Matthew Arnold (1822–1888) räknas allmänt som en av de tre främsta poeterna under mitten av 1800-talet i England. I år firar vi 200-årsjubileet av hans födelse. Medan de andra två, Alfred Tennyson och Robert Browning, hade långa karriä­rer och en omfattande produktion var Arnolds diktarbana relativt kort, knappt 20 år, och han lyckades heller aldrig skriva de dikter av episkt format som hade krävts för att göra honom till deras jämlike. Han förblev den tredje av de stora.

Hans bestående insats är istället ett antal elegiska dikter där han gestaltar den melankoli och det främlingskap han kände inför sin samtid. Så småningom upphörde han att dikta och blev i stället en aktiv samhällsdebattör. Storbritannien var då det mäktigaste landet i världen men Arnold fann det självförhärligande som följde av denna framgång motbjudande. Under senare delen av sitt liv blev han följdriktigt en av de skarpaste kritikerna av det viktorianska England.

Arnold gick en konventionell bildningsväg via internatskolan Rugby, där hans far var rektor, och Oxford. Han fick sedan anställning som privatsekreterare hos en framstående politiker. Denna gav honom en inblick i politikens villkor, något som senare blev en tillgång. Men för att kunna gifta sig och försörja en familj såg han sig tvingad att ta en tjänst som skolinspektör. Äktenskapets första år blev svåra. Paret hade ingen egen bostad, de befann sig ständigt på inspektionsresor, och deras första barn föddes på ett pensionat. När de efter sju år kunde skaffa sig ett eget hem hade de i gengäld fyra anställda. Ett medelklasshushåll kunde inte klara sig med mindre.

År 1849 publicerade Arnold sin första diktsamling som dock väckte föga uppmärksamhet. Han fick själv bekosta tryckningen av de 500 exemplaren. Därpå följde den mer uppmärksammade Empedocles on Etna (1852). När Arnold därefter publicerade urvalsvolymen Poems (1853) uteslöt han titeldikten från den föregående samlingen, ”Empedocles on Etna. A Dramatic Poem”. Dikten slutar med att filosofen Empedokles begår självmord genom att kasta sig ned i den brinnande vulkanen, och Arnold hade kommit fram till att detta inte motsvarade hans krav på att poesin skulle visa en väg framåt. Det var först på Brownings enträgna uppmaning som Arnold långt senare beslöt sig för att återutge dikten i sin sista samling New Poems (1867).

”Kroppsfixeringen tycks ha varit lika omfattande då som nu. Med större allvar betonar han faran i att så många endast läser det som bekräftar deras förutfattade meningar. Man levde i sin bubbla. Då som nu.

Arnold gav olika skäl till att han slutade att skriva poesi. Tidigt beskrev han sig själv som en splittrad natur och att dikta var plågsamt, som att ”slita sig själv i stycken”. Han ser sig också som ett exempel på samtidens kluvenhet med en ständigt pågående ”dialogue of the mind with itself”. Framställningen av Empedokles blir på så sätt ett självporträtt där Arnold, då knappt trettio år gammal, skildrar en medelålderskris utan hopp eller utväg. Lösningen för honom blev att övergå till den konstnärligt mindre krävande prosan.

År 1857 valdes Arnold till ”Professor of Poetry” vid universitetet i Oxford. Han var den förste innehavaren som inte var prästvigd och den förste som föreläste på engelska, inte på latin. Titeln på hans installationsföreläsning var lämpligt nog ”On the Modern Element in Literature”. Hans föreläsningar publicerades och kom att följas av en serie essäer och böcker, och han utvecklades så till en tongivande litteraturkritiker vars inflytande sträckte sig långt in på 1900-talet.

Arnold kom med tiden att även göra ett stort avtryck som kultur- och samhällskritiker. Två essäer från tidigt 1860-tal, ”Democracy” och ”The Function of Criticism at the Present Time” förebådar hans mest betydande verk Culture and Anarchy (1869). I den förra argumenterar han för demokratins oundvikliga genombrott, i den senare riktar han förödande kritik mot tidsandan. Han ser den som förstockad och grym eftersom man accepterade en förfärande social misär. Genom sina många inspektionsresor kors och tvärs genom England hade han själv upplevt fattigdomen på nära håll, och hans hjärta blödde för barfotabarnen i slummen.

