Niccolò Machiavellis Furs­ten­ präglar bilden av renässansens politiska ideal. För eftervärlden framstår han nästan som ensam i sin genre, trots att där också finns flera andra läsvärda författare. En av dessa är den flamländske statsmannen Philippe de Commynes (1447–1511), vars berättelse bygger på hans eget spektakulära livsöde. Han var diplomat och rådgivare åt hertig Karl den djärve av Burgund, som han emellertid förrådde och istället trädde i fransk tjänst hos kungarna Ludvig XI och Karl VIII. I sin berättelse vänder sig de Commynes till unga furstar med råd kring statsmannayrkets många utmaningar, av vilka han förvisso hade stor erfarenhet.

”Kloka furstar försöker alltid skaffa sig skenbart giltiga förevändningar för sitt handlande. Genom finter
och svepskäl kan en klok man undvika stora faror och avvärja nöd och elände.”

Med skarp iakttagelseförmåga, torr humor och blick för politikens psykologiska dimensioner skildrar han krig, politik och diplomati i det sena 1400-talets Västeuropa. De Commynes verk trycktes under 1520-talet och betraktades snart som ett av de främsta tidsdokumenten av dåtidens politik och samhälle. Det har hävdats att både Machiavelli och Francesco Guicciardini­ – verksamma en generation senare – hämtade inspiration från de Commynes.

Fast de Commynes politiska betraktelser hör till renässansens världslitteratur är han ändå märkligt bortglömd i Sverige. Detta trots att verket översattes till svenska av Erik Schroderus redan 1624. Den moderna svenska översättningen är gjord av Lorenz von Numers (Hågkomster, Natur & Kultur 1962), men innefattar bara sex av verkets totalt åtta böcker. Det vore därför lovvärt med en komplett svensk utgåva av de Commynes Memoires.

Under medeltiden byggde denna typ av furste­speglar på kompilationer av äldre krönikor. de Commynes framställning bygger istället på egna minnen och ögonvittnesbilder från en karriär i de politiska händelsernas mitt. Den franske litteraturkritikern Charles Augustin Sainte-Beuve kallade de Commynes den förste moderne författaren och hans memoarer anses representera den första kritiska och filosofiskt präglade historieskildringen sedan antiken. Med sitt gyckel av de höviska riddaridealen representerar berättelsen också en ny typ av historisk realism som fäster läsarens uppmärksamhet vid människans ofullkomlighet. Han skildrar diplomatin bortom dess ceremonier och intresserar sig istället för mänskliga interaktioner och de underliggande motiven för statsmäns handlande.

de Commynes eget liv var spännande och växlingsrikt. Som ung trädde han i tjänst hos hertig Karl den djärve av Burgund och utnämndes snart till dennes kammarherre. I hans berättelse är de politiska förvecklingarna mellan hertigen och den franske kungen Ludvig XI centrala. Vid förhandlingarna mellan dessa furstar i Péronne år 1468, företrädde de Commynes hertigen, men agerade på ett sådant vis att den trängde kung Ludvig ansåg att de Commynes vid detta tillfälle hade räddat hans liv.

Under de följande åren fick de Commynes en alltmer framträdande roll i den burgundiska diplomatin och hovlivet. Kung Ludvig hade dock inte glömt de Commynes insatser i Péronne. Han försökte ofta övertala sina fienders rådgivare att byta sida och bearbetade de Commynes, som 1472 svek hertigen och trädde i kungens tjänst. Det blev en nyckelhändelse i hans liv. Han hade bränt sina broar i Burgund, men belöningen i jord, pengar och titlar i Frankrike blev desto större.

de Commynes berör endast i förbigående sitt svek men ger läsaren rådet att alltid försöka vinna över fiendens skickligaste rådgivare, för ”när allt kommer omkring är det vinsten som ger äran”. Överlöpare måste dock belönas rikligt för att förbli pålitliga och man måste noga gardera sig mot liknande metoder från motståndarsidan. Trots sitt eget falska agerande uppehåller sig de Commynes vid betydelsen av att hålla löften. Den som inte håller sitt ord blir ofta brutalt behandlad. När hertigen av Burgund lät bränna ner staden Liège som straff för invånarnas många svek ansåg de Commynes att detta var rättvist. Trots given lejd kan furstar sväva i stor fara när de lägger sin personliga säkerhet i en motståndares händer. I berättelsen ges också exempel på omständigheter då det kan finnas skäl att bryta ingångna avtal.

