Under 1900-talets första decennier var Gran Hotel España ett av Buenos Aires mest exklusiva hotell. En rad framstående spans­ka författare övernattade eller levde här i längre perioder, och till slut blev rummen på Avenida de Mayo så eftersökta att man öppnade ett annex på en smal tvärgata. Åren under diktaturen medförde emellertid ekonomiska bekymmer, och efter flera ägarbyten tvingades moderskeppet stänga sina portar på 1980-talet. Kvar blev endast det modesta annexet där jag en novemberdag för några år sedan visade upp passet och fick min nyckel.

Liksom på en del andra hotell i närheten utgör Gran Hotel Españas gäster ett intressant persongalleri, varav en del har bott här i månader eller till och med åratal. Jag fick en känsla av att några av dem håller sig undan något. För dessa snedseglare är den vänlige mannen bakom disken inte bara en receptionist, utan en kapten som styr en skranglig skuta över tidvis stormiga vatten.

Uppe på rummet var allting rent men dystert. Sängen tycktes när som helst falla ihop av utmattning. Den dunkla belysningen, garderoben som man knappt vågade glänta på – jag hyste inget tvivel om att en människa någon gång dragit sina sista andetag på dessa få kvadratmetrar. På väggen satt ett anslag i emalj: ”Av hygieniska skäl ber vi Er att inte spotta på golvet.”

När mörkret föll över Buenos Aires tog jag min tillflykt till balkongen, som av en händelse låg så nära fasadens neonskylt att jag bara behövde sträcka ut armen för att röra vid de första bokstäverna i det tre meter långa ordet HOTEL. Där tillbringade jag kvällen med att göra anteckningar och betrakta människorna som rörde sig på gatan nedanför. Morgonen därpå checkade jag ut med en känsla av lättnad – men samtidigt ­förvissad om att det jag skrivit och tänkt på Gran Hotel España inte riktigt kunde ha skrivits och tänkts någon annanstans.

”I en bredare bemärkelse har hyrda rum och härbärgen en lika lång historia som den mänskliga civilisationen.”

I en bredare bemärkelse har hyrda rum och härbärgen en lika lång historia som den mänskliga civilisationen. Redan i den babyloniske kungen Hammurabis lagsamling finns inristade föreskrifter för gästgiverier. Vid Knossospalatset på Kreta har lämningarna av ett härbärge hittats. Det går en obruten tradition från romarrikets arrangemang för övernattningar via kurorternas uppsving på 1700-talet fram till dagens moderna spa-anläggningar.

Trots de uppenbara skillnaderna mellan hotell och sjukhus, är det intressant att notera de gemensamma etymologiska rötterna i latinets hospes (som betyder värd eller gäst) för orden ”hotel” och ”hospital”. För de båda inrättningarna har trots allt något gemensamt – här råder ett slags undantagstillstånd i tillvaron, en parallell verklighet. Innanför hotellrummets fyra väggar förstärks eller förvrängs livet. Tunna väggar skiljer det nyförälskade paret från den plågade enstöringen.

I många fall rör sig förvrängningen om något så trivialt som semesterns avkoppling och flykt från vardagens plikter och rutiner. Men inte sällan har hotellet också varit en plats för förbjudna äventyr. De hemliga kärleksförbindelserna och erotiska utlevelserna får en särskilt framskjuten plats på timhotellen – som i vissa delar av världen kallas motell – där gästerna tas emot under diskreta former.

Bland de talrika otrohetsaffärer som ägt rum i skönlitteraturens hyrda rum finns exempelvis hotellet i Rouen, dit Flauberts Madame Bovary varje torsdag beger sig med förevändning att ta pianolektioner – medan hon i själva verket träffar sin hemlige älskare. I Tjechovs novell ”Damen med hunden” inleder Gurov och Anna ­Sergejevna sin utomäktenskapliga förbindelse på ett hotellrum i Jalta som luktar kvavt av parfym.