I Culture and Anarchy fördjupar han sin analys av tillståndet i England. Roten till det onda finner han framförallt i klassamhället som förhindrar utvecklingen mot en större vidsynthet. Han delar in samhället i tre klasser: adeln, ”the Barbarians”, medelklassen, ”the Philistines” (brackorna) och arbetarklassen, ”the Populace”. Adeln saknar en idé om sin framtida roll i en föränderlig värld. Medelklassen, spe­ciellt den stora frikyrkligheten, vänder sig inåt och är även den oemottaglig för nya idéer. Arbetarklassen inger ett visst hopp men det är samtidigt därifrån som anarki hotar.

Den omedelbara anledningen till Arnolds oro var svårartade upplopp i London 1866, som det tog dagar för en svag poliskår att kuva. En engelsk missuppfattning om frihet som rätten att göra som man vill, ”doing as one likes”, ligger till grund för detta tillstånd av hotande anarki. Han pläderar därför för att stärka såväl skolan som staten för att förhindra en samhällsupplösning.

Det verkliga botemedlet är emellertid ett vidgat kulturbegrepp. Ett sådant skulle förvisso innefatta bildning i gammal bemärkelse men viktigare är en öppenhet för nya idéer och tänkesätt. Här hänvisar han främst till fransk och tysk kultur som han på många sätt ansåg överlägsen den engelska. Han var en hängiven europé och skulle ha avskytt brexit.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Culture and Anarchy är en polemisk text riktad mot dåtidens samhälle. Samtidigt finns där slående paralleller med vår egen tid. Arnold hånar den kulturella fattigdomen i England genom att påpeka att många främst tycks intressera sig för sin kropp, sina fysiska prestationer och sin diet. Kroppsfixeringen tycks ha varit lika omfattande då som nu. Med större allvar betonar han faran i att så många endast läser det som bekräftar deras förutfattade meningar. Man levde i sin bubbla. Då som nu.

Arnolds verkliga bidrag till en levande litteratur består emellertid främst av hans elegier. Sorg och pessimism var genomgående teman i den första diktsamlingen, och hans melankoli fördjupades sedan i elegiska dikter som ”The Scholar-Gipsy”, ”Stanzas from the Grande Chartreuse” och ”Thyrsis”. Men man kan även betrakta ”Dover Beach”, den av hans dikter som de flesta svenska studenter i engelska har läst, som en elegi. Den handlar som de andra om tillbakablickande, förlust och sorg.

Gemensamt för dessa dikter en längtan bort från en samtid där man ständigt måste sätta sig till motvärn för att bevara kärnan i sitt väsen intakt. Arnold prövar olika förhållningssätt men först med ”Thyrsis” når han en bestående insikt. I ”The Scholar-Gipsy” bjuder huvudpersonen trotsigt motstånd mot konventionella förväntningar genom att fly från Oxford för att söka en djupare sanning hos de kringvandrande romerna. Han finner inte den insikt han söker utan måste ständigt fortsätta sin ensliga vandring. I ”Stanzas from the Grande Chartreuse” (kartusianklostret i Alperna där man gjorde den berömda likören) tycks botemedlet vara avskildhet och isolering. Men priset för att avstå från ett liv i världen är högt, nämligen modlös stagnation.

”Thyrsis” är Arnolds mest fullgångna elegi, både formellt och innehållsmässigt. Thyrsis är namnet på en yngling i Theokritos och Vergilius herdediktning, och dikten anknyter genomgående till de klassiska mönstren hos dem. Thyrsis är samtidigt det namn Arnold ger sin ungdomsvän författaren Arthur Clough som har dött i förtid, och dikten är en klagosång över hans bortgång. I sin sorg återvänder diktaren till omgivningarna kring Oxford där de vandrat tjugo år tidigare, och genom de minnen som väcks blir dikten ett sorgearbete. Det belönas i slutstroferna med en uppenbarelse. För första gången finner diktaren det han söker, den döde talar till honom. Hans ord ger honom kraft och mod. Han måste stoiskt fortsätta sin kamp trots tvivel och motgång. Diktens slutord blev även Arnolds sista. Efter ”Thyrsis” skrev han ingen mer poesi.