaka eller förinta alla brev och notiser. Bränn dem så att de en dag inte ställs ut till skådespel. ”Vi vet ju inte hur länge vi kommer att vara i besittning av saker som endast angår dig och mig.” Men Frisch avvisar henne: ”Dina brev tillhör mig, liksom mina brev tillhör dig.”

Två tredjedelar av breven är från Bachmann, nästan alla brev från Max Frisch är hans egna avskrifter och kopior. Frisch förklarade själv i sitt sista testamente att brevväxlingen med Bachmann skulle vara spärrad i 20 år efter hans döds. 2011 gav dödsboet tillkänna brevväxlingens existens och Bachmanns systrar gav efter en viss tveksamhet tillåtelse att publicera breven. Poetens egen uppfattning var ju klar: Breven måste förintas. 11 år har det dröjt. Resultatet är en tegelsten på dryga 1 000 sidor, varav ungefär hälften utgörs av brev och andra hälften av utförliga kommentarer.

Berömda litterära par kommer det fortsättningsvis att finnas, men chansen att de över flera år utväxlar brev mellan varand­ra är liten. Ingen sparar zoom-samtal, ingen kommer att kunna samla alla små meddelanden på olika plattformar. Mejl kommer att försvinna. I ”Wir haben es nicht gut gemacht” finns allt som man söker i en kärleksberättelse: Ömhet, längtan, svårmod och förtvivlan. Och som alla storslagna kärlekshistorier slutar den tragiskt.

Hur kunde det vara annorlunda med två såriga och sårade individer som försöker komma till rätta med sig själva och med varandra? Två egon som satte sitt eget skrivande framför allt annat. Stor litteratur är det i alla fall, fattad i en skrift som aldrig förlorat sin glöd. ”Mitt hjärta är krossat”, skriver Bachmann förtvivlat. ”Jag kan inte läsa ditt brev utan tårar”, replikerar Frisch. I dessa ögonblick är Bachmann och Frisch våra samtida.