Hos kung Ludvig blev de Commynes kunskaper om förhållandena hos hertigen av Burgund en ovärderlig tillgång. Under de närmaste fem åren – som blev höjdpunkten i hans karriär – följde han ständigt kungen som dennes främste rådgivare. Efter sidbytet framträder kung Ludvig som den kloke statsmannen i berättelsen, medan den envise och arrogante hertigen blir det negativa exemplet. Han kritiseras för sin ovilja att lyssna till kloka råd vilket slutligen leder till hans död i slaget vid Nancy år 1477. Gud straffar den som vägrar lyssna till andras råd.

de Commynes beklagar sig också över många furstars bristande militära kunskaper. I krig är det mycket riskabelt att låta känslorna styra och operationer måste föras med beräkning och försiktighet. Vådan av en inkonsekvent policy är också stor, särskilt om furstens vasaller och allierade inte är införstådda med hans vilja. Furstar är mest kraftfulla och fruktade av sina fiender när de för krig efter sina undersåtars råd och vilja. I krig bör man också eftersträva att ta udden av de mest stridbara fiendernas mod. Som segrare bör man akta sig för egenkärlek och högmod. I nederlaget måste man vara betänksam för att inte förvärra sin situation ytterligare. Det är särskilt farligt att ge upp för tidigt, innan vidden av ett förmodat nederlag står fullt klar. de Commynes ger också noggranna råd kring när och hur trogna tjänare och allierade bör belönas, liksom nyttan av väl tajmad nåd gentemot beseg­rade fiender. Han varnar för politiska alliansers bräcklighet, och visar hur bundsförvanter snabbt överger en i motgång.

Efter hertigens död 1477 gjorde kung Ludvig sitt bästa för att lägga beslag på det burgundiska arvet. Från denna tid minskade de Commynes inflytande något, delvis kanske för att han som specialist på hertigen nu hade spelat ut sitt syfte. Han kvarstod dock i kunglig tjänst och kom till Ludvigs död 1483 nästan helt att ägna sig åt Frankrikes diplomatiska förhandlingar med Milano och Florens.

de Commynes fick en betydande diplomatisk erfarenhet. Han ger många råd om hur ambassader ska organiseras och behandlas. En intressant iakttagelse är att aktningen mellan utländs­ka statsmän tenderar att minska när de lär känna varandra närmare (man tänker osökt på Boris Jeltsin i USA 1995). Mäktiga furstar bör under inga omständigheter träffas personligen. Sådana möten är riskabla och skickliga diplomater är ett säkrare medel till de utrikespolitiska målen.

de Commynes betraktelser är inte begränsade till franska förhållanden. Han gör långa utvikningar om engelsk politik, ger intressanta porträtt av både Edvard IV och Rikard III, och kommenterar rosornas krig på vilket flera lärdomar också bygger. Han berör också utvecklingen i det spanska kungahuset, de italienska stadsstaterna, Ungern och Osmanska riket. Skildringarna ligger till grund för reflektioner kring maktens villkor och utmaningar. I detta avseende öser de Commynes från en betydligt djupare källa av exempel än Machiavelli.

Den detaljrika berättelsen är ofta tryfferad med cyniska men pragmatiska råd till läsaren. Ränkspel är bättre än våld för att nå de politiska målen. Kloka furstar försöker alltid skaffa sig skenbart giltiga förevändningar för sitt handlande. Genom finter och svepskäl kan en klok man undvika stora faror och avvärja nöd och elände. Det är ingen skam att vara misstrogen, men det är skamligt att bli lurad och besegrad genom sitt eget förvållande. Olyckorna drabbar ofta dem som startar krig och diplomatin är det främsta verktyget för framgångsrik utrikespolitik. ”Den som gräver en grop åt andra…” är en återkommande sensmoral.