Lika förknippat som hotellrummet är med intimitet och vällust, är det med avskildhet, introspektion och konstnärligt skapande. Den moderna svenska poesin skulle te sig fattigare utan Gunnar Ekelöfs natt på Hotel Hilton i Istanbul 1965, där hans diktning tog en ny och mer mystisk riktning. Hotellrummets existentiella utsatthet kan emellertid också få själv­destruktiva följder; det är knappast överraskande att självmord och överdoser ofta ägt rum här. För andra har slutet varit ofrivilligt och oväntat, som i fallet med poeten Dan Anderssons tragiska förgiftning av cyanväte ämnat att bekämpa ohyra på numera rivna Hotell Hellman i Stockholm för ett sekel sedan.

Ifilmens värld har hotellrummets drömska dimensioner effektivt skruvats upp till rent mardrömslika tillstånd. I sammanhanget är det svårt att inte tänka på Norman Bates landsvägsmotell i Hitchcocks skräckfilm Psycho. Eller det under vintersäsongen stängda Overlook Hotel i Klippiga bergen, där en författare tar jobb som vaktmästare i Stanley Kubricks The Shining – innan helvetet brakar loss.

Långt in på 1900-talet var det på en del håll möjligt för författare och konstnärer att bo på hotell i längre perioder. Kostnaderna var låga, ibland fick man uppskov med hyran, ibland accepterade ägaren rent av gästernas egna konstverk som betalning. I dessa korridorer, foajéer och hotellbarer uppstod därför en vital konstnärlig och intellektuell miljö. Särskilt utbredd var denna kultur i Paris, där surrealisterna höll till på Hôtel des Grands Hommes och de amerikanska beatförfattarna hade sitt enkla näste på Rue Gît-le-Cœur i närheten av Seinefloden.

På andra sidan Atlanten torde ingen inrättning kunna tävla i kulturell betydelse med Chelsea Hotel i New York, där Dylan Thomas dog av alkoholförgiftning på rum 205 och Bob Dylan skrev flera av låtarna till sitt klassiska album Blonde on Blonde några rum längre bort. På samma våningsplan ägde det erotiska mötet rum mellan Janis Joplin och Leonard Cohen ”medan limousinerna väntade nere på gatan”, som den senare har skildrat i sången ”Chelsea Hotel #2”.

I sin självbiografiska bok Just Kids (på svenska 2010) ger författaren och musikern Patti Smith en livfull bild av detta hotell, som hon 1969 checkade in på tillsammans med sin dåvarande pojkvän, fotografen Robert Mapplethorpe. Hon liknar lobbyn vid en magisk portal och beskriver hotellet som en desperat fristad för en massa begåvade kringdrivande ungar från alla samhällsklasser: ”Chelsea var som ett dockhus i Skymningslandet med hundra rum, och varje rum var ett litet universum. Jag vandrade omkring i korridorerna och sökte efter dess andar, döda eller levande.”

Få samtida franska prosaister har uppehållit sig så konsekvent vid tillfälligt hyrda lägenheter och hotellrum som Patrick Modiano, 2014 års Nobelpristagare i litteratur. Ett minnesvärt exempel är romanen Bröllopsresa (på svenska 1992), vars berättare meddelar omgivningen att han ska göra en arbetsresa till Brasilien. Istället flyger han till Italien, bara för att genast återvända till hemstaden Paris. Där tar han in på ett hotell i utkanten av staden, för att ingen ska kunna hitta honom.

Med hjälp av gamla anteckningar försöker berättaren på detta rum avtäcka minnet av den judiska kvinnan Ingrid, som han kände under en kort period och som senare tog livet av sig på ett hotellrum i Milano. Som så ofta hos Modiano leder trådarna tillbaka till den ockuperade franska huvudstaden under andra världskriget. Modianos hotellrum rymmer lönndörrar i tiden till andra hotellrum – och fungerar som ett mörkrum där det förflutna långsamt framträder med hjälp av språkliga framkallningsvätskor.

