Och den här avvikande uppfattningen sattes på pränt av en numera bortglömd 1800-talsantropolog, tillika expert på prärieindianers kultur. Vad som väckte antropologens intresse var just att Två kråkor inte höll med om de andra Omahaindianernas beskrivning av den egna kulturen. Två kråkor personifierar en av antropologins grundsatser: den som drar generaliserande slutsatser om en grupp glömmer lätt de skillnader som finns inom gruppen.

Det var dock en mer sentida antropolog som skulle komma att göra Två kråkors ord bevingade, nämligen Edward Sapir, och det i ett verk med den tankevidgande titeln Why Cultural Anthropology Needs the Psychiatrist (1938). Sapir är en av antropologins giganter, kanske mest känd som en av upphovsmännen till Sapir–Whorf-hypotesen, där han tillsammans med lingvisten Benjamin Lee Whorf beskriver hur språket formar tanken. Sapir och Whorf menar att människor som inte delar modersmål aldrig helt kan förstå varandra, eftersom en människas tankar formas av hennes eget språk. Ytterst innebär teorin att fullkomlig förståelse över språkgränser är omöjlig. Det filter som språket utgör gör att vi aldrig kommer att kunna se varandra helt klart. Sapir om någon förstod med andra ord hur mycket av människans föreställningar om verkligheten som präglas av den grupp hon ingår i. Men hans intresse för Två kråkor visar att han också förstod hur viktiga undantagen inom gruppen är.

Det generella mönstret betyder alltså inte att alla är överens: såväl verklighetsbeskrivning som värderingar kan skilja sig åt. Möjligen skulle man kunna säga att inom en kultur så förstår man i alla fall vad det är som man inte är överens om. För att det skall vara möjligt att hysa en avvikande uppfattning behöver man ha någon form av grundläggande referenspunkt. Utan generellt mönster – inget att avvika från.

Två kråkor har vid det här laget flugit oräkneliga varv runt jorden, för att nu i år mellanlanda i Sverige och i en boktitel: Två kråkor håller inte med. Essäer om mångfald i den globala byn. Den är skriven av Ulf Hannerz, professor emeritus och framstående socialantropolog, med många internationella publikationer och fältstudier i USA, i Nigeria och på Cayman­öarna i ryggsäcken.

Bara 14 år gammal deltog Hannerz 1957 i den tv-sända frågesporten Kvitt eller dubbelt. I en av deltävlingarna gällde frågan egenskaper hos några olika akvariefiskar, närmare bestämt vilken av dem som hade ögonlock. ”Hundfisk”, svarade Hannerz, och fick bock i kanten. Kvitt eller dubbelt menade att det korrekta svaret var slamkrypare och Hannerz blev underkänd. Men ytterligare experter fortsatte att diskutera frågan. De delade inte tävlingsledningens bedömning, utan kom fram till att ingen av de demonstrerade fiskarna hade haft ögonlock – det hade med andra ord varit omöjligt för Hannerz att ge ett korrekt svar. Men slutet gott allting gott: Hannerz fick gå vidare i tävlingen, vann så småningom 10 000 kronor, och blev hela Sveriges akvariefiskexpert, ”Hajen” kallad. Och ”slamkrypare” levde vidare i svenska språket, liktydigt med en oriktigt formulerad fråga. Det kan ses som en ödets humoristiska blinkning att Hannerz stora framgång byggde på att några experter utanför tv-studion, precis som Två kråkor, inte hållit med. Och fått rätt.

Två kråkor håller inte med är en underbar bok. Ibland skulle man kunna önska att den tydligare drog fram den röda tråd som diskret löper mellan raderna från början till slut. Samtidigt är det något befriande över att bara kunna följa de (till synes spontana) associativa vindlingarna, med oklart slutmål. Som läsare kan man känna sig som en ung förstaårsstudent som storögt sitter och lyssnar till en föreläsning av en spränglärd professor som verkar ha sett, gjort och tänkt allt – utan att ha förlorat vetenskapsmannens ödmjukhet inför kunskapens gränser. Med utgångspunkt i det ena antropologiska begreppet efter det andra rör sig Hannerz ledigt från plats till plats, bokstavligt talat jorden runt. På färden mellan lokala och globala byar passerar vi anslagstavlor i Kullabygden och pensionat i Galileen,­ antropologkonferenser i Hongkong och Onkel Toms stuga, Nobelfester och nigerians­ka järnvägar, Rosenbad och Rinkeby – och många fler platser.