Trots att de Commynes själv inte framstår som någon fullt hederlig person, sett till vad som är känt om honom, förespråkar han att fursten ska vara rättskaffens och rättvis. Det är furstens plikt att vara barmhärtig, även om det inte i stunden framstår som fördelaktigt. Hos de Commynes kan fula knep och grymhet vara instrumentella, men det är inget självändamål och straffar sig ofta. Med Rikard III som exempel framhåller han att Gud straffar onda furstar som visar grymhet och missbrukar sin makt. I kontrast till Ma­chiavellis tyrann-panegyrik företräder de Commynes ett aristokratiskt perspektiv med konstitutionell monarki som politiskt ideal.

Hos de Commynes är det lika nödvändigt att vara underrättad om denna världens ondska som dess goda sidor. Inte för att följa det dåliga exemplet men för att kunna gardera sig. Det ligger i människans natur, och i synnerhet i furstarnas, att hata dem som de tvingas frukta. Medan fruktan är instrumentell hos Machiavelli, framstår den snarast som ett hinder hos de Commynes. Det slutar aldrig väl för tjänare som velat skrämma sina herrar. Den furste som tvingat andra att leva i fruktan för honom drabbas på sin ålders höst själv ofta av samma fruktan och paranoia inför såväl fiender som vänner.

Under kung Ludvigs sista sjukdomstid fungerade de Commynes som hans personlige kammartjänare. Hans osminkade gravskrift över kungen är ett av berättelsens mest komplexa teman och representerar något nytt i genren furstespeglar. Den sluge kungen hade utövat en tydlig intellektuell dragningskraft på de Commynes. Det nyansrika porträttet blottlägger samtidigt många av kungens mindre smickrande sidor och handlingssätt. Trots det var han med sina geniala politiska färdigheter ändå den främste av tidens furstar – mer lämpad att styra världen än ett enda land. Han tillfogade aldrig någon skada som inte förtjänat det, och trots att han ofta plågade sina undersåtar skulle han aldrig tillåta att någon annan gjorde det.
I de Commynes avgjort kristna synsätt är det summan av individens goda och onda egenskaper som fäller avgörandet vid själavägningen.

Medan Machiavelli erbjuder en ganska enahanda maktanalys, diskuterar de Commynes fler dimensioner av maktens psykologi. Han uppehåller sig ofta vid maktens börda – hur furstar från den dag de kommer till makten och fram till sin död sällan får någon ro. Krig, diplomati, finanser och statens angelägenheter ger tusen bekymmer som upptar all deras tid.

Få begriper hur tung bördan var på kung Ludvigs och andra mäktiga furstars axlar. Skulle det inte ha varit bättre att sänka sina ambitioner något, att frukta gud, inte förtrycka sina undersåtar eller invadera sina grannar och istället ägna sig åt mer anspråkslösa aktiviteter? Furstarnas liv skulle bli längre, deras krämpor mildras och färre människor skulle önska deras död. Mer än något annat är väl furs­tars liv exempel på hur eländigt och betydelselöst människans liv är, när även den ypperste statsmannen överges av alla när han dör. Här rör sig författaren i skärningspunkten mellan individens strävan efter makt, gudsfruktan och existentiella reflektioner, i ett resonemang som mynnar ut i ett försvar av statsmannayrket. Häri kan även senare tiders statsmän kanske finna tröst.

de Commynes har också ansetts vara den förste som identifierade det sammanflätade förhållandet mellan diplomater, kurirer och underrättelseagenter. I den framväxande renässansdiplomatin blev spionage en alltmer central uppgift för ambassadörer. Kung Ludvig som hade ett finger med i halva Europas affärer och eftersträvade att veta allt om alla fick öknamnet ”Den universelle spindeln”. de Commynes fungerade som en av organisatörerna bakom kungens omfattande underrättelsetjänst. Florentinarna som insett de Commynes stora politiska förmåga lejde honom för att tillgodose sina intressen vid det franska hovet. Hans bevarade diplomatiska korrespondens är kryptisk och hemlighetsfull. Vid upprepade tillfällen uppmanade han sina italienska korrespondenter att bränna hans brev efter att ha läst dem. Kanske gick han periodvis inte bara den franske kungens ärenden?