På senare år har hotellen fått hård global konkurrens av uthyrningssajter som Airbnb. En tillfälligt hyrd privat bostad framstår för många resenärer som ett prisvärt och bekvämt alternativ. Så småningom kan dock saknaden efter hotellen infinna sig – kombinationen av anonymitet och gemenskap, samtalen med andra gäster och personalen. När coronapandemin bröt ut förra året förändrades hursomhelst förutsättningarna för såväl hotell- som uthyrningsbranschen i grunden. Världen över har hotell fått stänga eller kämpar med ekonomiska svårigheter.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Från Aten till Lissabon, från Buenos Aires till Tokyo, överallt gapar nu oräkneliga hotellrum tomma. Jag föreställer mig att ingen där längre hänger upp sina skjortor på galgarna, och att ingen ställer tandborsten i glaset ovanför vasken i badrummet. Teveapparaterna är släckta och värmen i elementen har skruvats ner. På morgonen står inga tömda champagneflaskor i korridorerna, och på dörrhandtagen dinglar inte längre några stör-ej skyltar. Men vad händer egentligen när hotellen står tomma eller slår igen? Kanske handlar det inte bara om uppsägningar och konkurser – utan om förlusten av ett slags rum som inte liknar andra rum; en särskild existentiell zon.

I väntan på bättre tider kan vi checka in på litteraturens imaginära hotellrum. Eller glänta på dörrarna till de minnen som de flesta av oss har från egna hotellvistelser. När jag som barn reste genom Sverige med familjen bodde vi alltid på vandrarhem. I efterhand är det svårt att tänka sig ett bättre sätt att komma nära naturen och hamna i samspråk med andra resenärer. Ändå var det en stor upplevelse när jag i tioårsåldern bodde på hotell för första gången. Jag minns hur jag på egen hand tog hissen ner till foajén på Hotell Anglais i Stockholm, där det fanns en hel vägg med reklamflyers från andra hotell i hela världen. Efter att ha samlat på mig en tjock bunt av dem, åkte jag upp till rummet för att bläddra och drömma mig bort till dessa fjärran destinationer.

Under min första resa på egen hand drabbades jag av tyfoidfeber i Mexiko, och låg ett par veckor på sjukhus i staden Zacatecas. En kvinna som besökte en sjuk släkting i ett annat rum, tittade ofta in för att se hur det var med mig. Hon berättade att hon arbetade som sekreterare på stadens mest kända lyxhotell. När jag skulle skrivas ut hade hon övertalat sin chef att reservera ett rum åt mig på hotellet. Där skulle jag få bo och äta gratis tills jag hade samlat krafter. Efter att ha sovit på enkla pensionat med kackerlackor och gnisslande takfläktar, sjönk jag ner i ett badkar av marmor och förundrades över den mexikanska gästfriheten.

IMexico City finns ett par hotell som jag har återvänt till. Ett av dem heter La Marina, och trots att det ligger långt från havet genomsyrar sjöfartstemat allt; såväl visitkortet som nyckelbrickan pryds av ett skepp. På sätt och vis är det därför logiskt att det sedan några år tillbaka är svårt att få ett rum där, eftersom hotellet ständigt är fullbelagt med kubanska migranter. Efter min första vistelse tog det hela sjutton år innan jag gick in genom entrén på Calle Allende igen. Fastän hans hår och skägg hade vitnat, kände jag igen den gamle receptionisten som satt böjd över bordet och bläddrade i en bunt papper med uppdragna ögonbryn, som om han inte längre förstod sig på orden han läste. Innan han fick syn på mig kände jag mig som Odysseus som efter alla irrfärder återvänder till hemön Ithaka och på avstånd betraktar sin åldrade far som ”tärd av år och tyngd av bekymmer” skyfflar jord kring ett träd. Till slut lyfte receptionisten på La Marina blicken från pappren, granskade mig ingående och frågade: ”Du har varit här förut, eller hur?”

På sådant tänkte jag den där kvällen när det skrämmande rummet på Gran Hotel España hade drivit ut mig på balkongen. Därifrån var det nära till balkongerna på andra sidan gatan, som hörde till ett annat hotell. Med ens kändes det som om jag när som helst skulle kunna lyfta från golvet, lämna byggnaden och sväva ut över Buenos Aires.

Trots att skymningen fallit hade den vertikala neonskylten med ordet HOTEL inte tänts bredvid mig. Kanske fungerade den inte längre, liksom telefonen på nattduksbordet och lampan på skrivbordet. Ändå kunde jag urskilja O-et alldeles bredvid mig i mörkret. Det slog mig att det kanske inte bara var en bokstav, utan något mer. Men vad kunde det i så fall vara? En ring eller en portal? En snara eller en livboj? Jag visste bara att jag var tvungen att försvinna in genom öppningen för att få veta vad som fanns på andra sidan.