Gång på gång påminns vi om antropologins djupaste insikt: föreningen mellan det mänskligt universella och det kulturellt specifika. Vi människor är djupt präglade av de sociala sammanhang vi lever i, men samtidigt så präglas vi också av det allmänmänskliga, om än i olika dräkt. Under vimlet av kulturuttryck lyfter Hannerz fram spänningen mellan frihet och trygghet som fundamental. Det är också just den som titeln bygger på – att likt Två kråkor inte hålla med sin grupp är en frihetsmanifestation, men därmed också ett steg bort från tryggheten i kollektivet. Mycket i samhällsdebatten idag handlar om just spänningen mellan trygghet och frihet, de återkommande resonemangen om samhällskontraktet till exempel – hur vi människor ger upp frihet för att erhålla trygghet.

Ett av kapitlen heter ”Rinkeby då och nu”. På mindre än tio sidor lyckas Hannerz här fånga den stora förändring Sverige har genomgått de senaste decennierna liksom den problematik som omgärdar frågan om integration – och assimilation. Hannerz går från 1970- och 80-talens idylliska marknad på Rinkeby torg till dagens utsatta områden, där människor dör för att de inte förstår svensk myndighetsinformation, och där gäng regerar med hjälp av vålds­kapital. Hannerz påminner om de turkar som ursprungligen kom att prägla Rinkeby, ett Rinkeby som de redan på 1990-talet inte längre kände som sitt på grund av att så många somalier kommit dit. De ursprungliga nybyggarna kunde känna nostalgi över den sammanhållning som funnits i de tidiga hemspråksklasserna – men också tveksamhet inför de pedagogiska effekter som undervisningen haft. Många hade nu flyttat och spritt sig till andra områden – för att få de egna småföretagen att gå runt, men också för barnens skull. På denna svenska plats gick det inte längre att lära sig ordentlig svenska. När Hannerz tillsammans med en amerikansk kollega tar tunnelbanan till Rinkeby torg finner han att nästan alla människor som rör sig där är svarta. Och på kaféet sitter bara män. Hannerz konstaterar att de beslutsfattare som ligger bakom utvecklingen befinner sig på en mycket avlägsen plats, i Rosenbad, tio hållplatser bort.

Men Hannerz bok täcker in så mycket mer än svensk integrationspolitik. Och den vimlar av männi­skor: trickstrar, varit-därare,­ afropoliter, kulturfundamentalister, utrikeskorrespondenter, soul brothers, etno-ornitologer, slavar och tangodansare, och alla ger de läsaren utgångspunkter för vidare förståelse av både det egna och det andra.

Och när den 158 sidor långa föreläsningen är slut, sitter läsaren kvar där, som den förstaårsstudent man är, när Hannerz – helt plötsligt och utan några trumpeter och cymbaler – avslutar sin bok med en sorts programförklaring. Han konstaterar att god vetenskap varken springer ur statlig byråkrati eller marknadstänkande. Tvärtom: de lärosäten som lyckas, är de som håller såväl stat som marknadstänkande på armlängds avstånd. ”Rätt mycket frihet och hygglig trygghet verkar tillsammans alstra kreativitet”, skriver Hannerz. Här kan man bara konstatera att det låter som ett recept för ett gott samhälle överhuvudtaget.

Och inte nog med det. I den här krea­tiva miljön finns det också utrymme för figurer som Två kråkor. De som inte håller med, och därmed för vetenskapen framåt. Eller med Hannerz ord: kufen. Hela boken kan faktiskt ses som en enda lång lågmäld hyllning till just kufen. Det är bara att tacka för det. Vi människor behöver verkligen kufen. Den som utan sidoblickar snöar in på hundfiskar och slamkrypare – eller något annat livsviktigt.