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Av den förmyndarregering under hertigen av Bourbon som följde på Ludvigs död, blev de Commynes utmanövrerad och förlorade både jord och titlar. Trots hans råd till läsaren att ingenting är farligare än att underblåsa fraktionsbildningar, deltog han 1487 i en misslyckad konspiration, varvid han kastades i en av Ludvig XI:s berömda järnburar i slottet Loches. Efter att ha betalt ett stort skadestånd dömdes han till tio års förvisning från hovet. På sin lantegendom Dreux påbörjade han istället författandet av sina Memoires. Verket är dedikerat till Angelo Cato, ärkebiskop av Vienne – som i likhet med de Commynes hade köpts över som kungens rådgivare. Biskopen ville själv skriva en krönika om Ludvig XI och bad de Commynes om ett underlag. de Commynes uppdrag blev dock närmast en förevändning för att skriva något som blev en furstespegel i sin egen rätt.

Michel de Montaigne, som prisade de Commynes språk och klarhet, ansåg att memoarerna var ett föredöme i sitt sanningssökande, befriade från all fåfänga och partiskhet. Senare tiders forskning har visat att detta är långt ifrån sanningen. Berättelsen är ett skickligt tillrättaläggande av de Commynes eget handlande. Mind­re smickrande episoder i hans egen karriär slätas över eller utelämnas helt. de Commynes är överhuvudtaget ganska förtegen om sig själv, och det är främst genom andra källor som hans karriär är känd. I den egna berättelsen framträder han bara som ögonvittne och betraktare. Det som framstår som en saklig och rättfram beskrivning är bitvis också en förbittrad statsmans uppgörelse med sina många politiska fiender, en iakttagelse som bland andra Isaac D’Israeli gjort av de Commynes. Textens subjektivitet är dock snarast något som gör den än mer intressant.

Från 1491 hamnade de Commynes gradvis åter i gunst och återfick vissa diplomatiska uppdrag. Han följde den nye kungen Karl VIII på dennes omdömeslösa invasion av Italien 1494 och företrädde Frankrike i förhandlingarna med republiken Venedig. Kungen lyssnade dock inte på de Commynes råd om den italienska politiken. Resultatet blev ett misslyckande, och Heliga ligan formades 1495 för att driva ut fransmännen ur Italien.

För de Commynes var den oförståndige nye fursten en stor besvikelse. Han betonar nyttan av att ha många goda rådgivare, även om det är viktigt att välja dem väl. En furstes allvarligaste misstag är att enbart lita till det egna omdömet och inte lyssna till rådgivares åsikter. Man bör dock aldrig ta råd från dem som just avslutat en god middag. Under det italienska fälttåget återvände de Commynes också till Florens där han sammanträdde med munken Savonarola som nyligen tagit makten i staden. Vid detta tillfälle är det möjligt att han personligen träffade Niccolò Machiavelli som vid tiden arbetade i den florentinska administrationen.

Tillbaka i Frankrike återfick de Commynes aldrig mer den ställning han haft under Ludvig XI. I brist på meningsfulla politiska uppdrag ägnade han sig åt privata affärer och upprätthöll sina personliga kontakter i Italien samt färdigställde sina memoarer. Kanske har vi rentav de många dalarna i de Commynes karriär att tacka för att hans Memoires blev färdigställda? De mest framgångsrika statsmännen är inte alltid de mest skarpsynta betraktarna. Både Machiavelli och de Commynes fick se sin stjärna dala, men deras texter och tankestoff har fortlevt genom historien.

Avslutningsvis så är problemet inte att Machia­velli fått ett så stort genomslag, utan att de Commynes inte fått det. Hans politiska betraktelser har en lika tidlös karaktär, men erbjuder betydligt mer underhållande, nyansrika, konstruktiva och kloka råd till statsmän än Machiavellis. Det är i synnerhet rörande det politiska spelets psykologi som han har något att säga – och sedan renässansens dagar har detta förändrats lika lite som den maktlystna människans väsen.