Vad regeringen och Folkhälsomyndigheten uppmanade till kan med ett begrepp sammanfattas som samvete. Ett värdeord som dock har varit marginaliserat i samband med pandemin. Det kan givetvis vara en tillfällighet, men även tillfälligheter kan vara avslöjande. Ett skäl till att det inte används är att det numera klingar överdrivet religiöst, särskilt efter den så kallade samvetsfrihetsdebatten i Europa och i vårt land i samband med barnmorskor och abortvägran för några år sedan. Ordet samvete kapades då av vissa kristna grupper. Det betyder dock inte att samvetet inte finns som en underliggande (omedveten) föreställning om människan. Frågan är snarare vilket sorts samvete som avslöjas.

Inom teologin och filosofin kan man grovt indela samvetet i två betydelser: dels att samvetet är varje persons förmåga till självreflektion och en inre röst, dels att samvetet är en röst utifrån som vi bör följa (samt en tredje ”materialistisk” position som förnekar samvetet). Den svenska linjen under pandemin ligger närmast självreflektionens och människans egen potentialitet att följa det, vilket är en romersk-katolsk och luthersk uppfattning om samvetet och människans förmågor.

Den som förnekar eller förtränger sitt samvete förminskar sina möjligheter att leva som människa fullt ut.

Även utan pandemier har samvetet åberopats i kluster genom historien, men förvånansvärt sällan med tanke på svenskens självbild av ”Luther på axeln”. I svenskt pressarkiv förekommer båda samvetsbetydelserna och den som söker efter förekomsten av begreppet ”samvete” i svenska dagstidningar mellan 1754 och 2019 kommer troligen att förvånas över kurvan. En av de första gångerna det förekommer i svensk press är den 24 augusti 1754 i CarlscronasWekoblad. En person bekänner offentligt att han har gjort fel och att hans agerande har lett till att pengar har försvunnit eller förskingrats – 100 dukater – men ”Mitt samwete var rent”. Det vill säga att han agerade utan ont uppsåt. Sedan dyker ordet upp vid enstaka tillfällen, som den 7 augusti 1779 då en man i Stockholmsposten hänvisar till ”samvetets lugn inom sit egit hjerta”. Runt 1840 händer det något och samvetet börjar förekomma mer ofta till att stegras till över 4 000 träffar 1890–1906. Därefter sker en tydlig nedgång och begreppet förekommer inte lika ofta igen förrän runt millennieskiftet 2000. Mellan 2014 och 2018 nämns samvete betydligt mer ofta än någonsin förr, runt 11 000 gånger per år.

Det är förvånande att samvetet knappt alls nämns under krigsåren och mellankrigstiden. Inte heller under de år på 1960-talet då samvetet diskuterades livligt i Europa och i USA i samband med artikel 18 i Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och även mot bakgrund av kalla kriget, Vietnamkriget och atombomben. I Sverige är det i stort sett tyst om samvetet i dagspressen. För att förstå det bättre borde man göra en djupdykning i förhållandet mellan Svenska kyrkan och den socialdemokratiska regeringen under denna tid, men det är inte uppgiften nu. Vad den pågående pandemin kan ha avslöjat är att vissa kristna teologiska idéer om samvetet går djupare än den sekulariserade självbilden har avspeglat.

Detta är en paradox som kan betyda att svenskar är mer präglade av det kristna arvet än vad vi tidigare har medgett.

Även om ordet i regel inte används av regeringen eller Folkhälsomyndigheten är det ändå detta budskap som förmedlas. Utifrån samvetet kan man förstå Sveriges position som en paradox: vi sägs bo i världens mest sekulariserade land, men när vi ställs inför en hotande kris förväntas vi agera med dygder som har rötter i den antika filosofin och i den kristna traditionen. I Sverige har språket sekulariserats och begrepp som samvete undviks, men svensken förväntas ändå följa sin plikt och ansvarskänsla. I övriga Europa, med länder långt mer erkänt religiösa än Sverige, har medborgarna mötts av tydliga förhållningsregler, nya skärpta lagar och utegångsförbud. Där samvetsbegreppet har en tydligare ställning vill regeringarna alltså inte lita på folks förmåga att lyssna till samvetet. Detta är en paradox som kan betyda att svenskar är mer präglade av det kristna arvet än vad vi tidigare har medgett. Kan retoriken under pandemin ha avslöjat detta om Sverige? Att Sverige har skilt ut sig även i jämförelse med våra närmaste grannländer, som vi liknar i religiöst och sekulärt avseende, kan motsäga tesen om paradoxen, men man kan också säga att de har följt den europeiska majoritetslinjen där samvetsfriheten har valts bort.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Förutsatt att iakttagelsen om samvetets roll i den svenska krishanteringen är riktig, kan det finnas anledning att gräva djupare i rötterna till en sådan uppfattning. Vilket slags samvetsuppfattning är det som regeringen indirekt har försvarat? Allt sedan reformationen har Sverige präglats av ett lutherskt protestantiskt arv som har medfört vissa uppfattningar om människan som skiljer sig från södra Europas romersk-katolska syn. När teologer diskuterar samvetet under 1960-talet blir skillnaden efter århundraden av kontroverser tydlig. Frågan är inte marginell under den sena moderniteten, tvärtom anses den avgörande för att försvara människans värdighet under kalla kriget och gentemot kommunistiska regimer som inte alls vill ha med begreppet i Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

Både romersk-katolska och lutherska uppfattningar räknar samvetet som en omistlig del av människans värdighet. Det genomsyrar vad det innebär att vara människa. Den som förnekar eller förtränger sitt samvete förminskar sina möjligheter att leva som människa fullt ut. När den svenska regeringen, politiska partier och Folkhälsomyndigheten hänvisar till ansvar och insikt, snarare än till lagar och regler, ställer de sig i denna tradition av människosyn. Samvetet är både vars och ens ansvar inför sig själv och i relation till andra. Som ordet avslöjar är sam-vete att skaffa vetskap och kunskap tillsammans med andra och agera därefter, vilket inte är samma sak som att alltid göra som alla andra. Var och en ansvarar själv för sitt eget samvete. Det är en frihet och samtidigt en börda eftersom det kan vara outhärdligt att ställas inför sitt samvetes röst. Cicero och Luther liknar det vid en inre rättegång. Då kan det vara frestande att lägga ansvaret på någon annan. Regeringen lägger ansvaret på den enskilde och den enskilde vill lägga ansvaret på regeringen. Den manövern är detsamma som att undvika sitt samvete. Den som enbart behöver lyda regler har inget behov av samvetet och begränsas då i sina mänskliga förmågor.

Världen över har den svenska corona-strategin väckt både beundran och motstånd. Sett ur samvetsfrihetens perspektiv kan Sverige samtidigt ha utskilt sig som det mest kristet idéburna landet. Om strategin har lyckats eller inte är delvis en annan fråga men hör samtidigt ihop med vars och ens ansvar, insikt och folkvett. Den svenska linjen har varit att lita på att folk lyssnar till och följer sitt samvete, att de har frihet, förmåga och potential att agera i riktning mot det som är gott och rätt. Att Sverige resonerar så kristet idéburet är en paradox som kan fresta oss att ompröva självbilden som världens mest sekulariserade land.